Eftersom jag glömt hårsnodd när jag anlände till gymmet gick jag in i personal-köket för att se vad man kunde hitta i hyllorna där.
Där var det trängsel..

-- Haha, skriker V, jag hade 6,2! Åsa, jag hade bara 6,2!

Jag tittar på honom och tycker synd om pojken. Visste inte att man blev galen när man jobbar på gymmet.

-- F-n, vad är det här för skit. 17,1, säger då P helt plötsligt utan förvarning som står och håller i nån konstig mackapär.

Vad håller dom på med, ska jag vända om innan jag blir smittad? hinner jag tänka innan jag får förklaringen:

-- Vi mäter kroppsfettet! Jättekul, jag hade 6,2, säger V igen och slår sig på magen.
-- Kul och kul, säger P med 17-resultatet.
-- Kör då Åsa, testa så får vi se vad du får, skriker 6,2:an.
-- Nej.
-- Jo - kom igen nu då...

Ja, gissa vem som står där med den där mackapären i handen efter två sekunder.
Följer instruktionen...

-- 34,8, säger jag.
Sen inser jag vad det står. Och skriker:
-- TRETTIOFYRA KOMMA ÅTTA!

-- Nä, men kör en gång till - tror inte du tryckte rätt när du startade, säger V.
Det var ju snällt sagt.

Samma procedur.

-- TRETTIOFYRA KOMMA NOLL!
-- Men du som ser så smal ut, säger P. Och som tränar så mycket. Vad konstigt.
-- Skiten stämmer inte förstås, sa jag. Skitmätare.
-- Jo, men den ska va bra, säger 6,2:an.
-- Skitsnack, den suger.

-- Prova du då, säger 6,2:an till E som står intill.
Och E gör efter lite trugande momenten hon också.

Japp. Manicken stämmer inte. Gissa vad E, som är cirka två meter längre än mig, väger 70 kg mindre och är 100 år yngre fick för värde? 

TRETTIOFYRA KOMMA NOLL!

Googlade lite på vad en sund fettprocent skulle kunna tänkas vara för kvinnor eftersom jag inte har en aning om vad det ska ligga på. Men känner rent logiskt att 34,0 är alldeles för mycket för mig och även för mycket för E.

Hittade ingen bra uppgift - däremot hittade jag detta:



Hoppas verkligen inte gymmet ska använda den där manicken på kunderna. Då kan det vara läge att skämmas lite.

PS. Säg inget till 6,2:an. Han kan gott "använda" sig av sitt värde. Han får mig alltid på bra humör när han står bakom disken på gymmet och jag gillar hans stil. Sånt ska man ha cred för. Tack V. DS.

Nä, nu får vi nog snart beställa resan.
Jag är så trött på den gråa gröten man tvingas ut i varje morgon när man sticker näsan utanför dörren. Jag blir näst intill deprimerad.

Jag vill ligga i solsängen och titta ut över havet.
Vända ett blad i boken.
Möjligtvis hasa mig upp för att äta lunch.
Bläddra lite till i boken, kanske ta några simtag.
Svara om kompisarna pratar. Om jag vill. Prata, kompisarna svarar om dom vill.
Skratta så jag nästan pinkar ner mig.
Sakta men säkert vika ihop badlakanet, traska hem till hotellet.
Softa på balkongen.
Ut i den ljumma kvällen och äta.
Gå hem, lägga sig och vakna utvilad till nästa morgon.

(Nåja, den sista meningen var nog inte alls med sanningen överensstämmande, men visst lät det bra?)

Nu måste vi beställa resan. Jag blir tokig av att gå i grå-gröten här utan att ha nåt att se fram emot.

Man kan inte prata med sig själv. Åtminstone inte högt. Vilket är en ovana jag har.
Det beror inte alls på att jag är gammal och gaggig - nej, pratat med mig själv har jag gjort så länge jag kan minnas. Vilket också resulterat i många pinsamma situationer.
Inom hemmets fyra väggar spelar det ju inte så stor roll, där är det ju ingen som hör (förutom hyresgästerna då, eftersom det är lyhört) men offentligt är det lite jobbigt.

