Imponerande
-- Ska det gå vägen? Kommer denna gastkramande historia få ett lyckligt slut?
Yes! Dunkande in parkeringsbiljetten i rutan rätt framför näsan på lapp-Lisan med en sekunds marginal.
Uppskattande kommentarer haglade när jag åter äntrade redaktionen. Men lite besviken är jag ändå - en spontan applåd kunde väl varit på sin plats?
Sex, fem, fyra, nio
Så där i ental är dom oförargliga.
Men sätt ihop dom, 6549, då börjar vi prata siffror.
Lägg därtill SEK efter siffrorna så börjar man hänga med huvudet om det gäller en ut-post på kontot.
Förbaskade elräkning: 6.549 helyllesvenska kronor för lite värme och annat krafs.
Det var bättre förr. Då uppskattades årets elförbrukning och man fick det utslaget per månad. Mycket bättre än nya systemet som är direktavläsning. (Det som är positivt är att man betalar nära noll på sommaren...).
Va?
Nämen vad duktig man kan vara då. Ordningsman i skolan också förstås?
Jodå, jag kan faktiskt själv räkna ut vad månadskostnaden blir utslaget på året och lägga undan. Men har du aldrig "lånat" av dig själv?
Inte? Men herregud, kom in i livet människa!
Är det magstarkt om jag drar ner hyresgästernas innetemperatur till 15? Eller ska jag stanna vid 16 för att inte framstå som gniden?
Hur gjorde man förr i tiden?
Man tinade den på elementet förstås. Det gör en del av oss fortfarande om man inte köpt någon ny mikro sen den gamla brann upp.
Vet ni hur lång tid det tar? Nä, misstänkte det.
Förlovningen
Ringer mamma.
-- Hej - det är jag.
-- Vi kan inte prata så länge, jag ska se på Mästarnas mästare. Har du hört att dom har förlovat sig. Äntligen. Åh, vad roligt det är. Äntligen sa den lille kungen ja till de unga tu.
Ja, mamma är en monarkist. Precis som mig.
Vi pratar vidare ett par minuter, tills mamma säger:
-- Nä, nu får vi sluta - nu börjar tv:n.
Jag hör hur hon knäpper på.
-- Men vad sjutton... Rapport special, vad är det här för nåt nu då. Men herregud, har dom skjutit på Mästarnas mästare en halvtimme för att visa förlovningen, säger mamma med is i rösten. Nu ringer jag klagomuren.
Precis när jag ska öppna munnen och säga nåt hinner mamma före:
-- Ja, ja - jag får väl titta på det här då medans jag väntar.
En sekund går.
-- Ååhhh, titta där kommer dom ju - åh, vad fina dom är! Lille Daniel! Och Viktoria! Ja, vi var väl färdigpratade nu. Hej då lilla gumman.
Ja, vi var väl klara då.
Aftonbladet.
Kolla på denna då...
För orkar man höra att man bangade för en futtig knoge i tre år framåt? Nä, det gör man inte.
Så här ser knogen ut efteråt. Men jag var där. Jag sågs, jag slogs och segrade.
Känsliga läsare varnas för starka bilder. (Stark bild.)
Jag är stolt över min tapperhet.
Energislöseri
I går var det plusgrader och det slaskade, när jag vaknade i morse hade det svängt om till minus. Så fort termometern passerar nollan springer hyresgästen ner för trappan, knackar på och ber mig sanda, även om det inte behövs. Minusgrader är lika med halt, enligt henne, oavsett is eller inte.
Jag gick hela morgonen och retade upp mig och lyssnade så öronen fladdrade för att höra när hon skulle komma springande. Men det dök aldrig upp någon. (Då blev jag nästan ännu mer irriterad - att jag retat upp mig i onödan liksom.)
Nåja. Släppte det hela så fort jag satte mig i bilen för att åka till jobbet.
Kommer hem efter jobbet. Länsar brevlådan, kliver in genom farstun och möts av en lapp på dörren:
"Åsa, du måste sanda!"
Hade jag sansat mig lite hade jag förstås tagit en bild på lappen för att pryda detta inlägg. Men tyvärr tog det bara en nanosekund innan den var sönderriven i atomer och slängd i farstun. (Nej, dom ligger inte kvar - jag har sopat upp dom.)
