Asocialt missfoster?
Börjar undra om jag lider av social fobi.
När jag till slut blev ensam i huset i fredags (klockan 17.00) funderade jag i tre sekunder om jag skulle åka iväg och träna eller inte. Inte. Målade lite istället.
Innan jag slocknade på kvällen, funderade jag på om jag skulle åka och träna på lördag morgon halv tio. Sov till nio (vilket i sig är fascinerande då jag brukar vara uppe och studsa klockan sju på helgerna), då var träning uteslutet. Målade lite igen. Fixade advensstakar framför nyputsade fönsterrutor. Målade igen - och precis då hörde jag ett upplopp utanför huset. Hela familjen J med sällskap var här och hämtade sitt magasinerade bohag.
Grunnade på om jag skulle gå ut och säga hej - jo, självklart, ska bara måla klart det sista. När jag väl var klar var alla borta. Nedrans otur.
Övervägde en sekund om jag skulle åka ner till stadsteatern och se kvällens föreställning, Avenue Q. Avstod.
På söndagen var jag näst intill inställd på att åka ner på stan en sväng... Ah, lång frukost. Målade färdigt. Putsade fler fönster. Spacklade lite - på nåt som skulle gjorts för flera år sen. Strök och annat skittråkigt som inte är värt att nämnas, sen var stan bortglömd.
Hade jag inte varit tvungen (här betyder "tvungen" att jag själv erbjudit mina tjänster) att åka iväg och köra passen på gymmet hade jag inte stuckit ut näsan utanför dörren denna dag heller.
Försöker framkalla lite ångest över min högst asociala helg. Stenkört. Känner ingen ångest alls. Möjligtvis ångrar jag att jag inte kopplade ner dator, mobil och fasta telefonen bara. Nu hade jag ju viss kontakt med omvärlden i alla fall, och trevlig sådan dessutom.
Tror jag är en enstöring. En kuf. Eller nåt sånt. Mitt nymålade vita arbetsrum är skitsnyggt bör dock tilläggas!
Önskar till sist en riktigt trevlig första advent! Min adventsstaken
är mycket stämningsfull bakom skira gardiner!
V som i Vranjes va?
Verkar som min absolut största handbollsidol genom tiderna ska ha en del med Skövde att göra i framtiden.
Åtminstone om man ska tro GT.
Ibland behövs det inte mycket för man ska känna en bubblande lyckokänsla i magen...
(Det kanske inte alls blir bra - det vet man ju inte eftersom det är ett oprövat kort som tränare. Men ändå. Ljubomir, the Vranjes, tränar Skövde. Bara grejen i sig är fantastiskt.)
Det här får man garanterat äta upp, men jag är hårdhudad: Handbollslandslaget var i Skövde, av nån anledning jag inte kommer ihåg just nu för några (många?) år sen, och på kvällen var stjärnorna på Husaren, en pub här i stan.
Jag traskade fram till Vranjes och frågade om jag kunde få en autograf till min lillebror.
Brorsan vet inte ens hur en handboll ser ut. Skulle jag hålla fram en puck eller ett bowlingklot och påstå att det är en handboll skulle han tro på det.
Fick autografen till "min lillebror" i alla fall. Den har jag vårdat ömt, tills flytten för några år sen. Då försvann den. Det sörjer jag än i dag...
Nu hoppas jag bara att GT har rätt. Fatta hur besviken jag blir om det bara är skvaller utan substans...
UPDATE 22:15. Och nu hörde jag det av TV4:s sportnyheter....
UPDATE 1/12: Se där ja! Aftonbladet.
Skärp dig
På ett av passen i dag gjorde jag inte min mest lysande föreställning om man säger så.
Först dundrar det in en pudding i lokalen så jag blir superstressad, och det var nog orsaken till att det ballade ur direkt.
När passet redan gått åt skogen ser jag en kompis jag inte sett på väldigt länge sitta och smyga i ett av hörnen. Hon är inte, och har aldrig varit under den tid jag känt henne, något träningsfreak därför blir hon liksom malplacerad i min hjärna. Kommer inte på vad hon heter! Det är ju helt otroligt, kan inte för mitt liv frammana namnet - tänker så det knakar och tabbar mig ännu mer i passet. Vad heter människan?
Efteråt pratar vi lite och går igenom vad som hänt sen sist, pratar gemensamma bekanta och så där. Fortfarande helt blankt vad gäller namnet. Har full koll på broderns, svägerskans och barnens namn, men inte hennes.
Är jag senil på riktigt?
Funderar och funderar. Tänker så det värker i hjärnan.
Aahh! Lotta! skrek jag till mig själv och höll på att ratta upp Forden på refugen i ren glädje. Lotta! Jaaa!
Det var en riktigt obehaglig upplevelse faktiskt. Fullständig minnesförlust i åtminstone 40 minuter.
(En vän jag pratade med nyss trodde jag bara var påverkad av den där puddingens närvaro - att det var därför det blev kortslutning i hjärnan. Ok, jag köper det. Då är jag ju inte senil än i alla fall.)
Tänkte chocka lite
Utebelysningen, som vittnar om att julen är i antågande, skulle sättas upp redan i dag och inte, som brukligt är annars, lagom till tredje advent.. Det var min tanke...
Hittade några påsar ljusslingor i källaren, och packade upp en...
Hur tänkte jag när jag när jag knöcklade ner dom i påsarna förra året? Att mitt liv numera skulle vara så torftigt så jag skulle bli överlycklig över att få kasta mig över uppgiften att trassla isär dom?
Ledsen att behöva göra mig själv besviken, men jag har definitivt annat att göra!
Scoop
Fascinerande
Detta kallas etapp 1
Etapp 2, som då förstås ska ligga precis i anslutning till 1:an, omfattar ett stort hotellkomplex, kongresscenter och diverse andra fasciliteter, är under utredning. Ska etapp 2 fortskrida enligt planerna, eller ska det inte - det är frågan.