I dag är jag nere i tvättstugan och hänger, viker och tumlar. Småpratar lite med kläderna, tumlaren och maskinen:
-- Så ja, då var du vikt och fin, säger jag till en av frottéhanddukarna.
-- Åh, vad du var skrynkelfri, bara att hänga in, viskas till tunikan.
-- Men snälla nån, vad mycket ludd det var här då, sägs till tumlarens filter.
-- Jösses - helt otroligt, var kommer all tvätt ifrån. Bor jag i ett kollektiv tro... utropar jag förfärat när jag ser tvätthögen.

Tar till slut högen med ihopvikt, som är enorm, i famnen och börjar traska i upp för källartrappan. Tappar några sockar och känner att hela packningen börjar glida okontrollerat...

-- Men f-n - sa jag inte att ni skulle ligga still? väser jag till tvättlasset.
-- Ok. Vi gör så här - vi håller oss lugna i bara fyra sekunder till så är vi uppe, och allihop har landat i säkert förvar på sängen, säger jag högt och tydligt i ett försök att blidka den bångstyriga tvätten.

Precis när jag nått farstun öppnas ytterdörren, och då har jag liksom inte pratat färdig utan meningarna flödar för fullt. En obekant kille (som förmodligen är på väg upp till hyresgästerna) tittar på mig och säger:

-- Gå före ni.

Killen var inte lastgammal, så tanken att han niade mig kan vi glömma.

Tittade för säkerhets skull ut en kvart senare för att försäkra mig om att han inte stod kvar och väntade på den jag pratade med... 

Befinner mig mitt uppe i en konflikt. Ska jag själv svettas klockan fyra eller ska jag titta på ännu svettigare handbollsspelare som jagar mål mot Ungern.

Svårt beslut, mycket svårt...

dn.

UPDATE klockan 15.10: Konflikten är över - mitt sämre jag vann. Det blir egen svettning, vilket innebär att mitt bättre jag inte är tillräckligt envis.
Jag grämer mig redan över att ha missat handbollen. Men är konflikten över så är den.

Den som vill  kontakta mig i morgon gör det innan 20.30 lokal tid. Därpå följande dryga timmen kommer jag bara dra de mest nödvändiga andetagen, sitta med vilt uppspärrade ögon och utstöta någon form av mer eller mindre dova eller gälla vrål.
 
(Nej. Mellan 20.30 och 22.00 i morgon svarar jag inte heller på några sms. Rätt gissat!)

nyhetskanalen.se   sportbladet.se   dn.se

Sålde pappsens kontorsmöbler i dag. Ja, dom han ställt i min källare för att de "kan va bra att ha". Gamla Kinnarpsmöbler från tidigt 60-tal som han fått gratis och som stått i vägen i källaren i nära två år nu.

Efter att ha hotat honom, inte med pistol men närapå, med att om han inte hämtade skiten eller körde det till tippen skulle jag flisa sönder alltihop med mina bara händer, blev han mer vänlig till sinnet när jag berättade att jag satt ut en annons på Blocket.

-- Ja, en två-tre tusen ska du väl få för dom? skrek han när jag berättade att dom var ute på Blocket.
-- Niohundra, pappa. Niohundra för alltihop satte jag som pris.
-- NIOHUNDRA, nä, då ska jag ha möblerna själv.
-- Till vad då?