När jag kom hem och möttes av lappen var det nämligen tre plusgrader ute. För att träffa nån av dom få isfläckarna med nån av fötterna ska man vara rätt skicklig.
Mupp!
Gäsp
I dag var melodifestivalen inte riktigt min påse.
Den enda behållningen var BWO. Hur tänkte lille Alexander när han tog på sig ridhjälmen? Ha, ha - det är så skruvat så man bara måste älska det. Rolinski gjorde sig bra i verkstadsoverallen dessutom.
Tänkte vila ögonen på E.M.D de minuter de äntrade scenen, men där blev jag snuvad på konfekten. Tre små farbröder i frack och hatt susar runt på scenen och viftar med sina käppar. Trist, sömnigt och töntigt.
Hade det inte varit för Petra Mede hade jag nog stängt av tv:n innan sändningen var slut.
Aftonbladet. Aftonbladet - Bard-outfits. Aftonbladet.
Fundersam
Bilen håller på att rasa ihop. Det är trist.
När jag bromsar med foten lyser handbromslampan.
Funktionen spolarvätska på framrutan är ur funktion. Och med tanke på hur länge sen det är jag bytte torkarblad tror jag inte ens det finns några blad kvar. Det är nog bara metallen på själva torkararmarna som skrapar mot rutan. Det ser ut så när jag vispar med dom i alla fall.
Stjärtvärmen lyser med sin frånvaro (det har den nog, vid närmare eftertanke alltid gjort.)
När jag sätter på fläkten och värmen låter det: frrrrr - sskkkrrraaap - fffffrrrrr - flämt - ffffrrrrrrrrrrrrffffff. Typ. Näe, inte typ - exakt så låter det.
Till detta ska läggas att:
Bilen är extremt skitig. Snygge-Lars undrade på allvar om jag skulle få bort den treåriga smutsen om jag nu skulle få för mig att tvätta Forden inom de närmsta åren. (Fast H:s bil är mycket skitigare konstaterade jag glatt häromdagen, hennes registreringskylt syns inte ens. Det gör min. Sånt värmer...)
Man kan bara åka i bilens framsäte, förare och en passagerare. Resten av utrymmet är fullt av skit som ska till soptipp och återvinningsstation. Har väl åkt runt med det i en månad snart, och varje dag säger jag till mig själv att göra nåt åt det. Varför lyssnar jag inte vad jag säger?
Om man köper en ny bil, kan man lämna den gamla i utbyte med skräpet kvar i bilen tro?
Får det inte vara bra nu?
Vad jag förstår har inte Saab gått haft några större vinster ens före finanskrisen, snarare tvärtom? Och det har väl skjutits till pengar i flera omgångar förut från skattemedlen med mindre lysande resultat, sett så här i efterhand?
Det är tragiskt för alla Saab-anställda som blir utan jobb förstås. Verkligen trist. Men det är exakt lika tråkigt för alla andra som blir uppsagda på betydligt mindre företag där det inte ens finns någon diskussion om att tillskjuta pengar.
Naturligtvis förstår jag att en nedläggning av Saab inte bara drabbar Saabanställda utan i förlängningen också andra och blir en samhällsekonomisk fråga avseende åtgärder.
Men hur länge ska man rädda ett, som det ser ut och som det sett ut, sjunkande skepp? Det kanske inte bara är råttorna som ska lämna den där skutan?
Update 18/2: Aftonbladet. För en gångs skull håller jag med Maud.
Ska vi dansa
Efter en timme ungefär hör jag ett väsande i örat: Ska vi dansa? samtidigt som vederbörande lägger en hand på mitt bröst.
Nja, den vilt främmande människa som får mig att dansa efter en bröst-manöver finns nog inte.
-- Nej tack, sa jag och skakade av mig handen från bröstet, och gav ett fult öga.
Då ger dumhuvudet en kommentar som man mycket väl skulle kunna ta väldigt illa vid sig av om man var lagd åt det hållet:
-- Du ska nog va glad om nån över huvud taget frågar om du vill dansa!
Nu har jag som tur är inte så taskigt självförtroende att jag tog illa vid mig, och därför behöver jag inte heller berätta vad jag och mina kompisar skrattade åt varje gång vi såg honom i närheten av vårt bord eller på dansgolvet.
När klockan var ett kom idioten åter fram till vårt bord och uppträder som en pain-in-the-ass igen. Jag låtsas som jag inte ser honom. Luft.
