Sparvar
Är omgiven av sparvar på jobbet i mikrobyn.
Inte ens med förstoringsglas kan man upptäcka det dom har på tallriken när det är lunchtid.
Jag har vant mig vid kommentarerna vid det här laget:
-- Jaha, i eftermiddag ska du ut i skogen och jobba ser jag?
-- Kolhydratuppladdning? Marathon i morgon?
-- Oj, liten portion i dag? Vänta ska jag hämta en ho och en skyffel.
-- Det där går aldrig, du får dela upp det på två tallrikar.
-- Hahaha, den där portionen väger mer än dig.
Visst. Jag äter mycket, men SÅ mycket äter jag faktiskt inte. Eller? Det kanske jag gör?
4 nånting och exakt 6 tjugo
Vår kamp på gymmet närmar sig med stormsteg.
Jag vet med bestämdhet att det inte är läge för mig att tävla nästa vecka eftersom jag ska till Göteborg i helgen och förmodligen behöver tre, kanske fyra dar på mig att återhämta mig, och vet att jag klart deklarerat detta för mina medtävlare.
Men nu hörde jag nästa vecka nämnas i greenroom.
Visst. Kör bara. Jag är inte den som strular.
Nu återstår att bestämma datum bara. Ska pressa fram dom när vi syns nästa gång. Vilken gren som gäller respektive datum också förstås. Så man kan fokusera.
Lyckades spana in en av mina konkurrenter på roddmaskinen i dag. 1500 m på 6.20. Det ska jag slå. Garanterat. Blir svårare att slå det andra resultatet. 4 nånting. Men inget är omöjligt. Eftersom jag för närvarande inte vet om jag fixar 1500 meter på 30 eller 2 minuter så kan jag inte ens sia om utgången... Men i morgon ska jag testköra skarpt.
Nu är det dax. Jag är extremt fokuserad när jag vill, och nu är jag det - måste få lite press. Så där i sista minuten. Jodå, det är då jag växer.
Where the f-k is tävlingsgrenarna - den där hinderbanan måste jag få koll på. Nä, nu börjar min fokusering. Allvarligt.
Lögner
Och eftersom nu Mymlan satt det så bra på pränt, hänvisar jag till inlägget med tanken att orden lika gärna skulle kunna vara mina.
Det går utför
Finns sendrag ens med i sista utgåvan av SAOL förresten?
Two souls one mind
Ett mail som hon vidarebefordrade. Med en sån där lista där man ska skriva dit sitt namn längst ner i protest mot något.
Hon lyckades visserligen inte klämma dit sitt namn längst ner på listan, men det var ändå ett livs levande mail från en konservatismens moder på nåt sätt.
Jag hade, i egenskap av reseledare för vår tjejresa, några timmar tidigare skickat henne ett mail innehållande en meny där hon skulle välja maträtter till helgens begivenheter. Förut har jag alltid fått dra ut A:s information på papper, istället för att maila. Lite 1800-tal så där... men nu trodde jag äntligen vi gjort en resa in i 1900-talet. Tills telefonen ringer:
-- Du jag fattar inte det här... vad då, vad är det jag ska göra. Vart ska jag trycka? Vadå meny? kom det desperat i luren precis när jag är på väg ut genom dörren till träningen.
-- Hinner inte just nu, återkommer efter mitt pass.
AJ är intelligent. I dag tvivlade jag en kort stund:
-- Vad är det du inte fattar, sa jag, när kontakten återupptagits.
-- Var är menyn? Jag trycker och trycker, men ingenting kommer upp.
-- Det står ju i själva mailet. Du behöver inte trycka på nåt liksom, det bara är där.
-- Men det står ju Meny.
-- Det är rubriken på mailet.
-- Men vart ska jag trycka då?
-- Men skit i tryckandet. Scrolla neråt bara... så dyker menyn upp.
-- Scrolla???
Då insåg jag att det går fortare om jag kör högläsning från menyn istället. Och mycket riktigt, matbeställningen var klar på 60 sekunder...
Nåja. AJ har i alla fall mobiltelefon och hon är jätteduktig på att skicka sms nu för tiden. Det är inte ofta, och dom är inte utförliga. Men med sinnet inställt på problemlösning så förstår jag de flesta av hennes en-menings-sms. Tror till och med hon kan lyssna av röstmeddelandena faktiskt...
All ädel frukt mognar långsamt.
Äntligen lugn och ro
Hälsade i dag lite mer formellt på nye grannen, som lovade att inte tjingelinga mer (han hade naturligtvis varit inne och läst här på bloggen). Han var förstås tvungen att fråga om jag visste att han kände, och hur han kände, mitt ex.
Återigen, vi bor i Skövde, och här färdas allt med vindens hastighet. Förmodligen visste jag vem det var som skulle flytta in i huset intill mig redan innan han själv visste det. Så snabbt kommer ryktena visslande från alla möjliga håll.
Sen vad det egentligen skulle ha med saken att göra att han har connections med mitt ex förstår jag inte riktigt? Nåja, det är i så fall hans problem, inte mina tack och lov.
Vi skulle främja god grannsämja enades vi om.
Fast... det kan bli lite strul på vägen. Höll fingrarna lite i halvkors bakom ryggen när jag lovade en sak.
Det var inte bara nye grannen som hälsade på. F var med också. Det var också en trevlig prick. Jag lovade att jag vänligt men bestämt skulle leda tillbaka honom in till sig om han kommer på irrvägar och råkar knata runt inne hos mig.
Det är här grannsämjan kan falera, inte alls säkert F kommer tillbaka in till sig på stört alla gånger. Kan hända att jag och F socialiserar lite grann innan han är tillbaka.
I morgon kan det hända att jag slinker in i och köper lite leverpastej. Själv hatar jag leverpastej, men en liten, liten bit på altanen kanske gör att F irrar iväg tidigare än väntat.
Kan man inte lära lille voffen F att det är helt ok att gå utanför trädgårdsgränsen i nordlig riktining, men inte åt nåt annat väderstreck, förresten?
Dagens citat
-- Slutar du inte skrika får du hälsa på mamma på psyket!
På morgonens spinning på Nautilus från instruktören:
-- Håll ordentligt i styret så ni inte halkar!
Studsar in
-- Har ännu inte fått tag i någon till måndag 29/9, kan du?
/ Mikael
-- Visst, det går bra! Är inte ute och far i jobbet på måndag, så det är lugnt. Ha en trevlig helg! (Och sen vecka 43 och vecka 45 som vi sa tidigare.)
/Åsa
-- TUSEN TACK!!
/Mikael
Jodå, gör inhopp som instruktör för omväxlings skull...
American dollars
Å andra sidan är jag inte kund i Swedbank.
Det är bad things, och good things här i livet.
Det var en envis en
Nya skor, kan va en bra lösning. Har hjälpt förut.
Värkande hälsenor kommer tillbaka då och då. Har små huskurer för att bota det.
Vila finns inte i min vokabulär (än) så min idé är att aktivitet i kombination med olika, egna förslag till lösningar är det som hjälper mig. Det har det gjort genom alla år som fysiskt aktiv. Förr eller senare ger det onda med sig, min smärtgräns är hög.
Men. Nya skor. Kan, som sagt, va en god idé. Ner till sportbutiken I.
De senaste tio åren har jag alltid fått leta som en idiot för att hitta låga skor (låga i hälkappan, alltså). Fått för mig att det inte trycker på hälsenorna och förebygger hälsene-ont.
