I kväll hade vi en skitdag på jobbet.

Alla som hjälpte till, på det ena eller andra sättet i kväll, ska ha en hel famn rosor. Förmodligen är väl bara en bråkdel av er inne och läser här. Det är synd, för det var många hjälpande händer som fanns till där i den krissituation som uppstod.

Kanske återkommer i ämnet - nu blev det bara ett högst luddigt inlägg, utom för de som var där. Men jag behövde det, därför tog jag mig friheten.

Tycker det är skönt med strumpor som inte kasar ner.
Rejäla (osexiga förvisso, men skit i det) fotriktiga saker som riktigt stasar om foten.



Här har strumpan varit avlägsnad från den lilla fossingen i trekvart. Och jag har stått med höga knän på stället i tio minuter för att få märkena från strumpan att försvinna. Hjälpte inte mycket som ni ser.

Min hud får inget hederspris för elasticitet precis. Nu för tiden.
Antingen får jag gå med nedhasade strumpor eller sluta med sån där trams som trekvartslånga träningstajts, ha heltäckande benbeklädnad istället (vilket jag avskyr). Möjligen kan jag prova med att byta strumporna redan tre, fyra timmar innan träning - det kan vara ett alternativ, då kanske huden hinner jobba på att få bort strumpränderna.

-- Va? I-landsproblem? tyckte jag att jag hörde.
Men hallå - det ser ju ut som jag har en nylonstrumpa under den där lilla svarta sockan. Nylonstrumpa. Under. Sockan.
För bövelen!

Den som tror att jag har lite lätt ångest över way too much energiintag de senaste dagarna är fullständigt ute och cyklar. Känner för att träna lite bara. Bokade in några klasser så där spontant (utöver mina egna fyra klasser till och med söndag).
På torsdag kanske jag hinner klämma in ett par timmar på morgonen på gymmet. Nån timme crosstrainer och 1-1,5 timme rejäl skrotlyftning.

I kväll har jag två av mina egna klasser. Hoppas deltagarna uppskattar den lilla sälen längst fram i salen...

Skulle suttit fint att köra lite spinning i kväll känner jag. Eller utövat nån annan form av fysisk aktivitet på gymmet.

Men nix. Jag åker och trycker i mig en tacobuffé och rullar (kan ju inte skriva spänstar, för det är det minsta man gör efter en sån där buffé) därefter in i Arenan och kollar matchen mellan IFK och dom där 08:orna. Vad dom nu heter. Bajs eller nåt liknande. Grönvita är dom i alla fall. Dom har visst ett fotbollslag också, där har dom väl halkat efter lite vad gäller bollrullandet.

Lätt seger känner jag på mig. Fast den analysen tog jag bara ur luften, för vem kan överhuvudtaget tänka på nåt i handbollsväg när det bara fladdrar en massa nachochips framför ögonen i ren hungernoja?

Mot buffén! Och handbollsläktaren.

Ett ljus är tänt. Vi skriver första advent.
Önskar er en trevlig fortsättning på denna första dag av julens högtider.

Kom precis hem från Ica Maxi efter att ha handlat enorma mängder värmeljus, blockljus och andra av stearin tillverkade produkter. Bland annat.

Efter färdigt värv kommer jag susande med vagnen till hissen och pressar in nosen (ja kundvagnsnosen alltså) mellan dörrarna som näst intill gått igen. Kvinnan med den lilla söta flickbäbisen, som redan parkerat sig i hissen, kläcker ur sig:

-- Du tror inte du kan ta nästa hiss? Känns tryggare om vi får åka själva. Hon är ju så liten...

Jag backade ju ut förstås. Snäll som man är. Först efter mitt backande började jag tänka på vad hon egentligen sa. 