Det skulle jag inte gjort... Rätt som det är vräker han sig över bordet, min (näst intill fulla) öl hamnar över min skjorta och jeansen och hans hand hamnar i mitt öga och min lins drar iväg bort från sin plats.
Det var säker inte meningen, han ville nog bara ha uppmärksamhet - men här exploderade jag!
Jag gjorde ett utfall med nåt fejkat box-slag (bra att träna boxning!) som tyvärr inte träffade och drog på mig ytterkläderna.
-- Nä, nu går jag hem, sa jag till kompisarna, jag stannar inte en sekund till med det här svinet.
Svepte in mig i halsduken, tog min väska, drog bort till baren där idioten stod och tog ett tag i nacken på honom, vred hans huvud mot mig, såg honom i ögonen och sa lugnt och behärskat:
-- Hoppas aldrig någonsin jag får se ditt fula tryne igen. Jag varnar dig!
Skakade lite när jag ändå hade nacktaget... sen släppte jag och gick därifrån.
"Jag varnar dig!" Usch - det var ju häftigt sagt, men vad varnade jag för egentligen? Åsa-maffian eller? Nä, det var dumt sagt, men just då kändes det bra. Och det kändes också bra när han kröp ihop som en liten daggmask och skakade på rösten när han försökte ropa efter mig:
-- Men snälla, vänta... Vänta lite...
Skit ner dig! Vad skulle jag vänta på? Jag vill aldrig mer se dig. Aldrig! That´s it!
Jaså, 14 februari
Aj aj aj...
Skulle inte boxats med den lilla terriern i går. Skulle valt nån lite mindre tävlingsinriktad kamrat att boxas med. Eller möjligtvis inte gått på boxpasset när jag skulle köra två egna pass efteråt.
Rullade mig ur sängen i morse. Kröp ihop i fosterställning och vresade på strumporna med ren vilja. Provade dra tröjan över huvudet men bytte plagg till ett med dragkedja fram. Struntade i att koka kaffe, skölja ur kaffekannan var inte att tänka på. Klappade mig lite här och lite där med tvålen i duschen. Smög i lite balsam på några testar här och där i håret, hålla upp armarna och massera i nåt schampo var inte att tänka på.
Föna? Nej.
Borsta? Två borsttag.
Hårspray? Ja, lite underifrån - från höften och upp.
In i bilen, efter att sporadiskt ha borstat bort några snökorn, och upptäcker att det till och med gör ont att växla...
I morgon gör jag tvärtom - kör två egna pass först - sen går jag en rond med terriern i boxningsringen...
Jädrar vad jag ska slå och sparka.
Aj, aj, aj...
Petra äger
Har vi sett på samma program undrar jag då?
I min version av melodifestivalen i Göteborg ägde hon programmet.
Bra gjort, Petra! *Står upp och applåderar*. Bry dig inte om några suckers som inte har humor.
Kyrklig spis
I dag har jag varit i kyrkan. Där befinner jag mig inte ofta.
Men denna kyndelsmässosöndag, som tillägnas jungfru Maria (jodå, jag lyssnar allt), har det varit dop.
Det hela avlöpte utan några som helst skandaler.
Jag höll mitt lilla fadderbarn utan att darra nämnvärt på manschetten (fick lite mjölksyra i armarna bara, tur man är vältränad), juvelen i fråga skötte sig exemplariskt (brås på faster), läste min dikt, som jag hade på ett vältummat papper, med darrande stämma och skakande händer (betoningen kanske inte riktigt låg där den skulle, och nervositetsvibratot kan ha uppfattats som lite extra krydda) och trots pappas snörpande på munnen när jag vägrade gå fram och ta nattvarden så är totala sammanfattningen av dagen kyrkobesök: Med beröm godkänt till alla parter.
Själva grejen med akten och traditionen i kyrkan är högtidlig och stämningsfull och bör bevaras, men kanske i andra former?
Förutom kyrkans syn vad gäller homosexuella och kvinnliga präster reser sig mina nackhår när jag, och de andra lika oförargliga människorna intill mig i kyrkobänken, ska be om syndernas förlåtelse. Exakt vilka synder är det jag ska be om förlåtelse för menar man? Jag förstår inte riktigt varför det ska utgås ifrån att alla människor är syndare.
Visst, jag erkänner, jag försov mig grovt i fredags - men synd, det är väl lite magstarkt, va?