Parallellt med kongresshallsplanerna diskuteras en friidrottshall. I dagsläget tränar friidrottarna under läktarna i ishallen. Det låter ju inte som perfekta träningsförutsättningar för att få fram nån ny Carolina Klüft. Ska en ny friidrottshall byggas i "full-format" - d v s så att lite större tävlingar ska kunna hållas där, eller ska det bli en "mini-variant" där man helt enkelt tränar friidrott och möjligtvis kan ha nåt kommunmästerskap om det kniper?
Samtidigt pratas det om en inglasad slalombacke. En del av eldsjälarna för denna inglasade backe tror faktiskt att inte bara skandinaver ska komma hit och åka skidor, utan också stora delar av övriga Europas invånare. Självklart ska slalombacken kompletteras med likadan inglasning för ett längdskidspår. När man ändå håller på liksom.
Nytt stort köpcentra här och där, nytt handelsområde öster ut, nytt väster. Handeln växer.
Dessutom kan vi skryta med att vi redan har en flygplats! Den har inte direkt utsliten, om man säger så. Men den finns där och nu är det väl, som jag förstått, aktuellt med charterresandet därifrån igen. Hur länge det nu håller den här gången. Sist gick det väl så där...
(Själv har jag flugit till och från Stockholm från Skövde flygplats många gånger, men då pratar vi Hedenhös-eran. Nu finns inte längre några flygturer till Stockholm. Förstås. X2000 fanns inte på Hedenhös.)
Det är inte alls fel att satsa. Inte alls. Det skapar arbetstillfällen om inte annat. Arbetstillfällen föder konsumtion och så vidare - det där kan ni.
Det som inte kan släppa mina tankar är vem det är. Vem som sått fröet på tanken till den inglasade slalombacken? För mig framstår det som om det kommit upp på nån fyllemiddag i kommunalhuset och på nåt sätt har "dagen-efter-snacket" sen blivit en verklighet.
En inglasad slalombacke? Ärligt talat? Va...
Självklart ska inte kommunen finansiera allting, det ska vara privaaata finansiärer oxå förstås. Med vilken kommunal garanti då är tänkt?
Jag förutsätter och hoppas att allt är väl genomtänkt. Och kan väl tycka så här utan eftertanke och närmare studier av finanseringsplaner att det är toppen att Skövde satsar. Kör bara. Bara hoppas att någon tar ansvar om det skulle visa sig vara felkalkylerat. Jag blir nämligen lite illa till mods ibland - tycker alltid det känns som en massa hysch-pysch runt allt som sker i kommunen. Det är ingen bra känsla att ha som kommuninvånare.
Och den där slalombacken... den är ruskigt svårsmält. Nästan osmaklig till och med.
Noll charm
Snö har för mig noll charm.
Eller så förstår jag inte på mig charmen.
Det kan komma några cm nysnö på eftermiddagen den 23:e december, sen kan den försvinna vid midnatt på julafton.
Då är jag tillfreds med snön.
Nu är jag det inte! Blir näst intill deprimerad...
Hurts
Bara för att jag har sån erbarmlig träningsvärk ska det förstås vara nödvändigt att behöva ta fram snöskyffeln.
Det blir en mycket smal skottad gång i dag kan jag meddela.
Exakt så bred så det kommer att se ut som man inte gör annat än går på catwalken...
Ont överallt redan
Nyss höll jag på att sätta foten i 10-litershinken med vit väggfärg när jag skulle försöka ta mig ner från den lilla pallen jag stod på. Satte ut ena foten för att sätta ner den på golvet - ooops, ingen muskel svarade i benet som stod kvar på pallen... med 3 mm klarade jag foten från färghinken, tog emot mig med en hand på den nymålade väggen och lyckades dunka rollern i pannan. Ska inte delge harangen som följde. Vad som stör mig är att inte hyresgästen reagerade - hon borde sprungit ner och sett vem som stuckit kniven i mig, eller åtminstone ringt ambulansen för transport till psyket. Men nädå, ingen reaktion.
Måste måla väggen en gång till. Minst. Kanske lika bra att göra det i dag? Det lär väl inte göra mindre ont i kroppen i morgon.
Det var femkamp på gymmet i morse.
Jag var inte alls taggad och inte i form efter att ha vilat mina hälsenor i en månad. Livrädd att få ont igen.
Till och med när man sitter i en roddmaskin är hälsenan i farozonen eftersom halva grejen är att jobba med benen, och vid ett kritiskt moment där man tar sats längst fram skrynklas hälsenan ihop och belastas rätt bra vid "avstampet".
Sett ur hälsene-synpunkt, med tanke på övriga grenarna stående längdhopp och hinderbana, så gick det jäkligt bra. Känner inget i hälsenorna nu så här i efterhand.
Resultatet däremot är inget att skryta med.
Å andra sidan är det returmöte i februari... då j**lar!
Måste träna upp mig lite bara.
Bra jobbat ni andra! Jag erkänner mig näst intill utklassad. För tillfället.
Fast jag måste nog tagit i rätt hyfsat i alla fall. Med tanke på hur ont det gör i varenda liten muskel.
Var ute och köpte ny färg förut. 10-litershink. Fick använda båda händerna för att lyfta upp den till kassa-killen. (En sån liten färgbytta brukar jag vanligtvis jonglera några varv över huvudet innan den åker fram till streckkodsläsaren - ja, för att impa lite, ni vet, så gör ju alla...)
Sms:ade lite... med nöd och näppe kunde jag med mina darrande händer få ner rätt bokstav i displayen.
Förbannar mig själv att jag inte sandade häromdagen - halkade till på väg upp i trappan och trodde hamstrings i högra låret skulle gå av. Nej. Jag går inte ner i källaren och släpar upp sandhinken i dag. Nej!
Funderar på om jag ska gå ut och sätta bilen på tomgång tills i morgon bitti, för att vara förutseende. Ja, att skrapa några rutor är med all säkerhet uteslutet i morgon bitti.
Förmodligen kommer jag att vara en av de första spinninginstruktörerna i världshistorien som kommer att köra passet i morgon stående på golvet framför deltagarna. Att jag ska komma upp på cykeln känns inte troligt i skrivande stund.