-- Har man ont i hälsenorna har man en sko som stabiliserar, det vill säga en hög, sade försäljaren klart och tydligt utan att linda in det, och visade med kroppsspråket att han tyckte jag var den mest korkade människa med hälseneproblem han mött.
-- NEJ! Jag ska ha en låg sko. Den lågaste du har. Jag vet att det är bäst... höga skor gör alltid ont.
-- Då har du köpt fel sorts höga skor. Du måste ha en som....
-- LÅGA!
Jag provade den ena efter den andra. Provade halvhöga (som jag nån gång köpt, men haft ont i). Provade så låga skor, så dom knappt satt kvar på foten.
Till slut hade jag två låga som jag valde mellan.
Gjorde jag ett riktigt avstamp ömmade hälsenorna, men jag får väl stampa av försiktigt tills det går över, tänkte jag, och funderade på vilket par jag skulle ta.
Då kom försäljarkillen fram med ett par skor med hälkappa som gick näst intill upp på baksidan av låret: -- Kan du inte bara prova den här? Så visar du mig precis var det gör ont, så kanske jag har kommer på några andra låga alternativ vi kan testa...
Visst blev jag "lurad". Han visste att de här skorna skulle passa mig. Dom satt som bomull runt vristerna. Skulle kunna göra ett sju-meters längdhopp ouppvärmd i dessa utan minsta lilla gnyende av smärta.
Men varför i hela friden sa han inte det direkt?
Thank good
Tack gode gud! Att det är fredag i morgon... och då är jag ändå ateist.
Då får jag nämligen åka hem vid lunch och laga till den live, om man säger så.
Hatar matlådor. För ärligt talat, den som säger att mat värmd i micron är gott ljuger mig rätt upp i ansiktet. Det smakar skit - oavsett vad som ligger i den där lilla lådan och oavsett hur gott det smakade dan innan (eller när det nu var tillagat, det kan ju, vilket är ännu värre, stått i frysen en vecka.)
Maten genomgår en metamorfos bland microvågorna. Från smakfullt, vackert och spänstigt till blaskigt, grått och slafsigt.
Det värsta är att man på kvällen ska göra i ordning dessa små piffiga lådor till nästa dag också. Göra i ordning nåt som man ändå vet kommer att smaka nåt onämnbart när det är dags att äta.
Nä, microugnar (eller medhavda lådor, vilket som) borde vara förbjudna på arbetsplatser så slapp man dessa sorgsna lunchupplevelser.
Vad sa du? Gå ut och äta? Ha - jag jobbar i mikrobyn... knappast!
Lite att stå i
Lite att stå i under eftermiddagen och kvällen, därför blir det inte mer revolutionerande än så här i dag...
Skönt tycker säkert en del!
UPDATE: Två deltagare lämnade mitt pass i dag redan efter tjugo minuter! Jag kände direkt att vi inte alls hade mycket att ge varandra... det kände nog dom också, men dom stannade en stund för att vara "snälla"...
Nej, jag stannar inte
Jag är av den övertygelsen att man inte ska stå ut med nåt där man känner att man börjar koka av frustration och ilska...
I dag gjorde jag världens misstag och frångick min princip, lite väl länge än vad som var nyttigt för min ilske-nivå.
Efter tre minuter på step-passet ville jag lämna in. När S började köra höga kickar i uppvärmningen. Då blev jag jätteirriterad, och förvånad framför allt. Ska vi sparka sönder musklerna innan passet börjat, då förstår jag inte riktigt syftet med det som kallas uppvärmning?
Nä, nu ska jag behärska mig - ska vara kvar och inte lämna salen. Absolut inte! Ska föregå med gott exempel och inte lämna salen. Åsa! Nu lämnar du inte salen!
Uppvärmningen avklarad. Nu ska vi köra igång...
Kan faktiskt inte en enda gång släppa tanken på att ledaren måste haft en riktigt, riktigt dålig dag. Inte ett leende, inte ett uttryck att hon tycker det är kul att stå där framme. Ingenting faktiskt.
Ännu mer irriterad.
Åsa! Du lämnar inte salen. Du härdar ut hela passet för att inte vara taskig!
Vi stepar vidare. På fel ingångstakt... börjar på trean istället för ettan. Visst - så blir det om man har musik som inte är anpassad med jämna åttor - då kommer man fel - men märker man inte det som instruktör? Nej då, man kör på...
Här började elakheten komma. Jag körde ett par varv på rätt takt. Av den enkla anledningen att jag inte hänger med annars.
15 minuter hade gått. Fick ta på mig tröjan för jag frös. Det enda som värmde var solen som sken in genom rutorna. Pulsen var väldigt nära vilopuls - så långsamt. Man hann tappa balansen innan man skulle sätta i fot nummer två liksom, så långsamt gick det.
Åsa! NU stannar du! Det är jättetaskigt att gå ut från passet nu! Stanna!
Sen kommer dödsstöten, vid 17 min ungefär. C ropar från bakre delen av salen: -- Du tror inte du kan sänka musiken lite?
Jaha. Och då försvann ALL musik. All volym försvann, inte ens basen hördes. Då är det väldigt svårt att få till en gnista. Hos mig åtminstone.
Då lämnade jag med dunder och brak. Bägaren rann över. Väser till CJ intill mig att ta bort min bräda, jag går. Och dundrar ut genom salen!
Skulle lämnat salen direkt. När jag kände vibbarna. Innan jag blev hysterisk.
S är säkert jätteduktig! Det var ett par stycken som sa det efteråt. Det var inte min typ av instruktör helt enkelt. Och jag har jättedåligt samvete att jag gick därifrån. Jättedåligt. Men jag försökte. Försökte länge, utifrån mitt perspektiv.
Så snälla ni... som hamnar på mina pass och tycker det är pest och pina. Lämna salen direkt om ni känner att ni mår illa. Gör inte misstaget att stanna kvar för att vara snälla! Man är olika helt enkelt, och man är bekväm med en del instruktörer och med andra inte.
Jag tar absolut inte illa upp om någon lämnar mitt pass (det händer ju då och då). Jag är jag, jag har den ledarstil jag har - en del gillar den, andra inte. Så är det bara.
Jag var en gång i tiden instruktör i en förening som hade mottot: Spelar ingen roll vem som leder, huvudsaken är att man får röra på sig.
Höll inte med då. Håller inte med nu. Gjorde likadant då. Gör likadant nu. Lämnar passet om det är nåt jag inte gillar.
Energi, svett och ledarskap är vad jag är ute efter. Inte mycket annat faktiskt, själva utförandet fixar jag ju själv.
Förlåt S. Det var inte alls meningen att vara taskig. Du och jag var inte kompatibla helt enkelt...
P körde abs lite senare. Då blev jag glad igen... P är jag extremt kompatibel med. Energi, svett och ledarskap. Det var det jag sa va? Just precis!
Äpplet faller knappt från trädet alls...
-- På väg hem från stan. Ska snart svänga av från "stora" vägen.
-- Bla, bla, från mig.
-- Bla, bla, från pappa.
-- Bla... från mig, precis innan det kom knaster, knaster - svordom - skrap, skrap, dunk - svordom igen.
-- Hallå! Hallå? Körde du i diket, pappa? skriker jag samtidigt som jag sprang in på kontoret för att hitta en annan telefon att ringa ambulansen med.
