Nu får jag skriva om de där sista 20 sidorna för mig själv i huvudet

Här är man klistrad vid boken fram till slutet då det fullständigt urartar. Usch vad besviken jag blev. Nu är jag klarvaken av irritation!


Hela åtta månader minsann...

Om vederbörande inte säger sig tro att "det blir någon avtackning med blommor" kan man väl misstänka att det kanske är lite, vad ska vi kalla det, "gruff" bland inblandade parter.
 
Varför blev det så här? Nu är jag väldigt nyfiken på att se vad SLA skriver om det hela i morgon. Om dom kan ge mer kött på benen än Katarina Jonsson gör i artikeln.
 
Har det trampats på fel ömma tår nånstans?
 
(Det kostar 2 mille att lösa det på det här sättet, så jag förväntar mig faktiskt ett svar på exakt var det gick fel eftersom jag bidragit med en del av dom där pengarna. Pengar (och då inte bara min i sammanhanget obetydliga skattedel, utan hela summan) som jag kanske kunde behövts till betydligt mer samhällsnyttiga och viktiga saker.)
 
 

Den här blev jag fruktansvärd provocerad av

Vad säger människan?
 
Menar hon de fakto att vi som gärna pratar vitt och brett om att vi tränar tycker att vi är lite förmer än andra?
När jag för första gången skriver här alternativt uppdaterar facebookstatusen med nåt träningsrelaterat för att skryta eller möjligtvis, som skribenten antyder, trycka ner någon annan lovar jag att säga till.
 
Jag tror inte alls att det handlar om att springa Stockholm marathon på personbästa eller komma in bland de 200 bästa på Vasaloppet som är grejen egentligen. Det handlar om själva prestationen, att vara stolt över det som åstadkommits. 
 
Det kan lika gärna handla om att slå rekord i att fylla korgen med kantareller, se sina rosenbuskar blomstra som aldrig förr, vara tränare för ett knattelag och slå sig för bröstet när telningarna vinner, stå i snickerboa och lägga sista handen vid det egenhändigt ihopknåpade vitrinskåpet eller bestiga Billingen alternativt Kebnekajse beroende på ens förutsättningar.
 
Vi mår väl bra, oavsett kroppsomfång, om vi hittar lycka och glädje i det vi gör i vardagen? Det är väl det som är hälsa? Att trivas med sin tillvaro och göra det man tycker om?
Tycker jag inte är det är roligt att träna inför Göteborgsvarvet kommer jag förmodligen inte ens att orka till första vätskekontrollen likväl som om det skulle kännas som ett tvång att hyvla plankor till nya utemöbler så är det förmodligen kvitto på att jag får sitta på altangolvet vid grillen under säsongen (om jag inte svängt förbi och köpt nåt fabriksproducerat möblemang innan det är dags förstås.)
 
Fortsätt gärna ösa över mig vad just du presterat för jag imponeras i alla fall, på vilken arena det än har skett: Löparspåret, fotokursen, språkcirkeln, trädgården, garaget (inte för mycket av det där, för jag blir lätt grön av avund där, eftersom jag bara associerar sorg och vemod med all form av motorverksamhet  om man inte kör bil rakt fram, svänger höger eller vänster och möjligtvis backar lite emellanåt), gymmet, BB, musikstudion, skolan, teatern (på scen eller som publik) eller helt enkelt hemmavid framför tv:n med en påse chips (bara för att du är värd det helt enkelt).
 
Och det där med socker- och fettskatt och köttfria dagar från politiker. Hmmm, nyss kom väl Centern med ett minst lika obegåvat utspel på andra punkter. Politiker har ofta en tendens att sila mygg och svälja kameler.
 
 

Fattar inte folk att nån annan måste ta hand om det där?

Korkade människa. Fast du kanske fick akut värk av att ha bränt det sista av decemberlönen på mellandagsrean?


Helt fel människa att skicka en påminnelse till

Fick väl kallelsen i slutet på november om jag kommer ihåg rätt. Och då var tiden jättenära i tiden så jag flyttade fram den lite med tanke på mitt psykes välbefinnande.

För Guds skull, påminn mig inte ett dygn i förväg! Snälla! Jag är fullt medveten om när jag ska ha mina nära-döden-upplevelser.


Trodde aldrig i min vildaste fantasi att jag de facto skulle lära mig nåt av sd

Förutom det där med att man med fördel kan utrusta sig med järnrör om man tagit en hutt för mycket har dom även berikat det svenska språket med babbe.

I mitt perspektiv verkar en del sd:are va rätt babbiga nu va? Åtminstone rent intelligensmässigt eller?


Nu gick nåt fel här va?

Ett och ett halvt dygn (betydligt kortare än angivna fyra). Genomfuktning så pass skulle jag vilja säga (trots att instruktionerna följts till punkt och pricka).

Matavfallssortering suger (trots den goda tanken). Efter två dagar.

(Fast jag kanske dristat mig till att synda och slängt onormalt matavfall i den täta påsen? (Vad är förresten onormalt matavfall? //Nyfiken.))


