Kan va bra att ha...
Att påstå att jag är en hamster är en klar underdrift:
Hur tänker jag här egentligen? Att det skulle finnas fler än max två matlådor i frysen är ganska osannolikt. Några kakburkar är inte heller speciellt troligt i frysen eftersom kakorna håller sig ute i rumstemperatur de få minuterna dom finns i livet de gånger jag bakar. Och nej, jag saftar och syltar inte speciellt mycket (förutom äpplemos på hösten, men då går det åt hela två burkar...). Men den där vattenflaskan mitt upp i allt är förstås befogad, såna använder jag ofta - fast då har jag kanske fem-sex stycken till i ett annat skåp och två i träningsväskan förstås.
(Två blomkrukor står här också ser jag. Anledningen är väl att dom inte fick plats bland dom andra...)
I källaren har jag en låda med förlängningssladdar. Det är nog cirka tjugo stycken i den där lådan. Det är med stor skam jag meddelar att jag till och med "rensade" den lådan för ett tag sen och slängde bort några stycken...
För att inte tala om de femhundratusen golf-pegarna som ligger på ett annat ställe i källaren. Korta såna. Jag använder inte korta golf-peg, inte ens i nödfall. Nu kanske dom har förmultnat förresten - dom har legat ett bra tag.
Jag bjuder på bildbevis på en till:
Listan med exempel kan göras hur lång som helst.
Ovanstående är några av de minst uppseendeväckande samlingarna.
Finns det en diagnos för den här psykiska störningen?
Passet
Jag ser det varje dag och på nåt sätt så känns det lite bra att se det, bara att dra iväg...
Nu ska jag snart använda det och tog fram och kände på det lite, få lite reskänsla.
Då upptäcker jag till min fasa att det är det gamla utgångna passet... som inte varit giltigt på det senaste året!
Vart är det nya?
Ja, jag vet inte. Har inte en blekaste aning! Ibland blir jag bara så trött på mig själv.
Varför i hela friden står ett gammalt uttjänt pass på paradplats i köket?
Jag hämtade ju det nya i somras - och det var ingen rolig historia. Jag är nog portad på polisstationens passavdelning...
Gammalt pass! Is egentligen no more pass längre.
Är jag så urbota korkad så jag slängt fel pass i hastigheten? Kan man vara så dum?
Jag går och lägger mig nu...
Frånvarande
Och i kväll trodde jag inte skulle ha nån lust att skriva nåt heller. Men nu känns det lite bättre efter ett samtal...
-- Ja, det är far.
-- Hej, hur mår du?
-- Jo, det är fint, inget fel på mig.
-- Nähä. Vad gör du då?
-- Äter smörgås.
-- Har du enkelrum?
-- Nä, det ligger nån här intill. Lite knepig tror jag...
-- Jaså...
Vi pratar lite till jag och pappa. Om hälsotillståndet. Med tanke på hur han tuggar smörgås är det inget fel på käkarna i alla fall.
-- Nä du gumman, nu får vi lägga på. Nu kommer dom in med en hästspruta här.... Oj, oj, oj.
Pappa lät pigg. Tur det, då är det lättare att ligga på sjukhus. Hoppas vistelsen för lilla pappa blir väldigt kort.
Kyrkokören
-- Hej, hej, nickade jag lite tvekande och undrade om det verkligen var mig hon hejade på.
Sen började hon vinka med fingern, som om hon ville jag skulle komma dit. Då blev jag verkligen osäker om det verkligen var mig hon menade, eftersom jag inte var tvärsäker på att jag kände igen människan, och jag låtsades inte se henne - fast jag tittade på henne.
Men hon var ihärdig, och till slut pekade jag på mig själv och hon nickade.
Ah, då såg jag ju. Det var ju A i kören. Sjogerstads kyrkokör som jag var med i för en så där hundra år sen. Det trodde ni inte va? Kyrkokör minsann. Jodå!
Då gick traskade jag gladeligen iväg på julotta eller midnattsmässa på självaste julafton och sjöng för kung och fosterland. Och upp tidigt på söndagarna för att sjunga på gudstjänsterna. Nu var det inte varje söndag som tur var, för på lördagkvällarna på den tiden satt man inte hemma och tittade på melodifestivalen eller nån gammal engelsk deckare.
Och det ska nog erkännas att man nån söndag då och då kom i ett lite sämre skick än man borde, sett ur körledarens och prästens synvinkel...
Nu ska vi i alla fall ha jubileumsträff för alla som varit med under åren (kören lever än), upplyste mig den vinkande A på teatern om.