-- Hallå?
Börjar knappa in 900... innan jag kommer på att jag inte har alla hästar i stallet. Ambulansverksamheten här i länet är lite halvt ökänd, så en grundförutsättning att anropa ambulans måste trots allt vara att slå 112, även om man ändå inte riktigt kan va säker på att nån kommer inom rimlig tid.
-- Satan, hördes det tydligt från pappa.
Jag andades ut och knäppte av den andra telefonen, hörde att han var vid fullt medvetande - med råge, skulle man kunna tillägga. För sen lyssnade jag bara. I fem minuter eller nåt. (Debiterat på min mobilräkning...)
-- Jaha. Nu närmar det sig slutet av månaden och poliserna måste börja tjäna in pengar så det går ihop sig. Självklart ska dom stå och smyga bakom kröken så man får tvärnita, försöka mekka på sig bältet samtidigt som man pratar i telefonen! Naturligtvis. Ungar blir ihjälskjutna i skolorna, och här har polisen inget bättre för sig än att jaga oskyldiga fartsyndare på landsbygden. Skandal är vad det är! Och det värsta av allt - jag betalar skatt till det här! Satan!
Nu hade jag aldrig åkt utan bälte, och jag hade inte pratat om oskyldiga fartsyndare, eftersom det är en paradox. Men annars hade det kunnat vara jag. (Den enormt tragiska händelsen med de ihjälskjutna eleverna inträffade förvisso i Finland, men jag förstår definitivt pappas upprördhet över det - och då kan man utan några som helst problem prata om hela Skandinaviens poliskår i klump.)
Nåväl. Innan dess hade vi diskuterat den nya budgetpropositionen och Anders Borg. En klipsk kille kunde vi båda konstatera, även om vi hade hyfsat olika åsikt om innehållet i budgeten.
Pappsen är åt ena kanten - jag åt den andra. Men i grund och botten är vi nog rätt lika. Egentligen. För vi båda är rätt måna om de lite, lite svagare och kanske inte riktigt, riktigt lika rika i samhället och att det egentligen borde hjälpas istället för att stjälpas. Men en av oss skulle aldrig erkänna det. Men det lyser igenom när man diskuterar sakfrågor.
Jodå. Några gener har jag allt från pappa.
Invigningsvecka på Nautilus
Nämen vad dum jag känner mig.
Inte minsta lilla reklam om att Nautilus har officiell premiärvecka i de nya lokalerna denna vecka.
Men Sofie har skrivit ett uttömmande inlägg, som jag inte ens skulle va i närheten av vid den här tiden på dygnet (jo, jag är trött redan...).
Vi syns då. På Nautilus. Välkomna.
Frågor?
Ställ dom hos Sofie eller här nedan. Nån av oss kan med största säkerhet svara!
Det svänger
På exakt samma valutakurs ligger hans dj:ande polare som gjort megamixarna på cd:na. Perfekt spinning-bpm på 128 på den ena och 144 på den andra. Jag riktigt sprudlar av glädje!
Närhelst Valross och dj-polarn besöker Nautilus ska de behandlas som kungar. Basta. (Väntar med spänning att få detta celebra besök, glöm inte att presentera er bara...)
Vill också poängtera att jag från säker källa vet att den här dj:ande killen är ett riktigt kap! Really nice catch. Från Götet. Inte ett enda fel på grabben, faktiskt, bara good stuff.
Ring mig om nån finner detta kap intressant, så förmedlar jag vidare till Valross, som förmedlar vidare till dj... Ja, men vad sjutton, allt är inte lätt här i världen, ibland får man jobba lite...
UPDATE: Citerat Valross: Förresten, han är inte DJ men han har FAST INKOMST, han är SINGEL & köttet är UNGT men fortfarande på ett synnerligen ANSVARSTAGANDE sätt. (sådär, passade att gnida in det lite ifall någon singel har vägarna förbi kommentarerna). Slut citat.
Tell me...
Var är jag fel ute?
Nyårsafton? Nej.
Påskafton? Nej.
Valborg? Nej.
Kanelbullens dag? Nej, den är den 4 oktober, det vet jag med bestämdhet. Dessutom skjuter man inte smällare för att fira kanelbullen.
Utanför mitt hus bränns det av smällare så det står härliga till just nu. Varför då?
Sluta smäll!
Låter som dom står i min trädgård. Det kanske dom gör?
Fyller jag år? Nej.
Är jag värd att firas med smällare och raketer? Jodå, det är jag ju förstås, men det är väl knappast troligt att det rör sig om det eftersom jag är realist och inser fakta.
Jag avvaktar lite... sen går jag ut och ryter till! Kanske. Om dom inte är många och stora förstås. Då smyger jag mig tillbaka in i skydd av mörkret.
Skjut mig!
Men nu har jag tyvärr lovat att hoppa in. Men det kommer jag aldrig mer att göra. No way.
Stänga? Redan?
Redan? Men herre gud, vi kom ju nyss. Klockan kan omöjligt vara två.
-- Nä, det är rätt. Klockan är halv tre!
-- Fem minuter bara. Öh, bussiga...
-- Ok. Fem då. Men personalen är rätt sugna på att åka hem.
Dom där fem blev säkert tjugo. Sen stod vi kvar utanför och pratade ett tag.
Till slut masade jag och A oss i väg. Kom väl 200 m.
Efterfest?
Tja. Visst, varför inte.
När klockan närmade sig fyra ringde A efter skjuts hem.
armbrytning nämligen.
Varsågod A nr 2!
Nje, nej, det är inte tant Åsa som tagit den här bilden, nån måtta får det allt vara.
Det var objektets (!) polare, som for runt med kameran en stund, som knäppte detta.
Med facit i hand så hade det kanske varit smart att gå hem lite, lite tidigare med tanke på att det var auktionsdax klockan 10 på lördag morgon. Åtta var det bara att kliva upp ur sängen och göra sig i ordning och vänta på att familjen J skulle komma och hämta upp. Storfamiljen och jag äntrade auktionslokalen halv elva och lämnade inte stället förrän fyra.
Som sig bör på auktioner finns det nån som ska vinka på helt fel ställe. Denna gång var det lustigt nog L från redaktionen som stod för felvinkningen och i det närmaste höll på att bli ägare till något icke önskvärt.
S gjorde ett riktigt kap.
Han var ruskigt stolt över sin tomte! Det ska börjas i tid med inropen.
När klockan var sex sov jag gott i soffan.
AW
Nu ska jag strax traska iväg och möta kamraterna på stan för en after work-runda.
Kan slå vad om att det börjar regna exakt i samma ögonblick jag sätter foten utanför dörren - det är kolsvart på himlen! Min vanliga otur i så fall.
Funderar på att köpa ny bil. Då får det bli en utan blinkers. För blinkers är tydligen extrautrustning nu för tiden...
Ha en bra fredagkväll!
Skövde
Det skvallras och skvallras... hit och dit, bort och fram. Visst, det är väl en del av mångas, även min, natur att skvallra lite om folk. Ordet skvaller betyder väl i grund och botten att man pratar om någon annan i lite nedlåtande ton så där. Men frågar jag nån av mina bekanta: -- Har du inget skvaller att komma med? Menar jag inte att jag vill höra några snaskiga skandaler, utan mer att jag vill höra vad som hänt i närmaste bekantskapskretsen? Av ren nyfikenhet eftersom man kanske inte träffar alla gamla kompisar varje dag nu för tiden. Allt man pratar/skvallrar om andra är förstås inte negativt - att prata om andra innebär ju faktiskt många gånger att man säger positiva saker om folk.