Hur tänkte hon? Såg det ut som jag bar på en släng av Digerdöden? Eller uppfattade hon att det latent bodde en lustmördare inom mig? Kan ju varit så enkelt att hon ville stå närmast dörrarna om hissen störtade ner i avgrunden (visserligen bara en våning, men ändå) så hon kom ut först med juvelen. Hon tänkte kanske brand -  det hinner ju ta sig nåt fruktansvärt i hissen på vägen ner, resan tar ju säkert två sekunder. Står hon närmast dörren och inte har någon att trängas med är hon och bebben först ut förstås.
Lär väl aldrig få veta vad hon egentligen menade.

Förresten måste själva handlingen inne på Ica varit ett enda långt trauma för denna kvinna. Såååå mycket folk. Och utrymmet i hissen var för övrigt rymligt, om man jämför med den kvadratmillimeter som var ens egna lilla space vid mjölkdisken. Hon kan omöjligt köpt några mejeriprodukter, om hon inte gick helt bananas och chansade att den lilla skulle klara sig helskinnad.

Den här lille tomten blev faktiskt den enda som kom fram i dag och han är ju helt bedrårande!  



Men stakarna står på parad i parti och minut!

Sem mötte man ju några tomtar på gymmet också... bland annat den här.



En av dom där kaxiga små ungdomarna som jag tycker är helt bedårande.
Ovanstående lille valp är fullständigt odrägligt kaxig. Nice. 
(Fast när han minst anar det ska jag brotta ner honom och visa att gammal är äldst. Bara så han vet liksom.)

Herr Kaxig här ovan hade varit suverän som en idrottssstjärnediva.
Som Petter Northug. Vars förespråkare i dagens debatt fullständigt sågade tråk-Sverige. Kan man bli norsk medborgare?
Fram med mer attityd. Sport är underhållning. Fler Zlatan. Fler Petter.
 
Googlar norskt medlemsskap...

När man jobbat till 22, som i kväll, är jag lite svårvaggad. Kommer inte till ro så där på momangen. Tyvärr. Och nu längtar man bara efter frukost. Dagens härligaste stund och bästa måltid.

Jag har alltid en startsträcka på minst två timmar på morgonen. Punkt. Två timmar.
Ingen fattar vad som tar så lång tid för mig. Men jag vill njuta. Läsa lokalblaskan bokstav för bokstav. Länge. Begrunda vad som står. Titta på bilderna. Läsa annonser.
Och äta. Länge. Gott och nyttigt. Sörpla i mig minst två koppar kaffe. Ibland en kopp te också. Hotellfrukost light.

Spelar ingen roll om jag börjar halv sju eller nio. Samma rutin. Samma sköna start på morgonen är ett måste!

Kvällen innan förbereder jag alltid. Laddar kaffebryggaren och så. Gör iordning så långt det går, slänger fram glas, bestick och tallrikar.

Nu är det dags att sova. Med vetskapen om att det snart är ny dag. Ny frukost. Dukat och klart!

Clean blir man starkt beroende av. Testa, vet ja. Men skyll inte på mig om ni också blir doftpundare.

Oj. Ber om ursäkt att jag inte uppdaterat. Flera stycken har undrat om jag dukat under för det halsonda. Nix. Frisk som en nötkärna. Hade det där onda i halsen ungefär fyra timmar, sen var det bra med det. En släng av hypokondri bara.
Men tack för omtanken!

Lite körigt i dag, och nu känner jag att ögonlocken darrar på ett högst oroväckande sätt. Kommer det bara en massa bokstäver, siffror och skiljetecken på ett icke arrangerat sätt har jag däckat med huvudet på tangentbordet.

Det sista jag gör i dag är att köra en "note-to-self" att jag lagt linserna i fel behållare, så jag kommer ihåg det i morgon bitti. Vänster öga i höger och höger i vänster... ja, jag drog ihop det lite, men den som inte fattar kan skriva det i en kommentar till inlägget så ska jag förklara. 

345,,,,kkjhklyg98fh4r37e6wer5436´3++22%/(&/SExovpifwop5t8ersd

Visst, jag hade väl inte direkt fixat till mig och hade väl Ica-påsar under ögonen när jag kom till jobbet. Och min utseendefaktor gick väl inte åt plus vad dagen led. Men ändå.