Och hur i hel***e kunde jag vara så korkad så la sängkläderna i tvätten i morse? Det blir garanterat ingen logementsbäddning i dag. Slänger väl bara ut lakanen och hoppas dom hamnar någorlunda rätt. "Vika in" och "dra slätt" finns inte rörelsekapacitet till.
Nu är jag dessutom kissnödig. Inte bra alls. Gör ont att böja i benen och gör ont att sitta på skinkorna. Just i dom här lägena önskar man nästan (observera nästan) att man vore man.
Men nu kommer det som visar att det kan finnas en eller två slöa knivar i den här lådan:
Älskar sån här träningsvärk. Blir näst intill euforisk när jag känner att det smärtar i varje steg jag tar. Skulle nästan kunna gå in och sätta mig på toan utan att vara nödig bara för att känna hur det känns.
Jag vet. Sjuk människa. Men jag är rätt nöjd med mig själv ändå...
Ingen jävla caffé blatte, del 4
-- Ja, här syns ju hur maten kommer att smaka, sa pappa. Men lite skulor har väl ingen dött av.
För att göra en väldigt lång historia kort hördes följande kommentar när vi lämnade det lilla, något sunkiga, matstället:
-- Det var det jag visste! Man ska inte döma katten efter håren. Utsökt mat. Sa jag inte det? Att ni inte ska vara så misstänksamma mot andra kulturer?
Och pappa satte av mot bilen med spänstiga steg.
Väl tillbaka i fasters hus följde samma visa igen. Jag och brorsan skakade tvekande på huvudet åt diverse saker. Och pappa skrek om igen:
-- Den ska med!
Dagen närmade sig sitt slut. Bilen var proppfull, upptäckte jag när jag tänkte pilla in en kartong med några snygga koppar, som jag tänkte använda direkt när jag kom hem.
-- Pappa, skrek jag, ska vi sitta alla tre i framsätet eller ska nån ta tåget hem?
Hela baksätet var fullt med grejor.
-- Men herregud, du är ju smal som en fiolsträng. Du får väl plats där i bak? Du tar den där lådan i knät bara, så är det löst, säger pappa och pekar.
-- Tror du jag ska sitta med en låda med kastruller och stekpannor i knät i tjugo mil är du helt fel ute. Då kör jag så sitter du i bak.
-- Jag kör. Sa pappa muttrande och bar tillbaka kastrullkartongen in i huset.
Så till slut, dags att summera dagen och göra upp planer när vi skulle hämta resten.
Vid en överblick av det vi skulle hämta, insåg vi allihop att nån kärra inte är tillräckligt för att få med allting hem. En lastbil är närmare övernsstämmande med verkligheten.
-- Men vad i hel-e, skrek pappa, kan ni inte behärska er när ni plockar på er en massa saker? Fattar ni vad det kommer att kosta att hyra en lastbil?
Jag och brorsan tittade på varandra, tittade på faster, tittade på pappa.
-- Men vi kanske kan låta en del av grejorna åka till Erikshjälpen ändå, försökte brorsan.
-- Du är tokig, inget ska slängas till Erikshjälpen, skrek nån.
-- Men då kanske vi skulle kunna fixa det med en kärra, försökte jag, om det bara är lite mindre saker.
-- Nu håller ni tyst. Jag fixar det här! Ni behöver inte bry er. Vill ni nu ha hem alla sakerna ska ni få det, dundrade pappa.
-- Men vi behöver inte...
-- Nu håller ni tyst. Tyst! Bara tyst!
Vi tog sats hemåt. Det gick bra. Brorsan körde halva sträckan. Det var ännu värre. Då kunde pappa koncentrera sig fullt ut på hur mottrafikanterna uppträdde och var kamerorna var placerade. Men hem kom vi...
Packade upp en av lådorna häromdagen. Och upptäckte den ena fula porslinspjäsen efter den andra, ett par skinkbestick, som absolut sett sina bästa dagar under 20-talet, och en vas i guld. Pappas!
Ringde pappa direkt och sa att jag hade en kasse med grejor från faster som är hans.
-- Nej då, jag har inte tagit det där, ljög han mig rätt upp i ansiktet, inte alls.
-- Jo, det är ditt, sa jag.
-- Ge den påsen till din bror, det är förmodligen hans grejor.
-- Det är INTE brorsans saker, det är dina.
-- Ja, ja - jag kommer förbi och hämtar dom nån dag.
-- Jag kommer ut med dom. Direkt.
-- Du tror inte du kan ställa dom bland Kinnarpsmöblerna så länge?
-- Nej.
Åkte med kassen till Gengåvan, och håller tummarna att han inte kommer att upptäcka att nån av de hemska porslinpjäserna skulle vara värda 10-tusentals kronor. För så skulle det kunna vara.
I början av december åker jag och pappa ner och är flyttfirman pappa anlitat behjälplig vid hemtransport av det kvarlämnade. Hoppas vi stannar och fikar på samma ställe på nervägen. Då ska jag nämligen beställa en caffé latte....
Grått är mänsklighetens straff
Så trist färg. Är man inte deppad innan man går in i det här rummet så blir man det med den här mörka tapeten.
Här ska bli vitt! Kolla skillnaden vid fönstret.
Tar det pö om pö. Hoppas jag är klar till jul...
Inte nog med att det är kallt
I morse var det lite halt på uppfarten in till huset när jag hastade ut och hämtade tidningen.
En pickosekund övervägde jag att chocka med lite sand.
Men sen slog jag vad istället. Med mig själv. Om hur länge det skulle gå innan hyresgästen knackar på dörren och upplyser mig om att det är halt ute. Förra hösten tog det exakt lika länge som jag i morse övervägde sandningen. En pickosekund. Det hade precis passerat fryspunkten, då hördes knackningen på dörren... Likadant året före det. Ja, faktiskt även året dessförinnan.
Nu inser jag att jag förlorat vadet. 13 timmars halka har passerat och inget har hänt!
Jag fattar inget. Ska jag sanda för första gången i år i icke vredesmod? Nä, det känns inte alls bra...