Men att fara med direkta osanningar när man pratar/skvallrar tycker jag är rätt oschyst, för att inte säga dumt. Speciellt om man bor i en liten håla som Skövde. Ja, det är en håla avseende aspekten skvaller, även om vi passerat 50000-strecket i invånarantal.
Jag får allt som oftast reda på en massa saker som sägs om mig "på stan". För att stan är liten, och sånt där sprider sig. Speciellt om man har gemensamma bekanta. Jag bryr mig faktiskt inte så mycket om det. Vill ni prata får ni prata, och vill ni säga saker som inte har ett uns med verkligheten att göra så var så god, kunde inte bry mig mindre faktiskt.
Saker som stämmer får ni också prata om, även om de är negativa eller om ni bara stör er på min person - då bryr jag mig lite mer, men bara om ni står för det när vi ses. Stick inte kniven i ryggen när jag vänder mig om bara, då blir jag arg.
Men nu gäller det inte mig.
Som sagt, det mesta sprider sig på det ena eller andra sättet i den här lilla, lilla stan, och kanske på sätt man inte väntat sig.
Jag blev mycket upprörd häromdagen när jag hörde att "någon" uttalat sig i riktigt nedvärderande ordalag om en vän, uppdiktade historier som absolut inte är sanna. Det var i och för sig inte precis nån blivande Nobelpristagare som yttrat lögenerna, men ändå - blev riktigt, riktigt irriterad och förnärmad å min väns vägnar.
Skövde är en snuskigt liten stad. Undrar om den aldrig någonsin blivande Nobelpristagaren till lögnare (inte ens pristagare i barn-Jeopardy faktiskt, jodå, det kan jag lätt stå för om vi träffas) inte förstått det.
Är lockande att veckla ut lögnerna här på bloggen och vem vederbörande är som sprider en massa skitsnack. Men det gör jag förstås inte.
Men förr, eller kanske senare, kommer jag eller min vän, med största sannolikhet hamna i en situation där vi kan konfrontera lögnspridaren eftersom vi bor i lilla, lilla Skövde - där träffas man titt som tätt, här eller där, på större eller mindre tillställningar.
Lycka till, säger jag, det kan du nog behöva.
Orientering 3
Jag gjorde väl inga större orienteringsmässiga insatser - när man springer i grupp, som vi gjorde, tenderar jag att bara följa med - och tar inte tag i saker förrän det verkar gå fullständigt åt skogen. Nu gick det hyfsat. (Så jag får erkänna att jag endast sporadiskt hängde med i kartläsningen. Orienterar man ensam måste man använda hjärnan på ett annat sätt...)
Sen tog expert L vid. Kontroll nr 8. Då hade det blivit riktigt mörkt, men nog sjutton skulle L lotsa oss rätt genom skogen och genom sankmarken. Skönt att vi äntligen blev lite blöta upp till knäna, det är ju först då man känner sig som en orienterare. Att vi sen sprang i cirklar i sankmarken och kom ut på stigen på näst intill samma ställe innan vi började trampa träsk är en helt annan femma. Vi la ner kontroll nummer 8. Så skönt - då blev vi diskade i tävlingen och förmodligen finns det inga fler bevis än den här bloggen på vår tid i mål.
Här sjönk orienteringsambitionen lite grann hos oss noviser, men L höll skenet uppe och jagade raskt iväg till 9:an i det vid det här laget becksvarta mörkret, med fem tappra själar på släptåg.
Ääääntligen i mål.
Men kul var det. Det är roligt att orientera, det är bara det att man aldrig kommer sig för. Och den en och en halvtimme vi var ute och sprang, klafsade och irrade gick fort som sjutton. Man tänker liksom inte på att man rör sig.
Min högra redan tidigare ömma hälsena började göra ont vid kontroll 3. Nu gör det ont i båda hälsenorna. Men så länge dom inte gått av är det inte speciellt mycket att gnälla över...
Somliga straffar gud direkt
Tisdag är tömningsdag av soptunnan!
Min är fortfarande överfull.
Fick, i skydd av mörkret, smyga tvärs över gatan och glänta på grannens soptunnelock. Jodå, tom så det ekade!
Vaför är inte min tömd?
Förmodligen straffet för jag skrev det där inlägget om återvinningsstationen. Skulle kunna va så att sophanteringen lyder under samma chef som återvinningsstationerna?
Rörd
Oohh! Blommor väntade utanför dörren när jag kom hem!
En jättevacker höstbukett.
Undrar vem?
Från bästischefen och bästisgruppträningsansvarig!
Tack så jättemycket!
Nu blev jag glad (och rörd, vilket inte alls passar min image!)
Och hux flux får jag börja om från början med att öva på att säga nej. Hamnade på scratch igen på nåt sätt...
Orientering 2
Måste leta fram en mupp-overall, en sån där R90 (eller nåt) med snören på byxbenen och fladdrande luftficka på ryggen på jackan.
Om jag nu ska halta mig fram i skogen med min onda hälsena, ska jag åtminstone se kompetent ut. ALLA orienterare har såna där overaller!
Hmm... hoppas jag inte slängt mina bara. Då blir det kris.
Undrar om jag inte har en kompass också. Från geologi-tiden. Vet att jag har en när jag tänker efter, men var sjutton finns den?
Tror faktiskt inte jag använt den sen jag tog ut strykning och stupning ute i fält. Nej - fråga inte. Tänker inte förklara de begreppen, men ni som förstår kan ju småle lite...
Nej
Nu var det där med nej igen...
I dag vet jag med säkerhet att jag flera gånger - nja, kanske inte rätt ut - men jag sa åtminstone att jag faktiskt inte alls hade lust att köra sena passet klockan 19 i dag.
-- Du får ju säga nej om du vill, säger inte-lika-mycket-bästis-chefen-längre, men du är vårt sista hopp.
Japp - vad säger man då? Vårt sista hopp?!
-- Ja, ja - jag kör väl då. Det är lugnt!
(Det är lugnt?! Vet inte var jag får all humor från...)
Tror jag var i chockfas faktiskt. Efter att ha haft min gravida arbetskamrat tillika svägerska tillika vän liggandes kvidande på bordet i lunchrummet bland fruktfat, bordstabletter och saltkar pratandes i telefonen med förlossningen på sjukhuset. Hon fick pronto åka ut till sjukhuset...
Så jag var nog lite stressad - annars hade jag nog sagt nej med kraft!
Nästa gång kanske?
Åtalad?
... packa ihop återvinningsstället som ser ut som en svinstia.
... ställa dit lite fler containrar för de olika fraktionerna (ja, det heter faktiskt fraktioner i sop-fack-språket) eftersom det alltid är överfullt med råge när man kommer dit på helgerna).
... skicka dit personalen och tömma på helgen så folk slipper ställa högar med kassar utanför containrarna.
... säga upp sig och överlåta ansvaret till nån annan.
Jag drar inte iväg med tidningar, glas, kartonger, plast och annat för i första hand mitt eget höga nöjes skull. Jag gör det för miljön. Sparar kassar med olika fraktioner i källaren och när det till slut blir platsbrist packar jag bilen full och tar svängen förbi containrar och igloos när jag åker och handlar.