Det hände ett litet missöde på jobbet i dag, men för att göra en lång historia kort hoppar jag över själva incidenten, och går direkt på pudelns kärna. Så efter incidenten skulle jag för kund A beskriva kund B...
-- Bla, bla, bla och i min ålder ungefär, mässade jag på.
-- Runt 55 då. 

-- Skit ner dig! Hur gammal är du då? 85?

Nu sa jag inte det. Och det ångrar jag lite nu, känner jag. Men nästa gång jag ser honom. Då smyger jag upp bakom hans rygg och vrålar det i örat på honom. 

Jag är en gnutta kobent, men i övrigt gick det bra på morgonklassen.
Alla överlevde. Check.

Såna här kan man ju aldrig ha för många av att bjuda på, alternativt ge bort, från första advent och framåt - då passar man allt på när ICA i princip kastar dom efter en, med tanke på det sänkta pris som erbjöds.



Jag intalar mig nämligen, på fullaste allvar, att dom kommer att finnas kvar när vi når första advent.

Jag är bara så rolig.

Kommer stressad som en idiot till gymmet i dag efter att ha åkt efter ett sånt där max-5-kilometeritimmensfordon. En Volvo, med nån bokstavs-/sifferkombination som jag är totalt ovetande om, den här gången. Färgen var vit i alla fall.

Rusar in i salen och börjar med greja med stereo och headset. Slut på batteri i headset. Sträcker mig ner mot laddaren... Jaha, se där ja, någon har varit där igen och satt i batterierna på fel håll. Hur bär man sig åt?
In i andra salen för att rycka ett batteri ur laddaren där bara för att upptäcka att där har man inte ens satt i batterierna i laddaren.
Hittade till slut ett vanligt batteri.

Kör igång, efter att ha frågat om dom där babbelmajorna hade mycket att prata om, eller om det var ok att jag pratade under tiden dom höll låda. Ungefär så - möjligtvis lite mer spetsigt.

Mitt i passet börjar några skrika: -- Åsa, Åsa, Ååååsa! med hemskt tonfall. Jag trodde nån höll på att dö och blev vettskrämd.
-- Sänk, sänk, sänk, skreks det då ännu högre och hemskare. MUSIKEN!
Men herregud, jag trodde verkligen nån höll på att trilla av pinn, och hade redan börjat gå igenom HLR-rutinerna i huvudet. Sansa er, ni behöver ju inte bli hysteriska.
Fortsatte passet utan nån musik alls. Lite svagt eko nånstans i fjärran bara. Det var kul. Not.

Nästa pass gick bättre, lackade bara ur lite på slutet där, när nån fick för sig att ställa tillbaka vikter, stänger, mattor och bräda innan vi var klara.
Kanske inte hade behövt kläcka ur mig: 
-- Vi. Är. Inte. Klara! Jag vill också härifrån snabbt men jag ställer inte tillbaka sakerna mitt i passet liksom. Förstått?

En bra dag på jobbet. Typ. 
Men det finns ju så många pass och instruktörer att välja på. Det var i alla fall verkligen roligt att ni var med i dag om vi nu inte skulle ses fler gånger.

Visste det. Bara för man tyckte det flöt på bra med lövrafsandet liksom...



Fan.

När ni läser det här är jag på födelsedagskalas. Hos A. 
Nu fyller han ju inte 20 precis så då bjuder man förstås in till seniorparty. 
Jag har köpt en ny mössa dagen till ära. Vad tycks? Jag är rätt nöjd med den. 
Även den snipiga munnen får med beröm godkänt. 

 

Jag börjar inte jobba förrän i morgon kl 08.45 så nu firar vi 30-årsdagen natten lång! 

Kan tyckas praktiskt att ha en mobiltelefon som temperaturindikator.
Min lägger av när utetemperaturen sjunker under 5 plusgrader.
Men hur tryggt känns det om jag blir stående med bilen nånstans mitt i smällkalla vintern?
Eller ligger i en snödriva med brutet ben efter att ha halkat på en isfläck för den delen.
Ingen chans att ringa efter hjälp.
 