Och vad gör vi tills dess tycker ni?

Läser senaste numret av den lokala månadstidningen Extra och höjer lite på ögonbrynen.


Riktigt så nyfiken är jag inte

Man funderar ofta på att ta bort höljet på mikrovågsugnen. I princip varje dag.


Usch vad obehaagligt med såna här nymodigheter (vilket funnits i andra kommuner säkert 15 år tillbaka)

Nu ska det avfallssorteras (mer än bara tidningar och glasflaskor alltså) här i huset. Matavfallet. Det ska läggas i bruna påsar och förpassas till en alldeles egen, en brun, tunna.
 
Fint så. Det är säkert jättebra att mitt överblivna käk rötas och förvandlas till biogas.
 
Men är det inte lite meckigt? När det är kallt förväntas min hanteringsprocess med mina bruna påsar vara helt absurd i mitt tycke. För att inte nämnda påsar ska "fastna" (eller frysa fast, eftersom dom tydligen tenderar att bli lite blöta) i tunnan bör man liksom för-frysa dom under en hink (förmodligen för att förhindra asgamar eller möjligtvis råttor (visst vore det roligare om en asgam kom inseglande över gräsmattan och nappade åt sig en överbliven kotlett från påsen) inte kommer åt dom) och först därefter (!) kan den läggas i tunnan.  Har dom ändå frusit fast i tunnan bör jag skaka, alternativt sparka på, tunnan så dom är lösa och fina när hämtning sker. Hmmm... Jag för-fryser ICKE några påsar, det vet den som bara kan ana hur länge jag står ute i kölden i onödan, vilket rör sig om en pickosekund, max (och då hinner jag inte ens lägga ner den bruna påsen på marken, än mindre vända en hink över). Jag står heller inte och sparkar på tunnan några längre stunder (ingen stund alls faktiskt) i 20 minusgrader, det behöver vi inte ens diskutera.
 
Sen är jag lite bekymrad över den andra tunnan, den med det brännbara i - den kommer bara tömmas var 4:e vecka mot varannan vecka som det är nu (matavfallet ska tömmas oftare, varannan vecka, vilket allt-i-ett-tunnan töms nu)! Hallå, vi kan avrunda dom där fyra veckorna till en månad! Inte alls säker på att matavfall kontra brännbart avfall har den fördelningen i den här regionen på Sandgatan 3.
 
Visst lagar jag mycket mat (med grönsaker som har skal och annat som kan slängas (bl a kaffefilter, och dom produceras ju frekvent) men man försöker ju ha minimalt med rester (man har ju ätit samma mat fyra dagar i rad ibland, inte utan tristess men man har gjort det för sakens skull), men det vet å sjutton om det går ihop alltihop i den nya sopekvationen.
 
Nu ska jag försöka dra alltihop för hyresgästen så det går fram. Som att man hädanefter absolut inte kan slänga bag-in-boxen som den är i 4-veckors-tömnings-tunnan. Man måste liksom försöka veckla ihop den till ett frimärke på nåt fiffigt sätt. Som man också bör göra med pizzakartongerna. Och mjölkförpackningarna, cornflakespaketen och - ja, ni kan fylla i the blanks själva. Där har jag lite tips på vikningsteknik att komma med redan nu  faktiskt - annars hade inte nuvarande tunna och sophämtningsfrekvens räckt till kan meddelas.
 
Och vet ni vaaaad, sopfarbröderna (ja, de flesta är väl män, jag har inte sett någon kvinna, än i alla fall, inte här på Norrmalm) kommer att sticka ner näsan bland matresterna och kontrollera så det inte fuskas. Så man inte råkat stoppa ner ett batteri eller så bland äggskalen. Fattar ni hur nervigt det kommer att bli för en virrpanna som mig? Kommer förmodligen själv stå med huvudet nergrävt i den bruna tunnan i flera timmar dagen innan tömning och kontrollera sanningshalten i mitt matavfall.
 
Usch. Det var bättre förr. Allt var bättre förr.
 
 
 
 

Blodstörtning i dubbel bemärkelse

I torsdags kväll hade jag fördelen att köra hem från flygplatsen vilket innebar att jag inte hävt i mig en massa mängder sprit/öl. Då var inte ångesten lika stor inför att spinningpasset på fredag morgon. Men säger jag att det gick lätt ljuger jag rejält. Det var en nära-döden-upplevelse ändå. Levern hade väl annat att göra än att spinna (riktigt hur levern hjälper till vid fysisk ansträngning vet jag inte, och vi behöver väl inte googla det nu va?).
 
Glad som en speleman att ha överlevt passet upptäcker jag efteråt en incident vad gäller headsettillbehör, liemannen började jaga mig igen och jag kände hur luften började tryta och jag fick svårt att andas.
Sen ryckte jag upp mig och vände till positivt tänk:
-- Vi är fantastiska på Actic, vi har till och med uppfunnit luftburen laddning. Vi kan inte bara träning, vi är långt framme vad gäller högteknologi! Hoppas bara sån här innovation visar sig i lönekuvertet också. Eftersom uppfinnaren i fråga inte gett sig till känna, och därmed inte sökt patent, delar vi väl rätt av på inkomsterna?
 