Miljön som sagt. Tycker återvinningsställe-ansvarig att jag ska sladda in vid stället och titta om det är nåt av det som finns i bilen som skulle kunna få plats i nån icke-full behållare medans bilen står på tomgång? Ska jag stänga av bilen, kliva ur och reka läget och sen starta upp bilen och åka därifrån utan att lämna nåt för att behållarna är fulla? Eller kanske åka en extrasväng någon annan dag för att se om det möjligtvis finns plats i containrarna? Åka tvärs genom hela stan till ett annat ställe kan vara en annan idé kanske?
Det var fullt vid återvinningen i dag när jag anlände på min väg till Ica Maxi. Fullt i dubbel bemärkelse - fullt med folk och fullt i behållarna.
Jag knökade i lite kartong i ett hörn på en av containrarna, det stack ut lite här och där, men det var i alla fall i kontakt med containern. Pressade in lite mjukplats på den anvisade platsen och glas gick hur bra som helst.
Fem kassar tidningar och broschyrer stod kvar i bilen. Inte det minsta lilla kvitto skulle ens med god vilja kunna pressas in i avsedd behållare.
Så jag ställde helt enkelt kassarna utanför. Japp. Helt fräckt.
-- Vågar du ställa kassarna så där? Hör jag en röst säga bakom mig.
-- Japp.
-- Har du kollat så du inte lagt i nåt så dom kan spåra dig?
-- Näpp.
-- Men man kan bli åtalad.
-- Det åtalet ska jag i så fall bestrida in absurdum om det skulle bli så.
-- Du är modig.
Damen ställde sig vid bagageluckan och tittade igenom sina kassar för att se att ingen adresserad reklam fanns i kassarna för att sen ställa kassarna utanför.
En gubbe resonerade som mig: -- Asch, jag kör ditt race. Lite risker får man ta här i livet, sa han, och ställde kassarn prydligt bredvid mina.
När jag gasade iväg i bilen, anlände fyra andra. Nu stod där sex bilar och lastade ur. Och klockan var tre på söndag eftermiddag...
Undrar hur många fler som ville göra en insats för miljön denna eftermiddag?
Samhällskunskap
Är det nån som sett informationen om att det från Mejeriet, upp över Norrmalm via brandstationen ända fram till Arenan helt plötsligt ändrats hastighetsbegränsning. Till 10 km/h!!! Föraren i den vita Volvon framför mig har i alla fall lyckats snappa upp det nånstans.
Nu ska jag fira fredag och lägga mig raklång nånstans och inte röra mer än ena armen med tillhörande hand - mellan godisskålen och munnen.
Hela dan har det blippat in en massa sms med grattis! Tack allihop!
(Först ut var P (cirka 06.00) tätt följd av Abbe... Lovade baka tårta till dom och ta med i golfbagen.)
Är det såna där roliga?
Men allvarligt talat... Vart har mina gröna fingrar tagit vägen?
För den här krukväxten råder vare sig brist på vatten eller mörker i alla fall. Hoppas dom är lagliga åtminstone.
Skrev till "krukväxter" på att-göra-listan!
Äntligen - varde ljus
Så kul... spotlights uppsatta i spinningsalen!
Med påföljden att vi i dag tränat i ett ljus motsvarande solgasset på en strand i Grekland mitt i turistsäsongen.
240 watt i dom där lamporna. Men har jag nu tjatat som ett svin efter dessa spotlights så dom ska användas - bästischefen ska minsann aldrig behöva anklaga mig för att inte använda dom när dom nu äntligen är på plats.
Det allra bästa var att när jag klev upp på cykeln lyste en av 240 w-lamporna mig rätt i ögonen. Så då är man inte sämre än att man hämtar en stege och klättrar upp ända upp till taket (högt till tak) och vinklar den förstås. Det var nästan så deltagarna applåderade när jag kravlade mig upp på stegen... utom en, han tyckte det såg riskabelt ut.
Jag behövde inte tveka över några ansiktsuttryck i dag i alla fall, alla syntes med största tydlighet.
T frågade om jag hört från bästischefen om speglar var på gång.
Nja, sa jag. Jag är inte riktigt i fas om att tjata om nåt mer över huvud taget efter spotlight-historien. Jag ska hålla låg profil ett tag.
-- Hade det inte varit bättre med speglar än dom där starka lamporna? frågade T lite småsurt.
Kommer faktiskt inte ihåg vad jag svarade, men nåt käckt förmodligen.
UPDATE: Jovisst, fanns det dimmer till spotsen. Så klart. När jag tryckte på allt som fanns på det som var det som såg ut som en dimmerfunktion hände inget. Det var fullt strålkastarljus eller kolsvart. U berättade idag att man fick knappa ett tag innan det blev rätt... Får vara där en halvtimma innan start nästa gång alltså.
Pinsamt
Men det är samtidigt ganska roligt så jag bjuder på den här.
På väg hem från mikrobyn...
Jaha. En traktor. Igen. Och inte direkt nån vägren att köra ner på för den satans traktorn, och fullt av mötande trafik. Förstås. Så är det ofta på den där vägen.
La mig i baken på traktorn, växlade ner och väntade på tillfälle att dra förbi. Precis då spelar dom en höjdarlåt på radion och jag drar upp volymen så rutorna skallrar i Forden. Sjunger med dessutom. (Tycker det ser urfånigt ut när andra sitter och skrålar i bilen - men det är en annan femma).
Ah, och där blev det en lucka i den mötande trafiken och jag gasar förbi bondefarkosten.
Nu kommer det:
Med volymen på högsta och i full färd med att leka idol, eftersom det kom mer bra musik, "glömmer" jag att växla upp mer än till trean. Gasar upp bilen till mer än dryga 100 och kör vidare på trean! Upptäcker jag fem minuter senare när jag sänker radion för att växla till P1 och nyheterna. Först då hör jag hur motorn illrusar. En Ford-motor låter rätt högt när man kör fort på treans växel.
Jag har hunnit passera två busshållplatser med väntande människor och en cyklist i detta tillstånd.
Undrar vad dom tänkte. Jag vet precis vad jag hade tänkt: Ta ifrån kärringen körkortet!
Skriver i anteckningsblocket: Spela inte musik du vill sjunga med i i bilen.
Tjejresa
Självklart, sa jag, ska vi åka i väg. Jag följer med, sa jag till E.
Sen gick tiden.
Sen gick ytterligare tid.
Inget hände.
Så wtf - here we go again. Nån måste engagera sig. Visst. Men det är inte snutet ur näsan, det krävs lite engagemang.
Jag sa det förra året, jag säger det i år igen. NÄSTA GÅNG VILL JAG INTE... VILL JAG INTE fixa och dona. Då vill jag bara åka med. Men det händer ju aldrig nåt om ingen tar tag i det hela, men måste jag alltid va den? Sen förlorar man alltid en viss summa pengar i slutändan eftersom man blir tagen på sängen över en massa avgifter. Men fine. Förra året kostade det 200, i år bara 160. Men visst, det kan jag bjuda på, det är egentligen skit samma. Men spred man ut ansvaret kan det blir rättvist i slutändan...
Nåväl - vi är 18 brudar som åker iväg till Göteborg i början av oktober. Det ska bli riktigt kul - det är inte precis några surmular som åker med.
I går snäste jag av E som ville sätta sig ner och gå igenom hotellfördelning och så vidare.
