Hello? Hello?
Svarade i telefonen på gymmet...
-- Hello.
-- Hallå, hallå, sa jag.
-- I would like to speak to miss Asa Magnoooosson, is she there?
Hell no, tänkte jag säga, för jag var absolut inte inställd på nåt english-talking. Nix. Ville inte. Men vad gör man, kunde ju inte ljuga ju.
-- Yes indeed, its's me.
Bla, bla - vi fick ju reda ut det hela, för våra vägar hade ju korsats förut eftersom han sökt jobb hos oss den här killen och han hade ju mailat från utlandet bla, bla, bla och undrade varför vi inte hade svarat.
Jag trodde det var spam. Deleted. Sorry för det, men det är ju rätt mycket spam liksom så hur skulle jag veta det, va? Sen hade nån som kände honom hört av sig och bla, bla, bla. Till slut var vi överens om turerna, jag visste vem han var.
-- So, when can you and I meet? And where are you located in Skövde? hörde jag, även om jag ville låtsat att jag blivit döv.
Nu kände jag för att trycka på avsluta samtal. Guud vad jobbigt, måste jag förklara? På engelska? Var vi är situated? In english för någon som kom till Sverige för två dagar sen, och inte varit i Skövde förut och befinner sig i Stenstorp?Grattis till mig.
Som tur var hade han nån sufflör i bakgrunden som mycket väl förstod vad the "Areeeena" in Skövde was, redan innan jag kompletterat med "the building with the swimmingpools". The building with the swimmingpools?! Ok, engelskakurs kanske vore nåt att tänka på?
Men visst, jag lyckades bestämma en tid på onsdag at two o'clock in the afternoon. Fuck, kommer ha mardrömmar - men har skrivit ett engelskt manus för anställningsintervjun... ett sånt som man förmodligen måste lämna efter två minuter för att samtalet inte alls gick den vägen man trodde.
Tusen, tusen cred till nya bästis-chefen som sa:
-- Strålande, va bra du är på att prata engelska. Gick ju fint.
-- Swimmingpools? Tycker du?
--- Ja men vad då? Vad säger man då?
Vi är på samma nivå jag och chefen, tror jag.
Ja ja, man är ju inte helt korkad vad gäller engelska eftersom det är åtminstone två engelskspråkiga medlemmar som envisas med att prata med mig på gymmet i parti och minut, trots att jag försöker bli osynlig när dom är där. Man kan ju inte va helt lost alltså...
Onsdag klockan 14. Anställningsintervju in english. I´ll be there...
Brinner det?
Ett litet tips bara så här i adventsfixartider:
Ställ inte en ranglig papperspåse nära ett värmeljus. Den brinner skitbra nämligen!
Påsens innehåll? En massa torra gran-kottar från tidigt 1700-tal typ.
Nu stod jag kvar intill påsen som tur var:
-- Hoppsan. Konstigt. Vad ljust det blev...
Skenet från elden i papperspåsen förstås!
Men ni kan slappna av nu. Det är släckt och utvädrat, alla fläckar av stearinet bortskrapat och det är bara några rodnader på händerna efter det varma stearinet.
Tänk om jag gått ut i ett annat rum och kottarna fjuttat eld. Då hade det nog dröjt innan jag hade skrivit det här inlägget. Det var väl en ängel som vakade över mig i dag.
Slarvmaja!
Goodbye Svedala
Älskar snabba beslut. Eller ja, snabbt och snabbt, det var ju en del annat att avverka på skvallerlistan först... men sen så. Japp, vi åker. Skit samma vart - bara vi får lite sol och inte en enda j-la snöflinga.
Rörande överens.
Sen måste jag förundras över hyresgästerna. Åh, dessa två lugna fina ungdomar. Typ (ja, men jag är ju hundra år i deras ögon förmodligen). Jag pratar på i min vanliga takt med 2000 ord per minut. J och C säger nåt när det blir en paus, lugnt och fint och hetsar inte upp sig. Hur orkar dom? Jag blir urstressad över lugnet. Samtidigt som jag känner att jag går ner till 30 km i timmen istället för 100 när jag stöter på dom. Ska ställa mig utanför dörren och vänta på att nån av dom dyker upp nästa gång jag är urstressad... snuskigt bra och billig terapi. Fast det kanske ser konstigt ut om jag står och smyger i farstun...
Nu är jag mest oroad för att Kingston, voffen, däruppe ska drunkna i drivorna i morgon om det fortsätter snöa hela natten. Men jag har i alla fall förvarnat att jag INTE kommer skotta mer förrän tidigast torsdag.
Snart december, snart solsken. Tnx.
Boost
Tror jag ska använda den här bloggen till att boosta mig själv. In absurdum.
Efter en riktigt motig dag på jobbet, där jag la all energi i hela universum på ett samtal, som varade i nästan en timme och jag fann mig själv dunkandes huvudet om och om igen i en betongvägg utan kompromisser.
Hade inte en positiv molekyl i hela kroppen efter det.
Hem som ett jehu. Fler jobb-problems. Inte ens en cell positivism kvar i kroppen...
Tillbaka för att köra pass... gick väl så där. Inga lysande föreställningar, men det är ju kul, man blir uppåt, man får de efterlängtade endorfinerna.