Om jag satte i laddaren när jag gick därifrån? Självklart inte. Jag är skitsur.
 
 

Nu ska jag följa magkänslan, jag får ju faktiskt säga vad jag tycker

Åh vad jobbigt. Grannen frågar om han får bygga ett förråd (förråd och förråd, en större sommarstuga i mitt tycke om man ska vara ärlig) väldigt nära min tomt precis nedanför min altan.
 
(Tidigare ägaren hade fått mitt muntliga godkännande att bygga ett pytteförråd (plats för gräsklippare och tillbehör liksom) lite annorlunda placerat, men ändå precis intill tomtgränsen, vilket inte alls störde min sinnesro, men det hann aldrig byggas.)
 
Till saken hör att en annan angränsande granne gav klartecken för det aktuella bygget intill sin tomt, men ändrade sig när väl stommarna kom på plats så det fick rivas. Han tyckte det kändes för nära och skymde.
 
Kan ni inte bara lägga ert gigantiska bygge lite längre bort, så jag slipper säga ja eller nej. Rent spontant vill jag inte alls ha en rödmålad vägg som skär sig (nu vet jag ju inte om det verkligen gör det, men om jag vet ju hur falurött ser ut och teglet är inte den nyansen) mot husets tegel (halva boningshusets tegelfasad kommer att synas) att glo på.
 
Nu gäller det att inte tycka synd om grannarna för att dom fick riva första försöket. Jag behöver INTE skämmas för att jag säger nej. Jag FÅR säga att jag är ytterst tveksam.
 
Heja mig. Nu gäller det att stå på sig, alternativt hålla sig undan några månader tills dom övergett planerna på ett förråd över huvud taget, men det senare falerar nog redan idag eftersom solen lyser från en skinande himmel och jag är ledig. Det är ju då man är ute och stolt spatserar sina ägor.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Fantastiskt vackra blommor!


Även Ria gjorde väl misstag?

Försvarade min chokladpaj med både näbbar och klor för att inte pappa skulle hugga in på den. Helt i onödan så här i efterhand. Var tvungen att provsmaka själv vid närmare beskådan av verket. Flickor, vi får ingen chokladpaj i morgon kan härmed meddelas.


Lite lugn och ro på semestern är tydligen för mycket begärt

 
Du låter. Väldigt mycket! Det vet du va?
 

Man ropar väl inte ut båda Lars Norrman-tavlorna i samma utrop, pucko?

 
Man slänger inte handväskan över axeln i brådrasket och sveper ut genom dörren med den svala sommarklänningen svepande runt benen den här sommaren. En heldag på loppis och auktion kräver en klädplanering motsvarande en weekendresa för utom-att-ifall vara garderad för varierande väderförhållande.
Som exempel kan vi ta skodonen som packades ner för att ni ska få ett perspektiv på det hela. Tre par skor, två par sockar. Sandaler, om solen eventuellt (mot förmodan) pressar sig fram nån timme. Converse (med sockar), lite sådär svenskt lagom mittemellan om det bara blir mulet, inget regn, men ändå för kallt för sandaler. Gummistövlar, med två par sockar (ja, dom är lite för stora för att få plats med riktigt tjocka raggsockar under höstarna, då man främst tänkt sig använda dom) vid det mest förmodade scenariot - ösregn de lux.
 
Men som den sanna opitimist jag ändå är, trots det hällande ösregnet, tog jag på sandalerna (och packade ner resten av skorna i handbagaget tillsammans med långkalsongerna och fleecetröjorna) när jag åkte iväg och hämtade upp Anki och Johanna. Ifall störtskurarna blåst all världens väg innan vi nått slutdestinationen nära Mariestad, tänkte jag.
 
Blicken jag fick av Anki när hon fick syn på mina sandaler sa mer än tusen bilder och en miljon ord.
-- Men din kossa, Magnusson, har du sandaler? Har du fullständigt tappat greppet?
Hon sa inte ordagrant så, men det lät jättelikt och utifrån blicken jag fick var nog tolkningen klockren. (Kossa sa hon i alla fall, det är jag bergsäker på.)
 
Sen stack Otto upp huvudet från källaren och sa ungefär samma sak. Fast han formulerade sig lite mjukare och frågade om jag inte ville låna ett par stövlar.
 
Mina kamrater trodde alltså att jag hade hade tänkt gå runt i ösregnet, i lervällingen på gräs- och grusytorna på loppisområdet, en hel dag, i sandaler?
 
-- Trodde ni verkligen på allvar att jag skulle ha sandaler på mig? frågade jag i bilen hem.
 
Den frågan är ännu inte besvara. Den liksom gleds förbi på nåt oförmärkt sätt. Så jag lever lyckligt ovetande vidare om  huruvida mina kamrater tror jag är helt dum i huvudet eller bara lite korkad. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

RSS 2.0