Från hjärtat sa jag rätt ut:
-- Nä, fy fan - nåt gruppkonfererande om resan vill jag inte va med om.
Och det vill jag verkligen inte heller. Vill några andra sätta sig ner och diskutera fram resplanen så var så god, inte jag. Jag följer med på vad ni än diskuterar er fram till. Jag tycker inte alls det är nån glädje att fixa i ordning det hela, det är bara ett måste, den enda anledningen är att om inte nån (jag i det här fallet) tar tag i det händer det heller ingenting.
Att hela tiden gå runt och säga att ska vi inte göra det.... och ska vi inte göra det... eller det? Jo visst säger jag - jag hänger på, även om jag inte ens tycker det är halvroligt. Sen händer ingenting, sen händer ingenting - när det för femtonde gången förs på tal då orkar man inte ens hyckla nåt intresse längre eftersom man innerst inne vet att det ändå inte blir av, och då till och med blir lite spydig i sitt sätt att svara på intresseförfrågan.
Nu ser jag åtminstone fram mot oktober, men nästa gång... då kanske, kanske jag kan få följa med på nåt som nån annan planerat. Yeah, you bet!
Orientering
Hade faktiskt varit kul att orientera i morgon... Men det är en fördel om man kommer ut i skogen innan det blir mörkt. Och halv fem har jag ingen som helst möjlighet att åka i väg. Snarare vid halv sju...
Om det är en fördel att man kommer ut innan det är mörkt - är det en ännu större fördel om man kommit i mål innan det blivit natt.
Det går säkert fler orienteringståg.
Ryser
Ensam mamma söker
Nu är det höst och det är start för den ena mer korkade dokusåpan än den andra.
Ensam mamma söker är en av dom.
Den här varianten av dokusåpor är kanske den mest korkade varianten i genren, där barnen dras med in i spektaklet. Det hävdas ju att alla barnen tycker det är jättebra om mamma är med i det här programmet. Visst, det kan dom säkert avgöra med förnuft.
Kan inte riktigt förstå hur man är funtad om man ställer upp i ett sånt program, och det är nog därför jag bara måste titta vad det är för några som är med. Och följer scenariot med spänd förväntan - självklart inte förväntan över hur det ska sluta, utan hur det utspelar sig under tiden och hur folk mer eller mindre gör bort sig inför en del av Sveriges befolkning.
Jag måste ha en skäms-kudde i knät - så jag kan använda den när det blir för jobbigt. Och det blir det. Blev redan i första programmet förresten.
I årets upplaga är Johanna från Skövde med - det gör ju hela grejen ytterligare lite mer spännande. Jag vet egentligen inte vem hon är så jag kan inte uttala mig om hennes person, men lär väl bli hyfsat varse allt eftersom serien fortgår.
Och i dag läste jag i Aftonbladet och Expressen att hon är åtalad för bedrägeri och domen faller i veckan. Nåt strul med papper till försäkringskassan ska vara orsaken.
"- Det rör mig inte i ryggen för det handlar om en patetisk grej, några tusenlappar bara." Är en av hennes kommentarer i artikeln.
Yippiee! Hur många grodor som kommer att hoppa runt i den här omgången av dokusåpan kan man ju bara gissa efter den grova paddan! Nu kan jag knappt bärga mig till nästa avsnitt.
Ska ladda med två skäms-kuddar nästa söndag, det verkar behövas.
Höst
När det börjar bli mörkt tänder man ett överflöd av levande ljus och kurar in sig.
Jag drar också nytta av min surt betalade tv-licens när höstmörket smyger på. De ljusa delarna av året vet jag knappt om att tv finns, men nu börjar jag återigen upptäcka denna del av etern.
Sen blir jag, hur konstigt det än låter, mycket mer effektiv när det börjar bli mörkare ute. Jag "slipper" till exempel sitta på altanen och bara vara.
Månaderna fram till december kurar man in sig, läser böcker, tränar frekvent, startar hemma-vid-projekt med liv och lust, ser på tv, tar en kopp te i favoritfåtöljen och man går runt och pysslar lite allmänt så där.
December är en fröjd, åtminstone för oss som gillar julen. Det är glögg i parti och minut, det är julfest här och julfest där, lusse och julafton och nyårsafton. Svisch - sen är december passé.
Sen börjar det. Januari, februari, mars och april (och i värsta fall en del av maj) är bara pest. Levande ljus kräks man på för den kvoten är med råge tillfredsställd under julen, projekten hemma börjar gå på sparlåga och man blir illamående bara man ser en pensel, skjutmått, spackeltub eller såg, man är trött på att frysa, det snöar och töar om vartannat, det regnar, man är blek och så vidare.
Dessutom fyller jag år i mars vilket också är en anledning till att stryka denna månad. Jag har ju aldrig riktigt förstått det där med att fira födelsedag vilket andra uppfattar som rätt important, vilket gör att man kommer i ett dilemma.
Nåja, det är långt dit. Nu ska jag va höst-positiv ett tag.
Sen får sig ju höst-positivismen en törn när bästis-chefen säger att han åker till Toscaaaaaana på måndag. Då känns det begynnande mörkret lite tyngre. Men jag skakade av mig det på väg ut från gymmet. Men, märk väl, jag önskade trevlig resa, och menade det, innan jag gick i alla fall.
Sunday lazy sunday
Varit extremt effektiv i helgen och har bara tio punkter kvar på att-göra-listan.
Nu orkar jag inte mer.
Hostan är bättre, även om jag fick ett eller två anfall på träningen i morse. Nåja - sju-åtta attackar kanske det var.
Men nu i eftermiddag har jag till och med kunnat skratta utan att riskera trumhinnan hos den jag pratat med i telefonen.
Var tvungen att åka till Ica Maxi i går.
Varför åker jag dit egentligen? Det är som om folk blir som aliens bara dom kommer in på Maxi... otäcka beteenden uppenbarar sig.
Åker man till en livsmedelsbutik för att söndagspromenera? Som herr och fru Stoppkloss uppenbarligen gjort, upptäckte jag när jag var på väg till tandkrämen i full karriär. Det ska inte ta 10 minuter att passera smink, schampo och hårfärgningshyllorna för att nå tandkrämen.
Jag försökte ändå uppmärksamma herr och fru Stoppkloss att jag gick bakom.
Fortsätter bort till deo-avdelningen.
Där står en kuf och sprayar sig från topp till tå med Axe-deo...
Kommer till värmeljusen. En liten gosse, förmodligen med nån bokstavskombination, springer runt som ett jehu, och jag tvingas tvärbromsa och stå still en hel evighet för att inte meja ner honom med kundvagnen. Mamma eller pappa Bokstavskombination är inte synlig.
När jag står och tvekar om jag ska fälla krokben för den lille eller helt enkelt ryta till från tårna uppenbarar sig pappa Bokstavskombination som bokstavligen släpar iväg sin son, som la sig raklång på golvet så fort pappan uppenbarade sig.
På väg mot frysdiskarna med stora steg och hinner tänka: Skönt här det brett och fint, här kan man dra upp tempot.
Hinner inte ens tänka färdigt förrän jag hamnar bakom tre (!) barnvagnar med tillhörande familjer. Men jeezus - måste ni gå i bredd?! Och hur står det till om tre familjer åker till Ica för att handla och segar sig fram i snigelfart? Nåt roligare borde man väl komma på att ta sig för?