Nåja. I dag sålde jag skiten. För femhundra. Skickade snabbt ett sms till pappa och sa att han hade femhundra att hämta hos mig.
Sms:et hinner knappt landa förrän han ringer:
-- Femhundra!!!! Går det att annullera köpet? Har du telefonnumret till han som köpte det? Femhundra bara!?
-- Ja, han ville bara ha en del av det, och fick det för femhundra om han tog med sig rubbet ändå. Och det gjorde han.
-- Men femhundra?! gastar pappa.
-- Precis. Och det ska du va glad för.
-- Jag kan få tag i lite fler kontorsmöbler gratis tror jag, du tror inte vi kan ställa dom...
-- NEJ!
-- Men bara några veck...
-- NEJ!
-- Nä, nä, var tvär och envis bara. Jag svänger förbi och hämtar upp femhundringen strax...

 (Han ändrade sig - jag fick femhundringen som hyra för förvaringen. Det var mycket nobelt av min far.)

Någon vecka före jul ringde en arbetskamrats fru till mig.
(Nej, jag är ledsen, det kommer inte nån smaskig otrohetsaffär.)
Fru E ville köpa ett gym-kort till sin man och eftersom han pratat om mig visste hon att jag var på Nautilus och hade lite funderingar om det kunde va nåt.
Efter många om och men så blev julklappen en prova-på-vecka på gymmet, och sen skulle han bestämma sig om han ville ha ett årskort som julklapp.
I mellandagarna traskade arbetskamraten dit och körde stenhårt (han är rätt envis, så jag vet vad han menar med stenhårt) tre dagar i sträck. Den fjärde dagen kände han sig matt, kraftlös och yr. Det slutade med en sjukhusvistelse på två dygn.

E åker och hämtar honom när dessa två dygn är till ända och de anländer hem till villan. Då halkar fru E på en isfläck och axeln hoppar ur led. Och hon bryter dessutom överarmen.
Tillbaka till sjukhuset och fyra nya sjukhusdygn.

Från och med nu kanske jag ska rekommendera konkurrenternas gym, det känns mer safe för mitt samvete på nåt sätt.

Ursäkta att det är väldigt dåligt uppdaterat på den här bloggen. Jag skäms.

I går kväll var jag riktigt upplagd för att skriva ett inlägg men då började mikron brinna. Brinna var att ta i, men det glödde, köket blev rökfyllt och jag höll på att storkna. Det var väl straffet för man gjorde sig lustig (nåja) över ett annat brandtillbud i ett inlägg häromdan.
Jag tappade lusten för att skriva nåt här i alla fall.

I kväll har mitt kylskåp fått spelet, det larmar var tionde minut. Det har visserligen varit kasst ett tag (mellan 5 och 10 minusgrader mitt i kylen, men det har funkat att stapla varorna på de andra hyllorna) och jag har inte fått tummen ur ändan att köpa ett nytt.
Nu har kylskåpet uppenbarligen tröttnat på vara nån sorts fryshybrid. Det vill inte vara med längre.
Får väl bära ut maten på altanen och stänga av skiten.

Därför har jag tappat lusten att skriva nåt i dag också. Nåt som möjligtvis skulle vara av intresse i alla fall.

Ska hela stan brinna upp eller?

För nån vecka sen brann nästan halva stans krogbestånd ner (liten överdrift, men man får överdriva och jag är inte långt från sanningen) och i dag ringer E:
-- Nja, jag känner inte för att gå med ut i dag.
-- Nähä?
-- Det brann ju hos mig i går, så jag är rätt trött - åkte hem mitt i natten till syrran.

Just det. Branden läste jag om i tidningen i morse. Och hörde pratas om på redaktionen. Men la inte närmare notis om exakta adressen på brandplatsen.

Men det brann i E's hus. Två gånger inom loppet av väldigt kort tid dessutom.

Det som verkligen upprörde va att E berättade att de boende fick gå ut och ställa sig på balkongerna, de fick inte gå ut genom den rökfyllda trappan.

Den brandman som skulle få ut mig på balkongen i närmare 20-gradig iskyla skulle jag verkligen vilja träffa. Men han finns med all säkerhet inte.

Och nu funderar jag på om det går nån sjuk människa lös i stan som är extremt intresserad av den röde hanen? Så illa är det väl inte?