Undrar om vi ska sjunga? Får nog öva på lite sakrala strofer i förebyggande syfte....
Just det
Jag bloggar här också: Nautilus.
Oh no!
Grannhuset ska byta ägare. Igen! Vad är det här. Folk ska bo kvar i sina hus... inte hålla på och hatta fram och tillbaka.
Sex-barnsfamilj är spekulanter. Hoppas ni såg vad jag skrev, för jag skriver inte den siffran igen.
Dags att börja fundera på kravallstaket söder ut alltså....
Ka-boom!
Den måste upplevas med mage, hjärta och själ.
Jag hade skyhöga förväntningar när jag gick dit, då brukar man ofta få lämna föreställningen med en fadd smak av besvikelse. Mina förväntningar var extremt låga kan man konstatera så här i efterhand - vilken show.
Salongen fylls. Hälsar på lite löst folk här, och lite löst folk där.
Ljuset släcks. Ridån dras bort.
Ka-bang. Kabang-boom-boom.
Hela magen snörptes ihop, det vibrerade i halsen och rytmerna dunkade in i huvudet!
Jag andades inte på hela första akten och var stel i käkarna efter att ha suttit med ett saligt leende i ansiktet i ganska exakt en timme.
Tretton trummande japanska tjejer och killar med en fysik värre än de mest meriterade gymnaster håller mig fängslad - och jag känner hur jag vill springa upp på scen och rycka trumstockarna ur nävarna på henne som slår på bauta-trumman. Det ser så befriande ut - ka-boom, boom, boom.
Pausen var totalt onödig - vem vill pausa när man håller på att svimma av rytmisk eufori?
Fast jag passade på att ta i hand med turnéledaren och slänga några fraser - ja, man ska hålla sig framme, det har jag alltid sagt.
Sen blev jag illamående när mitt ex passerade och euforin försvann som en löning. Men sen körde föreställningen i gång igen och den härliga känslan i magen var tillbaka - ka-bang.
En timme till med djuriska rytmer och en glädje bland trumspelarna som gick direkt in i hjärtat.
Yamato. Kolla upp om Riksteaterns turnéplan passerar din stad den närmaste tiden. Har man inte sett denna föreställning innan man lägger näsan i vädret har man missat nåt av livets goda.
(Kuriosa: Turnéledaren berättade att japanerna strukit isbitar på sin raider efter Sverige-turnéns inledning i Norrland...)
Hmm... 6:e april ges föreställningen i en stad nära mig. Man kanske skulle... Ja, tål att tänka på.
Yamato
Det här ska bli riktigt intressant... Visst är det fascinerande med trummor?
Åh vad mätt
Hade ingen matlåda med mig i dag så varför inte slå till på en pizza hos Mikrobyns grill och bar. Hur länge sen som helst jag åt pizza.
Visste ni att man får lämna en bit av pizzan? Jag trodde att någon kom och högg halsen av en om man inte åt upp minsta lilla smula i kartongen. Plus salladen. (Jag hejdade mig i alla fall så pass mycket så jag inte tryckte i mig kollegans sallad som stod orörd.)
Nästa gång jag får för mig att äta pizza ska jag komma ihåg det där med halshuggningen.
Jag lyfte ju knappt från aerobicgolvet på passet i kväll med den där jättelunchen i magen - och jag är fortfarande proppmätt.
Solsken
Glad i hågen satte jag på mig mina nya solglasögon i morse, eftersom vädret glädjande nog krävde såna i dag. Extremt fula faktiskt, men dom kan med fördel användas när man har en riktigt dålig dag men akut behöver åka och handla. Döljer hela fejset lika bra som en påse över huvudet.
En mössa hade varit pricken över i eftersom mitt hår är bad, bad, bad! Det blir inte bättre av att hårfönen håller på att lägga av. Den kör några sekunder, sen stänger den av sig - överhettningsskyddet som har lackat ur kanske? Efter några snabba borsttag med fungerande fön i morse, sa den brum och väs och la av. En svordom, och fönen slängdes i vredesmod på hallgolvet.
Rycker tag i väskan, letar reda på nycklar och tar på mig. Sen fick jag springa fram och tillbaka och släcka lampor och leta efter mobiltelefonen innan jag kom i väg.
Precis när jag ska vrida om nyckeln i låset hör jag ett vrrroooommm inifrån hallen.
Fönen som behagar blåsa igång igen. Kan vara bra att stänga av fönen i såna här lägen...
Men wtf
Nu kommer detta: Expressen.
Jag trodde inte mina öron när jag blev upplyst om detta i telefonen för två sekunder sen!