Ser bilden framför mig när jag sakta, men helt säkert, sitter och fryser ihjäl där i bilens förarsäte på en ödslig skogsväg. När jag hittas är det inga tvivel om att jag med mina sista krafter och stelfrusna fingrar försökt gnugga telefonen varm mellan händerna för att få den att hoppa igång. För att kunna kontakta omvärlden. Jag misslyckades.

Måste verkligen köpa ny. Nån smart sak. Men vad köper jag?
Totalt ointresse gör att jag är noll insatt. 
Har visserligen intervjuat några som äger såna där smarta saker, men det gör mig inte mycket klokare. Alla säger förstås att just deras modell är den bästa.

Tar väl risken att frysa ihjäl ett tag till. Eller tills jag blir fullständigt vansinning över att inte kunna ringa ett vanligt telefonsamtal när det är kallt ute helt enkelt. 

Är fortfarande i trauma efter det här djärva bytet där jag gick totally nuts i val av ny väska. Hur landar man efter det språnget?



Före: Vänster. Efter: Höger.

Jag är något av en makeover-stylists våta dröm.

Grått när man kom till jobbet i morse.
Men grym start på dagen med spinning där (nästan) "alla var där" och ett boxpass som en PT-timme.
M som var på instruktion hos mig i förrgår och ville bli fit på två veckor för att hänga med i hennes söners tempo i Thailand om två veckor med dykning, klättring och "ja, du vet...".
(En son är svensk mästare i boxning och nån mer titel dessutom, den andre är brandman...)
 
-- Suck - nu är det en sån där igen, tänkte jag, utan kunskap, som tror man kan träna två veckor om året.
Vi kör en ingång på jobbspåret, tänker jag vidare, så får vi se vad hon jobbar med, och ställer frågan och får svaret:

-- Ja, ja, ja - jag är sjukgymnast, hoppades du inte skulle fråga. Se så. Skit i det. Nu kör vi. Jag vill känna blodsmak i munnen och jag vill att du gör så jag kommer hit igen. Hur gör vi?
Vi körde styrka. Och skrattade. Körde styrka. Och skrattade. Sen bestämde vi att boxas i dag.

Världen är full av underbara människor. Här var en. Skrattade mig igenom boxningen.
Precis som henne ska jag vara när jag är 64 bast!

Skön snubbe, helt enkelt.

Vad gör alla kvinnor på krogen en torsdagkväll

Inlägget jag gjorde tidigare i dag kom precis i grevens tid. Nu kan man inte skriva "vår lokalblaska" längre. Nu finns det nämligen två.

Visserligen finns bara den ena, den nygamla Skövde Nyheter, på nätet och att läsa morgontidningen utan prassel, trycksvärta på fingrarna, frustration över konstiga bilder, försök  att sära på dyblöta sidor och så vidare, finns inte på min karta. Men bara att kunna följa nyheterna hemmavid i någotsånär realtid känns fantastiskt bra på nåt sätt eftersom vi nu lever i upplysningens tid.

Tycker det verkar finnas en vilja från SN att ha en kommunikation med läsarna, det uppskattas! Och tidningen känns fräsch. Nu återstår bara att se om det finns substans i det som ska scrollas igenom på nätsidorna. 

Nu väntar jag på att Skaraborgs Allehanda också hittas på nätet, förutom i nuvarande pdf-form, som inte ens är gratis. Ut på nätet, SLA, liknande SN:s nätlansering. Jag är kvar som trogen prenumerant ändå eftersom jag både gillar SLA och pappersprassel, men alla kanske inte är lika mossiga som mig. Kan ju finnas dom som klarar sig utan pappersprasslet - och då väljs det musklick istället.