Inmanad
F-n oxå. Blivit inmanad (utmanar gör inte vederbörande nämligen...) av Valross att skriva sju saker om mig själv.
Självklart antar jag inmaningen, sa hon och snörpte på munnen.
Ett
Jag hatar alla bilburna trafikanter när jag själv är ute och kör bil. Alla, utan undantag, kör sämre en höns. Det finns bara en som kan köra bil. Det är jag.
Två
Har faktiskt hänt att jag inte öppnat dörren för nån som oanmäld kommit och hälsat på. Tycker det är otroligt jobbigt med icke i förväg aviserade besök. (Fast konstigt nog inte på sommaren... då kan folk komma och gå som dom vill.)
Tre
Ett konstigt fenomen inträffar under perioden oktober till och med mars. Då önskar jag att hela världen kunde börja använda energi från kol, köpa större och mer bränsleslukande bilar. Att alla får böta om dom ens tänker på vindkraftverk eller solceller. Flygpriserna dumpas och gemene man kunde flyga sina ynka tre kilometer till jobbet.
Så växthuseffekten kunde slå till med full effekt - en temperaturhöjning som heter duga så jag slipper frysa sex månader om året!
Tycker verkligen inte om vårt klimat. Inte alls.
Resten av året har jag naturligtvis en helt annan inställning, då kan jag till och med tänka mig att stå på barrikaderna för miljöns skull.
Fyra
Jag är bra på att gå på styltor. Va? Ska vi slå vad? Jag vinner lätt.
Fem
Tittar på dokusåpor. Visserligen sporadiskt och absolut inte alla, men jag tittar och ser ett underhållningsvärde. Ja, vad då? Jag har faktiskt haft strålande resultat på högskoleprovet ändå. Så det så.
Sex
Måste lära mig att äta kokt potatis. Det är ett stort problem emellanåt det där.
Sju
Det har hänt tre gånger (!) att jag känt en viss tillfredställelse när det gått illa för någon jag föraktat. Usch. Det är jag verkligen inte stolt över. Hoppas aldrig den känslan infinner sig igen.
Phu. Klar. Äntligen.
Jag utmanar alla som känner sig upplagda att anta inmaningen! Go! Minst sju. Kom igen nu då...
Håll käft nån gång
På väg ut från gymmet.
Stannar och pratar medans vi sätter på oss skorna.
-- Men Åsa, har du tagit med cykeln in? hör jag bakom ryggen.
En cykel står parkerad mitt bland alla skorna, framför förvaringsskåpen, upptäcker jag då.
-- Kasta inte sten i glasskåp, skriker jag till T, det är ju din. Typiskt dig att sticka ut, och sen inte våga stå för det.
-- Nästa gång kanske du åtminstone kan försöka vika ihop den och lägga in den i ett av skåpen är du snäll, fortsätter jag.
... och fortsätter...
... och fortsätter med massor (i mitt tycke) lustigheter som (förstås) eskalerar till absurdum..
Ända tills T säger till en kille som står och trampar otåligt precis intill oss:
-- Är det din cykel?
-- Ja, jag glömde låset hemma och fick ställa den här uppe. Det var snällt.
-- Åh, förlåt, det var absolut inte meningen. Jag menade inte så... det var bara så ovanligt med en cykel här inne... tja, tur du orkade bära upp den... klarar du dig ner för trappan? Trilla inte så jag behöver göra mig lustig över nåt mer i dag är du snäll... Vi syns nån annan dag då, jag vet ju att du är här om cykeln står här, eller om jag ser den i cykelstället utanför...
Sen hade han (förmodligen överlycklig att slippa ifrån galningen med mundiarré) hunnit ut genom ytterdörren... och hörde inte mer av mitt pladder.
Det hade räckt med ett enkelt
-- Sorry, jag har väldigt taskig humor.
Eller också inte gjort mig så fruktansvärt lustig över cykeln från början. Kunde väl åtminstone varit lite lågmäld.
Ska börja viska. Det är ett löfte.
Generande hårväxt?
Överst på min önskelista står...
En frisyr!
Schulman is humor
Kan man hitta Alex Schulman och Marcus Birro på samma blogroll? Ja, det kan man. La precis till Schulman på 1000apor i min rulle här intill. Jag läser inte Birros blogg på riktigt samma sätt som Alex's bara.
Har tyckt det varit lite pinsamt att tycka ha Alex är rolig. Men han ÄR ju kul, varför ska jag inte stå för det? Jag skrattar högt många gånger när jag läser hans blogg. I dag kände jag dessutom att jag och Alex är tvillingsjälar - det känns stort. Visserligen handlade inlägget bara om en bränd pizza, men ändå...
Han är elak som satan emellanåt, den lille Schulman. Men att han skulle vara mobbingen inom bloggvärlden personifierad är jag ytterst tveksam till faktiskt. Man tar väl det han skriver (och säger) med en nypa salt?
Ingen jävla caffé blatte, del 3
Pappa släppte av sina passagerare vid herrgårdens entré och drog iväg för att parkera kärram med gruset sprutande bakom bilen.
Faster spatserar iväg mot ingången och innan vi visste ordet av hade hon ställt sig vid baren och klingade med klockan (en sån där i (oftast) mässing med en pendel i ni vet) så det ekade i lokalen. En normal människa, någon icke tillhörande vår släkt alltså, hade nöjt sig med ett pling - möjligtvis två. Faster spelade en mindre symfoni med klockan innan hon behagade ställa ner den, vände sig mot oss och log stort:
-- Räcker det så? Ska jag köra lite till? Det var rätt bra ljud, va?
Vi hann inte svara för hela personalstaben kom just då utfarande från köket. Dom trodde väl det brann.
-- Ett bord för fyra, tack, sa faster belevat, och låtsades inte alls om att hon var orsaken till klockspelet.
-- Tyvärr. Köket stängde för en halvtimme sen.
Då kom pappa in, med rufsigt hår, immiga glasögon och regngblöt jacka efter språngmarschen från parkeringen. Gnuggade sina händer och utbrast:
-- Nu är jag så hungrig så jag skulle kunna äta en älg. Var ska vi sitta? sa han, och tittade sig runt i lokalen.