Ska omedelbart gå och byta om till svarta sorgkläder.
Det kom ett mail...
"nnöl0 uk, j me. ss x"
Skrivet av brorsdottern E, fem månader.
Hon är så duktig!
Snöskor?
I går skulle vi ta en långpromenad.
Med facit i hand var det kanske dumt av mig att föreslå att gå upp på Billingen och gå det lila milspåret. Vi traskade uppför berget till starten för mil-slingan dessutom.
I 15 cm djup blötsnö var vi ute och traskade och gick i tre timmar.
Helt slut efteråt, men det var uppfriskande ändå på nåt sätt.
Ditt lilla kräk
(På sommaren, i normal tvestjärtstid, är man åtminstone förberedd på att dom dyker upp både här och där. Men redan i mars månad? Mars?)
Liket lever
-- Liket lever, sa tränaren Blombäck efter matchen i går.
Det var både lustigt och lite sanningsenligt.
Nu håller vi alla tummar vi har för IFK på lördag. Eller hur?!
I morgon?
-- Hej, det var från blomsterbudet. Jag har en bukett till dig här, när kan vi komma och lämna den?
-- Oj då, jag är bara hemma några minuter efter jobbet för att byta om, sen måste jag rusa. Jag är hemma mellan 16 och 16.10.
-- Det var snävt, hördes det snörpas i luren. Då får vi nog komma med dom i morgon.
-- I morgon? Nu ska vi lugna oss lite. Jag vill väl ha mina blommor i dag!
Ja, det löste sig. Blombuketten stod fint inpackad i farstun, med blöta fossingar så den skulle klara sig, när jag kom hem.
Åh, vad fina! Ett stort tack till Långaskede!
Och tack för telefonsamtal, sms, mail och övriga gratulationer.
Man skulle kunna tro jag firar nåt stort. Men det gör jag förstås inte. Firar bara en i mängden. En av alla dom där födelsedagarna.
UPDATE: Nä, jag vet inte varför det blir så långt mellanrum mellan bilden och texten. Det är jag verkligen inte skyldig till!
Hmmmm...
"Har du en mamma som heter M? Jag är A och jag är dotter till M och S (som är bror till P (min f d styvfar)), bror till K och jag bor fortfarande kvar i Partille ..." och sen fortsatte det med några fler förklaring och avslutades med "Jag vill gärna återuppta kontakten med dig om du vill och om du är den Åsa jag tror du är."
A är alltså min "styvkusin".
Jösses, vi har väl inte haft kontakt på närmare tjugo år. P är inte längre min styvfar i den bemärkelsen att han är tillsammans med min mamma och "styvsläkten" har därmed försvunnit.
Var tvungen att tänka till lite, därför har jag inte svarat A än. Blev först lite tveksam. Har vi något gemensamt nu ? Vad kräver "återuppta kontakten"? Varför kommer ett sånt här sms helt plötsligt och utan förvarning?
Men sen omvärderade jag. Vi har ju ett förflutet tillsammans. När man pratade om kusiner i skolan sa jag alltid att jag hade kusiner i Partille. Och det kanske jag fortfarande har alltså. Klart jag har.
Fick mailadressen. Ska skicka iväg ett mail redan i kväll...
Bad mood
Början av helgen var becksvart, sen toppades det hela med snö som övergick i regn i istappsform. Jag hatar (ja, faktiskt) vintern. Ser ingen som helst tjusning med den. Noll, nada.
Den absolut värsta månaden är, som jag sagt oändligt många gånger, mars. Och den är vi i nu, och ett infernaliskt dåligt (väder)humör infinner sig.
Helgen som gått har varit bra med trevligt ungänge, inte tal om annat. Men trots det ligger mitt taskiga humör som ett snötäcke (för att nu vara lustigt metaforisk) över tillvaron.
(Fräste till och med lite i går när K inte kunde hålla mitsarna på rätt sätt i en skapligt svår boxkombination. Det ger väl viss indikation på att jag borde överväga att emigrera under Sveriges vinterhalvår...)
Nu kan jag i och för sig glädjas åt att det varit strålande solsken i dag, men det vore ju mycket roligare om man fått se skymten av ljuset som uppenbarat sig. I mikrobyn har kontoret inget fönster. Efter ungefär 10 minuter i bunkern har min hjärna slaggat ihop till en torkad lins. (Har ni sett en kontaktlins som lagts utanför burken? Nä, det är inte så konstigt - man ser den knappt, den skrumpnar ihop till storleksordning dammkorn.) Man kan lätt räkna ut hur effektiv man är i det stadiet också...