Vid brödet skulle jag ta några lösbröd - och öppnar ena luckan för att roffa åt mig ett par "Friskus" och precis när jag har handen framme kommer det en tant från ingenstans och har helt plötsligt trängt sig framför mig i det mycket begränsade utrymmet. Då tryckte jag igen glasluckan med ett förvånat: -- Oj, hur kom du dit?
Sen fortsatte min runda på Maxi i samma stil. Måste lägga om mina handlingstider och gå dit när det är minimalt med aliens. Inte lördag eftermiddag när ufon uppenbarligen landat på parkeringen...
Går mig på nerverna
Jag lägger inga värderingar i hennes sjukskrivning, men det som förundrar mig är att hon inte aktiveras/aktiverar sig på nåt sätt.
Hon träffar aldrig några vänner, har inga fritidsintressen, är till 95% av sin tid inne i lägenheten, eller ute i trädgården om det är solsken sittandes på en stol och vänder stolen i takt med solens rörelse, och träffar inte någon förutom sin sambo. Hon träffar på mig då och då förstås, som tyvärr knappt ens orkar vara trevlig längre eftersom vi har noll gemensamt. Jag försöker men det går trögare och trögare varenda gång. Och det beror inte på hennes sjukskrivning, vill jag poängtera, vi hade inget gemensamt innan dess heller, vi är inte kompatibla helt enkelt.
Som sagt, jag lägger inga värderingar i hennes sjukskrivning, men jag undrar i mitt stilla sinne om man över huvud taget kommer tillbaka om man är så isolerad. Var finner hon livsglädje? Var finner hon mening med tillvaron? Vem diskuterar hon sin situation med, förutom sin sambo? Var hittar hon energi? Det som behövs för att friskna till.
Hon tvättar, städar och går ut och går varje dag (ensam). Finns det verkligen inget annat hon skulle kunna göra, eftersom hon ju uppenbarligen är fysiskt kapabel?
Hon borde ha 26 år kvar i sitt yrkesverksamma liv om nuvarande pensionsålder består.
Finns det inga åtgärder för "isolerade" sjukskrivna? Vem som helst skulle ju bli sjuk, om man inte var det innan, om man befann sig i hennes situation. Eller?
Hoppade av
Jag har hosta. Hostar nästan lungorna ur mig på nätterna.
Det blir bättre på dagarna, men kan inte skratta för då får jag ett hostanfall.
Och dessutom är jag fortfarande så där sur och grinig - förmodligen för att jag är lite stressad just nu. Nä, måste vila upp mig i helgen.
Då är det bättre att vara hemma. Att få tillbaka pengarna är bara att glömma, men näst intill två papp - vad är det att gräma sig över?!
För att stressa av skrev jag en av mina att-göra-listor igen. 44 punkter denna gång. Har betat av tre i kväll. Bara 41 kvar...
Höst
- när man måste sätta på värmen i bilen.
- måste ta på sig överdragsbyxor på väg hem från träningen.
- när man känner på elementen.
Sverige - så fint
I dag visades ett reportage om Mahlet, en kvinna från Etiopien som inte har permanent uppehållstillstånd i Sverige, men däremot har hennes dotter, 11 månader, det. Och Mahlet kommer med 100% säkerhet att få uppehållstillstånd här, kruxet är bara att hon måste resa tillbaka till Etiopien och söka tillståndet, på grund av någon stupid lagformulering.
Hon lever i "synd", har fått ett barn utom äktenskapet och "till råga på allt" med en man från Eritrea, som hon bor tillsammans med. Risken är stor att det i hennes hemland resoneras på det sättet, till skillnad mot här i Sverige där familjekonstellationen inte ger några större ögonbrynshöjningar - möjligtvis över kombinationen i mammans och pappans ursprungsländer, men inte i övrigt. En familj helt enkelt.
Ska Mahlet resa tillsammans med dottern och lämna pappan ensam i Sverige eller låta dottern stanna hos pappan. Bara genom att försöka sätta sig in i familjens situation gör att man får en klump i halsen. Leva i ovisshet och undra när Mahlet tvingas åka tillbaka till Etiopien och veta att en av föräldrarna tvingas leva en viss tid utan sin dotter tär säkert hårt på själ och hjärta.
Den gällande lagen är under utredning, men det hjälper ju inte Mahlet och hennes familj. Och de andra som är i samma situation, för det finns flera förstås. Om lagen omarbetas träder den inte i kraft förrän 2010. Då har, om det vill sig riktigt illa, Mahlet varit hemma i Etiopien och vänt. Förhoppningsvis ganska snart och utan otrevligheter på vägen.
Tur inte jag jobbar med migrationsfrågor och fått det här ärendet i min hand. Då hade jag omedelbart, utan tvekan, utan betänkligheter, begått tjänstefel och låtit ärendet trilla mellan stolarna ett år eller så. Tills lagen hade ändrats.
Jag skulle aldrig någonsin kunna stå på Mahlets tröskel, kanske till och med med hjälp av polishandräckning, och avvisa henne ur landet. Aldrig!
Hur är man egentligen funtad om man jobbar med sånt?
Telefonen ringer
-- Hej du, det var längesen. Läget?
-- Jodå. Fint.
-- Aha - nu vet jag varför du ringer så här apropå - min mobil låg i väskan utan knapplås så jag ringde upp dig några gånger i fredags, va.
-- Det är lugnt. Men jag undrar varför du ringde sex gånger i natt vid fyra-tiden.
-- I natt?!?! Vid fyra-tiden?
Nu blev jag helt ställd. Fyra i natt sov jag sött som ett litet barn. Att ens överväga att ringa nån vid den tiden finns inte i min fantasi (om det inte är en riktigt blöt krogkväll, men det är det sällan på en måndag nu för tiden...).
-- Jodå, här ringde det säger A, och när jag svarade lät det som det var en fax som var på linjen. Du har ingen fax kopplad till mobilen eller?
-- Nä, sa jag.
Jag kollade min samtalslista och såg att min mobil ringt A vid fyra-tiden i morse, så det stämde ju. Men hur och varför?
Sen pratade jag och A vidare om annat en bra stund. Alltid roligt att prata med folk man inte hört av på ett tag.
Nån som vet varför min mobil ringer upp A mitt i natten utan min vetskap och låter som en fax?!
Tänk om mobilen får för sig att ringa upp nån annan i natt. Nån jobb-kontakt till exempel... Det kan bli lite mer ansträngt att förklara...
Nu kommer jag inte kunna sova - jag använder ju mobilen som väckarklocka så stänga av den är ju inte att tänka på...
Nu blev jag ännu mer irriterad...
Vidskeplig. Nä inte mycket.
Tror mer på big-bang än skapelseberättelsen, om man säger så.
Men nåt "oförklarligt" händer när jag åker från mikrobyn till Skövde.
På exakt samma ställe har det nu hänt fyra gånger att hastighetsmätaren lägger av, visaren lägger sig vid nollan, och volymen på radion halveras.
Det varar i cirka 5 sekunder. Sen åker hastighetsmätarens visare upp till 90 (ja, ja 110) och radion låter som vanligt.
Första gången trodde jag bilen sjöng på sista versen. Såg en stor kostnad vara i antågande.
Andra gången tänkte jag - konstigt. En gång till.
Tredje gången. Mystiskt.