Hade vi haft några stickor tillhands hade det varit ett utmärkt tillfälle att genomföra en lottdragning. För vem vill frivilligt upplåta sin stämma och meddela pappa Vindvirvel att köket är stängt.
Ingen. Tyst som i graven.
-- Var ska vi sitta? skriker pappa. Är ni döva nu också?
Ok då, jag fortsätter väl att va familjens svarta får, tänkte jag, det är ju näst intill kört för mig ändå.
-- Köket har stängt, sa jag snabbt och otydligt.
-- Stängt? Skojar du med mig eller? Humor har du i alla fall inte. Man stänger väl inte ett kök så här tidigt fattar du väl? Var är kökschefen?
-- Han står bakom ryggen på dig, sa jag.
Då genomgår pappa en metamorfos, från svart åskmoln till dunigt lätt sommarmoln. Vänder sig om samtidigt som han sträcker fram handen mot kökschefen och utbrister:
-- Åh, vilket underbart vackert ställe det här är. Jag beklagar verkligen att köket är stängt - jag är övertygad om att er mat är lika utsökt som omgivningen. Vi får skylla oss själva, vi skulle natuuurligtvis ringt innan vår ankomst. Nästa gång gör vi naturligtvis det. God eftermiddag.
Dörren hann knappt gå igen bakom oss när vi kommit ut från herrgården förrän nån exploderar:
-- Nu säger vi till alla vi känner att det här är ett riktigt skitställe och jag ska åka flera kilometers omväg nästa gång jag är i krokarna. Finns det nån pizzeria i den här hålan eller?
Pappa fäller upp kragen, rättar till glasögonen och springer ut i regnet för att hämta bilen...
Avslutningen på resan kommer i del 4.
Vem är jag
Jag är vän. Jag kan vara fiende, men det är inte troligt.
Jag kan säga sanningen. Jag kanske ljuger, men det är inte troligt.
Jag jobbar här. Jag kanske jobbar där, och till och med där, jag väljer själv, du vet inte vart jag finns.
Jag är inte nån det är synd om. Jag kanske tycker synd om dig.
Jag är ledsen. Ibland - men oftast är jag glad.
Jag är glad. Oftast - men ibland är jag ledsen.
Jag är stolt. Kanske skäms emellenåt.
Jag är rik. Men kan va fattig ändå.
Jag är anonym. Inte här - men i andra sammanhang.
Jag är rädd. Vem f-n är inte rädd?
Jag är lycklig. Ja. Jag är faktiskt lycklig.
Jag är trött. Trött på alla som inte är lyckliga. Gör något!. Sluta klaga på samma saker år ut och år in. Gör nåt åt saken eller ändra inställning...
Ett lokalt inlägg
Då är det ju yppterligt läge jag att Anders Hellgren på Krikelin får ha kvar sin utbyggnad? Visst?
(Vad är förresten problemet, vem eller vad står den lilla utbyggnaden i vägen för? Den livliga trafiken på gatan? Fotgängarna?)
Låt Hellgren och personal ha sin verksamhet och sina jobb kvar - släpp prestigen. Något annat än prestige ser inte jag rörande den här frågan i alla fall.
Addera inte fler arbetslösa till den redan digra skaran. Alla jobb som över huvud taget kan uppbringas behövs nog.
Att låta Krikelins "uteveranda" vara kvar - det, kära kommunpolitiker, det vore en del av det där utlovade krafttaget!
Ingen jävla caffé blatte, del två
-- Hur är det man kör nu då? Är det rakt fram eller...
Tvärnit och full gas omvartannat tills far hittar en väg han tror sig känna igen.
-- Här ska vi in. Ja, här är det.
Jag nickar för mig själv i baksätet, det är faktiskt rätt.
Vi hinner göra en sväng i villaområdet. En till. Sen kom tvärniten igen.
-- Men vart är det vi ska nu då... ni tror inte ni kan hjälpa till, nån nytta kan ni väl göra när ni ändå är med?
-- Fortsätt rakt fram. Första höger, vågar jag mig på att pipa från baksätet.
-- Rakt fram? dånar det som svar, det är jag inte alls så säker på.
Av någon anledning jag inte alls förstår körde han ändå rakt fram. Det normala hade varit att far hade gjort en u-sväng och åkt åt andra hållet.
Normalstatus kom dock tillbaka snabbt:
-- Haha - det visste jag väl. Här är det inte!
-- Jodå, det ligger ju där nere till höger.
Far svängde vänster förstås. Sen irrade vi runt i kvarteret ett tag innan vi kom tillbaka till ursprungspunkten och kunde svänga höger. Ner på rätt gata till pappas syster, min faster.
Faster ska sälja sin villa. Äntligen. Faster och farbror har flyttat ner till Helsingborg för flera år sen, men valt att ha huset kvar fram till nu. Syftet med dagen var att vi skulle ta reda på de saker vi ville ha av bohaget.
För mig som gillar loppmarknader och auktioner var det rena julafton. Hur mycket grejor som helst. Över allt. Högt och lågt, under och över, innanför och utanför.
Jag, far och bror hade var sin låda för att packa ner småsaker i. Vi började i arbetsrummet. Faster visade upp en sak, sen fick vi skrika vem som ville ha den. En del saker ville vare sig jag eller brorsan ha. Helt fel, helt enkelt.
-- Men snälla nån, bortskämda ungar, är det ingen som ska ha den där fina skålen. Den är ju värd en förmögenhet! Då tar jag den, skrek pappa och stoppade ner den i sin låda.
-- Den ska med, den kostar multum, den kan flickorna leka med, hördes det eka när en fruktansvärd porslinspjäs visades upp.
(Flickorna är mina brorsdöttrar, 3,5 år och 1,5 månad.)
Efter ett tag upptäckte jag och bror att pappas låda dignade av saker och han gått över till låda två.
-- Men snälla pappa, sa jag, vi är ju bara i rum ett än så länge. Du kanske kan lugna dig lite?
-- Sköt du ditt så sköter jag mitt.