Så paradoxalt nog önskar jag att det i morgon är lika mörkt som det var i helgen eftersom bunkern i mikrobyn väntar i morgon igen. Då skulle min bunkervånda bli lite mindre... om man vet att det ändå är en gråpalett ute spelar det inte riktigt lika stor roll.
Att likna mig vid en solstråle just nu, är alltså helt fel.
Intressant är att jag instruerar två pass på gymmet i morgon. Efter bunkern. Det kan bli spännande...
Johnny Kupong - briljant!
Valröss är numera partiell 08:a vilket skulle kunna betraktas som förräderi, men med tanke på omständigheterna har jag överseende. Han ska fortfarande accepteras bland folket.
Den här grejen, som han kommit på, är intressant! Den ska jag sno. Rakt av. Men hur många alias finns det inte att utnyttja? Och skulle man inte kunna tänka sig att ta ett nytt alias vid varje tillfälle? A Hitler 6/3. C.M. Bellman 6/3. Victoria B. 7/3. H. Hellström 7/3. M. Persbrandt 7/3 G. Schyman 8/3 N. Armstrong 8/3... och så vidare.
Hundarna kommer att pinka på mig - det här kommer att bli dyrt!
Bitch? Jag?
Ja, ja - det la lite sordin på stämningen i gruppträningssalen. Visst, det kan jag väl erkänna.
Men med högt adrenalinpåslag med mig från spinningklassen, så blev det som det blev när jag det var dax för nästa pass.
Nån måste ju ge bitchen ett ansikte också. Jag offrade mig.
Glädjespridare?
Eftersom vi var en så intelligent skara på datautbildningen i dag så slutade vi en och en halv timme före utsatt sluttid, därför hann jag göra en massa måste-saker innan klockan slagit fem.
Därmed hade jag en hel inget-speciellt-att-göra-kväll eftersom jag inte skulle iväg till gymmet idag. Lite vila har aldrig skadat nån.
Så vad hittar man på? Jo, man bakar förstås. (Förstås var en överdrift, men det lät bra.)
Chokladhavreflarn!
Dubbla havreflarn med choklad emellan blev slutresultatet.
Tack, tack, tack - nu räcker det med applåder. Jag blir generad.
Ska sprida lite chokladglädje bland mina arbetskamrater i morgon.
Sprida lite kalorier i alla fall...
UPDATE:
Receptet på chokladhavreflarnen
50 g matfett
3 dl havregryn
1 ägg
1,5 dl socker
1 msk vetemjöl
1,5 msk kakao
1 tsk bakpulver
Fyllning
100 g vit choklad (Jag hade inte vit choklad, så det blev vanlig brun. Dom hade säkert blivit snyggare med vit.)
1) Smält matfett och häll det över havregrynen. Vispa ägg och socker pösigt.
2) Tillsätt havregrynen och mjöl blandat med kakao och bakpulver. Rör ihop till en smet.
3) Klicka ut teskedsstora klickar glest på en pappersklädd plåt. Grädda i 175 grader cirka 8 minuter. Låt kallna.
4) Smält chokladen över vattenbad. Lägg ihop kakorna två och två med choklad emellan. Ställ kallt att stelna.
Tid 45 min. (Nja, gick nog fortare faktiskt....)
Det blev 40 enkla chokladflarn = 20 dubbla alltså.
Man skulle kunna gjort dom lite, lite mindre - då blir det nog 50 stycken. Enkla. Dubbla blir 25 då om jag räknar rätt... ;)
En klassiker
Så gjorde P i dag, som satt i raden bakom. Han gjorde bara ett litet misstag. Han klickade på fel länk på Raggar-Svens strögmusik-sida, som han av någon anledning tittade in på. "Da do ron ron" fullständigt exploderade ut ur högtalarna på högsta volym så vi andra stackars deltagare hoppade högt och lärarens ögon höll på att tränga ur sina hålor.
Skrattar fortfarande...
Nedrans
Fatta hur lång tid det tar att sms:a när man får mjuktrycka in bokstäverna för att det inte ska göra ont...
Har försökt med pekfingervalsen - det ska ni inte testa, mycket enerverande.
Gjorde också ett trevande med vänster tumme - det ska ni inte heller fundera på om ni är högerhänta.
Ser mina sms konstiga ut ett tag så tar jag bara med de absolut nödvändigaste orden. Substantiv och verb. I grundform. Inga ändelser i onödan. Möjligtvis kanske ett pronomen slinker in nånstans. Möjligtvis.