I dag, fjärde gången, inser jag att det inte är slumpen som gör att det händer på samma ställe varje gång. Det händer vid exakt samma ställe. Och inte varje gång jag passerar. Nädå. Första gången var innan sommaren.
Förmodligen är det väl nån form av spänningsfält som påverkar elen i bilen? Eller nåt sånt. En förklaring finns det naturligtvis och jag måste bara få veta vad det är som händer.
Nån som vet?
Ingen muntergök precis
Irriterad, sur och grinig.
Det är väl en rätt bra sammanfattning på dagen.
* En skur med tvestjärtar regnade ner över mig när jag passerade ytterdörren i morse på väg mot brevlådan, med påföljden att jag fick dansa krigsdans, headbanga med huvudet så jag blev yr i mössan och slita av mig tröjan. Puls 250 och genomsvettig klockan 5.45 är inte nåt som gör mig på bra humör.
Glömde av den lilla, lilla detaljen att man måste öppna dörren försiktigt, pressa upp den med foten och vänta så de små krypen springer i väg.
* Kastade mig ner till tvättstugan för att hinna vika ihop tvätten på rekordfart. Vad uppenbarar sig? Guds-icke-gåva till mänskligheten. Nä, jag orkar verkligen inte kallprata med någon jag har noll gemensamt med klockan 07.00 på morgonen. Orkar knappt prata med nån jag tycker om vid den tiden på morgonen. Men hon hade mycket att prata om. Och jag kokade av ilska. Men ens goda uppfostran segrar ju emellanåt i alla fall, så jag log (eller grinade) och nickade och led i tysthet.
* Prick klockan åtta ringer jag SJ för att greja med en bokning. Det lilla, lilla ärendet tog 24 minuter, så då blev det urstress till jobbet. (Kan i och för sig varit mitt eget fel. Ja vadå, han var skittrevlig ju. Funderar på om det verkligen inte är nåt mer jag behöver fixa. Jag vet vad han heter... )
* Vid halv tio ringer mobilen. -- Ja, det var C här, jag har ont i halsen och vet faktiskt inte om jag kan köra passet i morgon.
Jaha. Och det skiter väl jag i, tänkte jag. Men säger förstås nåt helt annat fast jag bestämt sagt ifrån att jag bara vill köra varannan vecka och inte hoppa in på nåt enda pass till i den kategorin. Varannan onsdag. Basta.
Nu kör jag förmodligen det passet i morgon ändå. Sa ett litet könsord när jag lagt på. Börjar på k slutar på en.
* Tankar bilen. 700 spänn. Som till slut bara blir en massa växthusgaser. Bilen måste verkligen vara en av världens sämsta uppfinningar...
* Anländer till jobbet i mikrobyn. Dukar upp min lunch, sätter mig till rätta med min medhavda DN, som jag inte hann läsa i morse, och ser fram mot en skön, ensam, stund.
Det sket sig. B kom naturligtvis och skulle äta lunch samtidigt. Min DN frös inne.
Dessutom glömde jag ta med tidningen hem.
* Vart tog ljuset vägen på kontoret? Eftersom byggarbetarna som byter fasad satte upp en plåt rätt över fönstret så försvann både dagsljuset och den hyfsade utsikten med de tre byggnadsarbetarna.
* Papperstrassel i skrivaren. Då packade jag ihop och åkte hem.
... och nu ser jag regnmolnen torna upp sig på himlen.
Spinning suger
Det är så tråkigt. Att gå in i denna mörka spinninggrotta, där det inte behagats sätta upp några spotlights på två månader... Vet inte hur svårt det kan va?! (Jag kan dra kablarna själv om nu, som det sägs, spotlightsen finns tillgängliga.)
Dessutom ser man inte sina medspinnare, om man är där som deltagare. Alla sitter på rad, rakt fram. Och inga speglar. Så inte en enda gång under passet ser man ett enda ansiktsuttryck... Inte instruktörens på grund av mörkret och inte heller medspinnarna.
So boring!!!
Nä, verkligen inte min grej.
Spinning suger verkligen just nu.
Jag har defintivt ingen som helst lust att köra några extra spinningpass. Har ingen lust att gå på några pass heller egentligen. Och har inte lust att köra mina egna spinningpass i kolmörkret. Jag ser inga ansiktsuttryck som instruktör heller, då får jag ingen energi. Då vill jag gå av cykeln efter två minuter. Det ger mig inget. Och med alls säkerhet inte deltagarna heller med den instruktören.
Spinning suger i de nya lokalerna.
Sviskis har speglar och ljus i sin spinninglokal, synd att de inte har nån bra spinning. Men ska man välja mellan pest eller kolera, så väljer jag att ha ansiktsuttryck i min närvaro...
Suck. Får bli Sviskis-spinning ett tag tror jag...
Syns det?
Inte?
Nåja. Det känns i alla fall! Ända in i själen faktiskt.
Efter ett snuskigt (ja, det finns inget annat ord som beskriver det bättre) tandläkarbesök i dag efter en akut uppkommen tandvärk. La jag manken till och satte igång med projekt "ny dator".
Gick jättebra. Till jag kom till Handelsbankens internettjänst. Där tog flytet stopp.
Hade koderna jag behövde, de hade jag varit inne och hämtat hos B innan jag gick hem.
Knappar in koder och personnummer.
Error - tillbaka till ruta ett, och försök igen - du har angett fel koder.
Trycker in alltihop 50 gånger till - den sista gången kör jag för säkerhets skull i ultrarapid för att vara säker på att rätt siffror matas in. 1... väntar tio sekunder, dubbelcheckar siffran, 1 (igen)... väntar tio igen, checkar... 4... väntar, check - ja, och så vidare i ytterligare sju siffror. (Gjorde likadant med personnumret jag knappat in innan - och det borde jag rimligtvis kunna - om jag inte i ren fåfänga inleder med 87, men det gjorde jag inte...)
Ringer B på banken.
Helt tom på lösningar - ring supporten.
Ringer supporten.
34! Trettiofyra minuter! Tre fyra. Minuter. Tog det innan vi (jag, supportkillen jag pratade varenda en av hans kollegor på Handelsbankens internetsupport) löst det.
Jag heter tyvärr Åsa (i det här sammanhanget är det tyvärr, annars trivs jag utmärkt med namnet...). Och när bankprgrammet uppmanar mig att döpa mitt bankcertifikat till "förnamn och dagens datum" är jag inte dummare än att jag lyder uppmaningen! Åsa 080901.
Efter de 34 minuterna kommer supportklanen på att jag inte kan döpa det till Åsa. Förstås. För, som i många andra fall, måste jag ta Asa. Å, ä, ö är ju bannlysta i vissa fall.
Men skriv då det i uppmaningen om att döpa certifikatet till förnamnet. Bara ett litet tips i förbifarten.
Sen blev jag lite konfunderad. Eftersom det tog så lång tid att lösa, undrar jag om Ärling, Märta, Måns, Pär och Åke har räknat ut det hela själva? Eller är det väldigt få kunder på Handelsbanken som har förnamn med å, ä och ö? För annars borde ju killen på supporten listat ut problemet direkt när jag sa att jag hette Åsa? Eller?
Jag är vid liv
Nädå, jag har inte försvunnit från jordens yta.
Men min stenåldersdator har kraschat och jag har fortfarande inte haft tid att dra igång den nya...
Men i kväll kanske.
Nu får jag jobba lite...