Vi höll på länge, länge. Låda efter låda fylldes med än det ena och än det andra. Det sista höll vi inte längre reda på vems låda som var vems, det östes ner hej vilt i lådorna.
Sen kom vi till möblerna. Massor av fina, stora och skrymmande bokhyllor, sekretärer, soffor, bord, stolar och allt möjligt.
-- Vi tar rubbet, vrålades det från köket till oss andra i vardagsrummet. Alltihop ska med till Skövde.
-- Vad säger han nu, frågar jag brorsan. Har det slått över fullständigt?
Pappa kom inlufsande och tittade uppfordrande på mig:
-- Du har ju hur mycket plats som helst i ditt stora hus. Vi ställer det i källaren så länge tills vi bestämt vem som ska ha vad.
-- Men snälla pappa, det är rätt fullt hemma. Ett förråd ockuperas ju dessutom av dom där hemska kontorsmöblerna från Kinnarps som du fick gratis från nån. Dom har stått där nere i tre år, när har du tänkt hämta dom?
-- Det är möbler med kvalitet ska du veta, inget man föraktar!
-- Nä nä, men du har inte varit i behov av dom på tre år och dom har stått i vägen de senaste två.
Då gick pappa ut i hallen, snubblade över en av otaliga lådor, tog muttrande ner ytterligare en kopparkittel från en hylla, lindade omsorgsfull in den i tidningspapper och la den i en låda samtidigt som han sa sin mest använda formulering denna dag:
-- Den kan flickorna leka med.
Jag gick ut till pappa och klappade honom på armen och sa:
-- Tror det är dags för mat nu. En fars-dags-lunch borta på herrgården.
När vi kom bort till herrgården hade köket stängt för en halvtimme sen... fortsättning kommer i del tre.
Måndag tror jag visst det är
Måtte den här veckan gå riktigt fort.
På fredag är det dags för Bob. Bob Hansson. Här berättar han om Gunnar, debutromanen. Får ibland känslan av att Bob är lite sjuk. Härligt. Sjuka människor är det bästa jag vet.
... och på söndag är det Henrik. Henrik Schyffert. Ohhh, snacka om sjukast av dom alla. Sveriges bäste ståupare. Visst?
Kan knappt bärga mig. Blir uppspelt igen. Det börjar bli en vana.
Ingen jävla caffé blatte, del ett
-- Vart har du varit, kört i femtio eller? skrek pappa när jag anläder tre minuter för sent strax innan sju på morgonen.
-- Jag blev lite darrig när jag höll på att fronta ett rådjur på vägen, svarade jag, därför fick jag sakta ner lite.
-- Du behöver väl inte köra så fort, svarade han.
Jag stirrade på honom och försökte få resonemanget att gå ihop. Det gick inte.
Jag, far och bror packade in oss i bilen och drog i väg mot destination Vimmerby. Gick bra. Ganska många mil. Sen kom dom. Fartkamerorna.
Då blev min far ett monster där han satt bakom ratten.
-- Men va f-n måste dom ha en kamera precis bakom ett krön? Vad är det för Stasi-samhälle vi lever i?
Jag och brorsan tittade på varandra och försökte att inte skratta eller, framför allt, inte säga nåt.
Varenda kameras placering kommenterades. Och när han ändå var uppe i varv drog han med finanskrisen, Anders Borg, de regerande partierna, oppositionen och samhällets orättvisor mot hyggligt skattebetalande höginkomsttagare i samhället.
Kulmen kom när vi åkte nerför en backe där en kamera var strategiskt placerad framför en korsning.
-- Men vad i h----e. Är dom så fräcka så dom ställer kameran i nedförslut, skrek far hysteriskt, samtidigt som han satte upp fingret i framrutan innan kamerapassagen.
Då kunde jag inte låta bli:
-- Oj, vilken otur. Det blixtrade i den där du.
Whiplashskadan jag ådrog mig vid påföljande inbromsning får jag nog dras med ett tag.
Mil efter mil passerar.
Fika! Tvärnit! Däcktjut in på vägkrogen.
Jag står sist i kön. Pappa och brorsan framför, tar macka, bakelse, kaka och häller upp sitt kaffe.
Jag beställer, förstås, en caffé latte. Vad annars?
-- Vad sa du, skriker pappa. Vad är det där för skit? Ska du inte ha kaffe?
-- Jo. En caffé latte.
Vi väntar. Och väntar. Sen börjar till och med jag undra var sjutton gubben i kassan tog vägen.
-- Nu är ju vårat kaffe kallt, skriker ni-vet-vem, har han gått och lagt sig stolpskottet som jobbar här eller? Vad var det du beställde? Ska jag och H dricka kallt kaffe, eller?
-- Men gå och sätt er. Jag betalar så kan ni börja, sa jag.
-- Jag betalar! Vi väntar! Jag dricker mitt kaffe kallt, det gör inget alls. Inget alls, säger far, samtidigt som han ger mig onda blicken.
Till slut har vi i alla fall fikat klart och reser oss för att gå ut till bilen.
-- Inte nån jävla caffé blatte mer på den här resan, det ska du ha klart för dig, väser någon i vår lilla skara på väg ut till bilen.
Ni får själva gissa vem.
Intelligent, roligt och smart inlägg
Intelligent, roligt och smart inlägg. Intelligent, roligt och smart inlägg.
Intelligent, roligt och smart inlägg.
Intelligent, rol....
Intelli...
I...
Jag är bara så trött. Lämnade hemmet vid halv sju kom hem nyss.
Återkommer i morgon.
Zzzzzzzz
Äntligen slut på dagen
En hektisk lördag avslutades med besök på en hederlig gammal nummerrevy i sällskap av P och grabben från Köttorp. Släppte för nån timme sen av P vid centralstationen och gjorde sen ett sista dödsryck av kraftansträngning här hemma innan jag nu föll ihop på stolen här framför datorn.
Morgondagen kan bli intressant. Jag, far och bror ska ut på turné. Som tur är sticker lillbrorsan ut lite i vår lilla skara, han är inte begåvad med riktigt samma heta temperament som jag och far.