Nypremiär av gamla papperstidningen, nu på nätet: www.skovdenyheter.se

Den "gamla" pappersblaskans version på nätet: www.sla.se

Dagens lokalblaska får mig att tro att dom rökar nån icke laglig substans där på redaktionen:

Mamma erbjöd mig en Toblerone i dag. En som hon vunnit. Och hon äter ju inte sånt nu - hon har gått ner 19 kg. Hon. Har. Gått. Ner. 19. Kilogram. 19!!!! Bästa mamma!

-- Näe, tack. Jag ska hålla igen. Tar jag med den där så är den slut ikväll innan 21.00, hörde jag någon säga.

(Samma någon har precis sugit i sig två skedar O'boy och en halv sked honung. Honungen var ju totalt onödigt eftersom jag hatar honung. Men det kändes nyttigare med honung än strösocker...)

Näe, speciellt sockerberoende konstaterar jag att jag inte är eftersom jag vänligt men bestämt tackade nej till Tobleronen! Det är sånt här som stärker självkänslan.

-- Tycker jag kan unna mig själv nåt sött i kväll!
Sa M när vi grejade det sista på jobbet.

-- Absolut, sa jag!
Finns inte något tillfälle man inte är värd något sött tycker ju jag då. Men inte M. Hon fortsatte övertyga sig med diverse olika söt-pepp-anledningar.

-- Absolut, sa jag igen med eftertryck den här gången! Du är värd det.

Jag är fn värd nåt sött också. Men finns det nåt sött hemma? Näe. Noll. Ska ju försöka dra ner liksom och då kan ju inget finnas hemma, för vid såna här stunder hade det göttiga bara levt max tre minuter. Inte ätit nåt onyttigt på två dagar och håller på att dö. Är det så här det känns att hamna i helvetet? Då ska jag faktiskt försöka tro en liten, liten gnutta på hon där uppe. Lite. Inte så jag ska gå i kyrkan mer än nöden kräver för jag avskyr verkligen att be om förlåtelse för dom där synderna man förväntas ha gjort gång efter annan och som alltid, utan undantag, återkommer varje gång man äntrar kyrktröskeln. Jag kanske har haft en riktigt bra vecka (månad, halvår - beroende på besöksfrekvensen) det senaste - är det då gamla synder man ska älta eller?

Födelsedagskalas i förväg i morgon. För lilla mamma som ingår pensionsåldern väldigt snart. Sin födelsedag firar hon, högst intelligent, inte i kalla Sverige förstås, utan på varmare breddgrader.
Ja, mig fick hon vid runt 40 år fyllda då, det förstår ni ju. (Eller om det nu var när hon var 19 - man blandar så lätt ihop det där...)
Jag står för fika-joxet i morgon. Mamsen deffar lite just nu så nån Budapestrulle är ju inte aktuellt. Får jobba lite på nåt GI-aktigt istället. Sött som satan ska det i alla fall va! Sött!

Paketen färdiga.



Ett lite glatt paket.



Och ett vackert rospaket till världens bästa mamma!

Lite ljusterapi kanske?
Men hur bekväm skulle jag egentligen känna mig att sitta insvept i vita lakan med vitt "skoskydd" på huvudet? Det känns oerhört mycket mer psykiskt utmattande än mörkret ute efter att faktiskt ha testat att att trä ett örngott över huvudet och arrangerat det som ett fiktivt skoskydd. Det var ingen hit. Jag lovar. Då fanns det ändå ingen resår som spännde i pannan. Nu kanske jag inte behöver stå och titta mig själv i spegeln under ljusterapin, men bara att sitta där och ha spegelbilden med mig draperad i örngottet på näthinnan gör att det återstår många terapisamtal med mig själv innan ljusterapi över huvud taget kommer övervägas igen.
Återstår resekatalogen då. Undrar hur många terapitimmar jag måste utöva med mig själv för att få bort bilden av kontoutdraget efter resan. Men vad sjutton, jag är ju lättpåverkad emellanåt.

Så nu sitter jag lite tajt till här, har lite resesajter att besöka... men mail funkar, den kollar jag i morgon.