Och så, när pass nummer ett är klart... Då står den där lilla söta människan framför mig helt plötsligt. Hon går ju alltid på mina pass. Klart jag förstår att hon trivs med det.
Hon utbrister, med ett leende ända nerifrån tårna: Du är bäst, Åsa. Du är bara bäst!
Såg hon att jag behövde lite cred i dag, eller var det bara en helt osvensk spontan uppskattning? Jag skiter i vilket, jag uppskattade det såååå mycket i alla fall, just i dag av alla dagar! Jag neg faktiskt... ja, jag niger när jag blir övervädligad av glädje och inte riktigt vet vad jag ska säga mer än tack och skina med hela ansiktet.
Kommer ut efter pass nummer 2.
- Det var bara så bra i dag. Underbart pass!
Och till sist, när jag kollar mobilen på väg ut från gymmet:
Grymmaste passet, du är bäst!
Tusen, tusen miljarder tack. Ni är underbara som fyller på mina energidepåer. Alla deltagare på mina pass! Ni är fantastiska glädjespridare, det är jag som ska säga att ni är bäst! Ni är bara bäst.
Och sen hade jag gyminstruktion för en solstråle i dag också, som gör att man blir glad ända in i hjärtetrakten. 82 år bara, som han själv uttryckte det, och han hade "fått lite ont i ryggen på gamla dar".
Motionerar du något i övrigt?
-- Njae. Inte så mycket.
Nähä, ingenting? Men du ser spänstig ut.
-- Tja, jag är ute och går. Och åker skidor när tillfälle finns. Och bowlar... och...
Ok, ok, ok. Hur mycket går du, ett par gånger i veckan?
-- 5-6 km per dag.
Oj. Det tycker jag är mycket.
-- Näe, snålt. Jag åkte Vasaloppet när jag var 72, då var man på topp!
Stark var han också, farbrorn. Det finns hopp att man kan få hålla på länge om man har hälsan!
Tack, tror jag
En jobbdag. Trevlig sådan. Först hänger en drös med nice guys på låset, har instruktion med söta E, Lill-killen, arbetskamraten, börjar vid tolv och livar upp det hela och sen är det helt plötsligt lunch. Precis då har Terriern kommit och satt guldkant på tillvaron.
Tar bilen bort till vårt köpcentra på lunchen för ett snyggt, snabbt och smidigt stopp i parkeringshuset för att springa ner till systemet på lunchen.
F--k. Får åka tillbaka och parkera där jag stod från början och småspringa bort till monopolbutiken. I ösregn. Förstås.
Tillbaka till gymmet med andan i halsen och nästa instruktion sitter i soffan och väntar. Nästa E. Bästa E. Samtidigt har Terrierns lillebror anlänt för instruktion med sin storasyster.
Jag och Terriern följs åt i lokalen med våra adepter, och näe, tystlåtna är vi väl inte kanske? Känner konstiga blickar hela tiden och ser en kvinna titta på mig med jämna mellanrum och skratta brett. Skratt, skratt tillbaka och säger till E att trycka på lite till.
Konstiga blickar igen.
Samma kvinna. Ler igen. Leende tillbaka.
Och hör samtidigt Terriern ryta till sin lillebror bortifrån stretchörnana där ryggövningar utföres: Men kom igen nu då, M. Två till!!! Och jag ryter till E ungefär samtidigt: Tolv klarar du, kom igen, okej - nu är vi där - gör sexton!
Vi blir klara. Terriern går hem. Jag är kvar.
Då närmar sig den mystiska (?) kvinnan disken: -- Jag vill ha namnen på dig och den andra tjejen därute i dag. Det var det värsta jag sett. Funderar på om jag hatar eran ledarstil eller älskar den och därmed vågar anlita nån av er. Här sitter jag och drar i vikterna och tror jag är bra. Det är jag inte. En sån som er måste jag ha. Är ni alltid lika härligt och avskyvärt högljudda och pushiga
-- Nej då, försöker jag ursäkta det hela med, nu hade ju både jag och Terriern två stycken som vi var nära bekant/släkt med. Annars är vi lite mer tillbakadragna.
-- Då anser jag oss absolut närmaste vänner tillika familj. Så där vill jag bli coachad också! Tar med mig almanackan nästa gång så bokar jag en tid med nån av schäfrarna.
Ja, vi är ju rätt bra, för att inte säga suveräna, som vi brukar säga, jag och Terriern.
Tillvaron - ett kapitel för sig
Det är ganska exakt ett halvår sedan jag var inne här och skrev sist. Om man bortser från förra pytteinlägget där jag bara delgav att jag är tillbaka.
Vad konstigt det är ändå. Jag tycker mitt liv är precis likadant som när jag slutade blogga. Känns inte som några större förändringar skett. När jag tittar ut ser jag den förhatliga snön, den låg när lusten att lägga upp nåt här övergav mig.
Men det har förändrat sig. Mycket har gjort det, på gott och ont.
Sorger och bedrövelser. Glädje och utveckling.
Förlorat. Erövrat.
Kommer att knyta ihop säcken för eventuellt intresserade. Absolut.
Trevligt att vara tillbaka.
Long time... och så vidare
Det här känns ringrostigt. Verkligen.
Men nu får det bli ordning i lägret igen. I'm back.