Men å andra sidan har brorsan ett vidrigt morgonhumör och vår färd mot Vimmerby startar tidigt. Bra mycket tidigare än tuppen gal. Väl framme i Vimmerby möter, som pricken över i, faster upp.
Som sagt, det ska bli mycket intressant. Inte minst i ett socialpsykologiskt perspektiv.
Det är fars dag i morgon. Glöm inte det!
Nu ska jag läsa mina favoritbloggar, jag har knappt hunnit besöka nån i veckan. Först ska jag dundra in hos Birro. Han hade visst börjat igen hörde jag.
Explosiv vara
För har de två tenderar tydligen de små partiklarna att krocka med varandra - för vad ska det annars bero på att vissa mindre begåvade varelser uppträder som lobotomerade höns emellanåt?
Då blir jag vansinnig. Och exploderar. Uppenbarligen.
För att förekomma Sluthandlat kan jag redan nu säga att jag tänkte på dig innan jag exploderade. Men det hjälpte inte. Inte alls.
Nu är det akut
Vart köper man tid nånstans? Nån som vet?
Är i extremt behov av enormt mycket tid i helgen, men den tiden har jag inte, men med rätt summa pengar kanske jag kan köpa några timmar? Förstår inte hur helgen kunde bli så uppbokad helt plötsligt. (Det är inga tråkiga saker som ska göras, tvärtom, en helg i nöjen stundar, så det är inte någon klagan på det.)
I morgon slutar jag vid lunch (har lite jobbtimmar på "distans" under fredagseftermiddagarna som bör avverkas, men det kan man alltid göra på lördag eller söndag har jag upptäckt - brukar oftast bli söndag kväll till min förvåning) och har dagen till ära skrivit en lista med 40 (!) punkter. Minutiöst strukturerad lista, bokstavligen. En punkt på listan ska jag utföra mellan 15.00 och 15.03.
Man kan välja att kalla list-beteendet olika saker. Det beror precis på hur man ser det. Jag väljer att kalla det sund och kreativ planering, många andra kallar det nog psykiskt sjukt.
Tyvärr omfattar listan en otalig mängd telefonsamtal. Så om jag ringer i morgon och låter extremt kort i tonen så beror det alltså på att jag har en deadline för samtalets slut. Och slänger jag på luren i örat så har tiden runnit ut helt enkelt. Några frågor på det?
En amazon
Vilken brud! En amazon klättrade upp på intruktörscykeln och sen drog vi iväg i 75 effektiva minuter.
Precis så ska en instruktör va, right on! Sån som man vill va själv.
Det blir ju aldrig bra att härma nån annan vilket är enormt tråkigt i det här fallet, annars hade jag snott hennes stil rakt av.
Om jag var uppspelt när jag kom till passet, var jag om möjligt ännu mer uppspelt efteråt. Därför kändes det fjäderlätt när jag själv kravlade mig upp på instruktörscykeln för att köra ytterligare ett pass. Inga problem.
Tack C från Nautilus i Örebro som var här och gästspelade. Gör inget om du kommer fler gånger.
Nu är jag pigg som en mört. Typiskt - jag som varit trött som ett lik resten av dagen.
Stort slut för i dag
Obama vs McCain.
Min tanke har varit att lägga mig tidigt i kväll.
Men är det inte läge att uppleva ett eventuellt historiskt ögonblick... att en svart man blir president i USA? En svart man blir kanske världens mäktigaste man? En näst intill omöjlig tanke kan faktiskt bli verklighet.
Det är inte alls säkert det blir så. Det kan bli en tråkvit krigsfantast som vinner, som har en kvinnlig galning vid sin sida...
Vallokalerna over there stänger väl 00.00 svensk tid. Resultaten kanske trillar in vid ett. Jodå, jag är nog med när det börjar trilla in rösträkningar så man ser vartåt det lutar. (Hämtade precis upp en gammal klockradio från 1800-talet från förrådet. Varför använder jag inte den varje dag? Varför står den i källaren till ingen nytta? Helt sanslöst!)
Lång och trevlig natt tillönskas eventuella likasinnade...
(Ibland önskar jag att jag vore lite mindre intresserad av saker och ting. Att jag istället enbart intresserade mig för dagens outfit, bikinilinjen och hur många kilo vågen visar. Då vore livet lätt att leva.)
UPDATE 07.12: När klockan ringde i morse förstår jag inte alls hur jag resonerade i går. Gud vad trött jag är!
Jaha
Hur mår då de ensamstående mammorna (eller papporna för den delen), kan man undra. De som inte har nån annan som greppar diskborsten. De är väl ganska många, va? Deras välbifinnande finns inte med i den här studien så vitt jag kan se i artikeln. Men jag kan lägga ihop två och två och få det till fyra.
Aftonbladet.
Frågetecken - ?
I dag bestämde jag mig. Det är en skitstövel.
Många gånger, allt som oftast, svarar vederbörande inte på tilltal. Redan där kvalificerar man sig för att vara en skitstövel. Men visst, man kan ha dåliga dagar, det köper jag, och jag har svalt tungan för att inte säga nåt. Jag har gått därifrån, mer eller mindre skakandes på huvudet. Kvalificeringsfaktor nr 1 för skitstövel uppnådd alltså.
Man kan klaga, gnälla och var bitter och tycka att alla andra gör eller helt enkelt ÄR fel. Visst, gnäll på, jag lyssnar gärna! Men allt, precis allt, kan det inte vara fel på. Nåt positivt i livet eller på jobbet måste det väl ändå finnas? Annars får man nog faktiskt göra nåt åt sin situation. Det skapar lite taskiga vibbar bland alla andra om man hela tiden ska få höra hur jävla dåligt allting, precis allt, är! Har inte sagt nåt om detta heller. Kvalificeringsfaktor nr 2.
Är man bra och duktig på det man gör kanske man möjligtvis kan delge andra det, inte betrakta nån (som mig då till exempel, men även andra) som nåt katten släpat in och bete sig som den mest skitnödiga i hela världen. Vore himla kul att kunna lära sig nåt av dig, men det är inte att tänka på eftersom jag inte har den minsta lust att prata med dig alls, jag drar mig för att fråga nåt - what so ever. Skär hellre av mig tummen än frågar dig nåt, men ibland är jag ju tvungen. Nej, rätt gissat - inte sagt nåt här heller. Kf nr 3.
Kf 4, den avgörande faktorn, kom i ett mail i dag. Det mailet kommer med all säkerhet inte gå spårlöst förbi. Nu tryckte jag tillbaka ett lite klämkäckt svar, förmodligen för att jag befann mig i chockfas.
Tyckte du att du var lustig eller var det helt enkelt ett sätt att säga hur inkompetent du tycker jag är? Säg det då, rätt ut. Jag har inga som helst problem med det, jag kan förhålla mig till det. Kan du?
Det må hända att jag är den mest korkade människa du mött, men, med all respekt, du kan ha missbedömt mig lite grann. Jag förstår precis hur du resonerar.
Ah, skitstövel förresten - tar tillbaka det. Jag nöjer mig med skitnödig. Det är nästan värre...
Önskar mig en dusch
Min högsta önskan på väg hem från jobbet var att bilen framför (som kör i 65 på 90-sträckan) ska fukta sin vindruta med lite spolarvätska så ett par droppar skulle träffa min vindruta.
Jag önskade mig inte en miljon, jag önskade mig inte en ny bil och, märk väl, jag irriterade mig inte ens på den framförvarande bilens näst intill obefintliga hastighet.
Det lilla, som just då kunde göra mig lycklig, var några futtiga stänk spolarvätska.
Men det fick man naturligtvis inte. Nädå, bilisten framför körde på som om inget hade hänt - och det hade det ju i och för sig inte, men det kunde hänt eftersom jag inte såg någonting.
Man kan inte lita på sina medmänniskor längre. Är det för mycket begärt att spola av sin ruta mellan varven? Va, är det det?
Nä, det finns ingen rättvisa i den här onda världen. Måste tydligen lämna in min egen bil på verkstaden, så jag kan spola av min framruta själv.
Mottrafikanter är allt bra själviska, det är det jag alltid har sagt.
Lunch i morgon?
Måtte det ta väldigt lång tid innan morgondagens lunch infinner sig.
Halvtaskiga klyftpotatis och tre smått brända hotdogs ligger i lunchlådan.
Tog en bild på härligheten, men eftersom jag inte önskar min värsta ovän att se nåt sånt så slipper ni också.
Men än kan ni inte andas ut - det kan hända att jag tar en ny bild när jag värmt det i mikron i morgon...
Va?
Nej tyvärr. Jag kommer inte att varna känsliga tittare innan.
(I dag hade jag lax i matlådan och kunde knappt bärga mig tills det var dags för lunch. Upp som en sol... - ja, ni kan resten.)
Käften
Ibland hoppar det ur saker ur munnen som man inte alls tänkt säga.
Då brukar Sunda förnuftet lämna min kropp, ställa sig intill mig och fråga med föraktfull ton:
-- Vad sa du nu, Åsa? Var det verkligen nödvändigt att stapla just de orden till en sammanhängande mening? I värsta fall kan mottagaren uppfatta innebörden i den där meningen, och det vill du väl inte?
Då brukar jag skamset svara:
-- Nä, det var väl kanske inte så jag hade tänkt.
Det Sunda förnuftet brukar vid de här tillfällena vara rasande och skälla ut mig efter noter.
Jag står med sänkt blick och skrapar med foten och försöker fundera ut en bra bortförklaring som kan blidka Sunda förnuftet. Oftast finns ingen ursäkt att tillgå - då går jag till attack istället:
-- Men var befann du dig då? Du som är så duktig. Är det inte din uppgift att se till att sånt där inte händer? Du missköter dig på jobbet helt enkelt. Är ute och rumlar runt med Intelligensen, Svartsjukan och Självkänslan förstås? Skulle inte förvåna mig om du lurat med Humorn och Vemodet också. Från och med nu är det slutfestat. Du sitter på din plats och är pigg och allert när det är dags för kommunikation eller beslutsfattning. Hör du det?
Har inte gett upp...
Varför inte?
Men buss... där är en liten, liten hake.
Men kan det inte vara värt bussresan? Kanske. Kanske inte.
Det måste jag bestämma innan jag undersöker om nån vill åka med...
Gråter
Man ska lära sig av sina misstag... men gör jag det? Nä.
Man ska inte sätta in linserna om man haft fingrarna i närheten av chili!
Robin is the thing after the king
Idol såg jag på i går. Hela avsnittet! Kors i taket.
Om man bortser från den lilla maltesern Kevin som redan vunnit hela skiten, borde väl Robin E vara god tvåa efter den gode Kevin när finalen går i Globen. Om inte, ska jag aldrig någonsin se på TV4 igen. Aldrig.
Kevin är som sagt solklar vinnare.
Alla helgon, oh lord
Alla helgons helg.
Då borde vi gå till kyrkogårdarna och hedra våra nära.
Jag är jättedålig på det.
Jag tände i all afall en marschall, satte den på trappan och tänker på mormor, farfar, farmor, morbror P och morfar. Morfar gick bort innan jag hann träffa honom tyvärr. Det finns fler som inte finns bland oss rent fysiskt, som jag haft förmånen att känna, som tankarna också går till, även om de inte tillhör min familj.
Min erfarenhet av nära och kära som gått bort, som jag haft en relation till, är fortfarandet ganska begränsad.
Jag tycker inte om döden och pratar inte ohämmat om döden, tycker det är otäckt. Vill inte att nån inte ska finnas här ibland oss längre. Jag låtsas att alla ska leva för alltid. Att allt ska vara som vanligt när jag vaknar i morgon bitti, och varje morgon hädanefter, hela mitt liv - att det ska se likadant ut.
Så kommer det inte alltid att vara. Döden är en del av livet, så är det bara. Men jag vill helst inte prata om det.
Fotade marschallen utanför huset. Med lite olika inställningar på kameran.
Jag tror inte på på Jesus eller gud, men ibland blir jag mer än fascinerad av slumpen... 