Jag skulle högt och tydligt läsa med om prästen kunde ändra om lite grann i syndabekännelsen...
"Förlåt Israel för Gaza-bombningarna, fräls oss - varde fred"
"Förlåt aktieägare, styrelseledamöter och andra för deras girighet - frälsning, finanskrisen är av ondo"
"Förlåt Richard Williamson för att han förnekar förintelsen, och förlåt påven för att han tar bort bannlysningen och fräls oss med att påven behagar skämta"
Och lokalt: "Förlåt kommunpolitikerna för deras feghet, fräls oss med Arena, etapp 2"
Skulle inte det vara upplyftande. Och verklighetsförankrat. Jo, det skulle det!
Nåja, jag är nöjd med dagens kyrkobesök.
Prästen var gemytlig och förtroendeingivande.
Kören sjöng underbart.
Brorsan och C var vackra.
Och huvudpersonen var bedrårande! (Nej, jag menar faktiskt inte mig själv den här gången...)
Sämsta tiden på året...
Vi är nu inne i årets näst tråkigaste månad.
Man väntar redan på våren (eller man, det vet jag inte - jag väntar på våren i alla fall.)
Trevar mig fram i tillvaron som mycket väl kan liknas vid en svartvit tv.
Ljusgrått, mörkgrått, svart och möjligtvis lite vitt. Så trist!
Sen väntar mars. Den står högst på icke-tycka-om-listan.
Mars tar aldrig slut och ofta brukar det bli perioder med meterhögt snötäcke och
rysliga tio, kanske tjugo, minusgrader.
Men... jag upptäckte i dag att det inte alls blir mörkt lika tidigt som bara för ett par
veckor sen. När jag åkte hem från mikrobyn i dag var det ljust!
Alltid något att glädja sig åt i den bistra delen av tidevarvet.
Rik som ett troll
Pappsen hade förstås hunnit titta in också när kylskåpet väl var på ingående. Trodde skåpet skulle vara på plats redan när han anlände.
-- Jaha - tog du ett vitt kylskåp, skriker pappa, när vi står som två uggleungar och tittar ut genom fönstret och ser killarna baxa ur kylskåpet ur bilen. Det passar ju inte här! Men det är ju billigare förstås. Men vad snålt.
-- Klart jag inte beställt ett vitt, säger jag. Det är ju emballaget som är vitt.
-- Nä, tycker det ser ut som vitt, hojtar far.
-- Jag har köpt ett rostfritt. Det är frigoliten runtomkring du ser. Tyst lite nu är du snäll.
Kylskåpet försvinner ur sikte en kort stund och hux flux är det inburet i köket.
-- Men det är ju vitt, skriker jag. Det har jag inte köpt.
-- Nu ska vi se vad det var jag sa nyss, frustar pappa. Det var ju synd att dom fick släpa upp det ända hit...
-- Tyst!
Ut i bilen med skåpet igen och tillbaka till affären åker skåpet med leveransbilen.
Sen ringer vitvaruaffären.
-- Finns inget på lagret. Kan du ta exet i affären? frågar försäljaren.
Tänker, tänker, tänker.
-- Nja, det känns väl så där.
-- Ja, det är en pytteliten buckla på den också... Väldigt liten.
Vi dividerar fram och tillbaka.
-- Vad ger du för pris på det då? sa jag.
-- Du får 1500 tillbaka.
-- 2,5 vill jag ha.
-- Deal, skåpet är på väg.
Bucklan på fronten syns verkligen inte. Den är minimal. Och för 2500 syns den inte alls faktiskt, helt osynlig.
Mycket nöjd med dagens affär! Strålande. Håller detta ihop lika kort tid som det som kasserades i dag är jag ändå rätt nöjd med tanke på priset.
Det gamla kyl- och frys-skåpet gick loss på 12.000 och höll i exakt två år, sen fick det lagas. Och gick sönder igen efter några månader. Samma fel, inte stor idé att laga igen tyckte jag. Livslängd: 5 år.
Skit-Husqvarna-skåp! Må du brinna i ....
Förvånad!
-- Billinge energi, XXXXX.
Det gick så snabbt så jag hörde inte vad han sa för namn. Hade jag inte vetat om att jag ringde till Billinge energi hade jag inte hört det heller.
-- Jaha, ja. Jag vill teckna ett avtal.
-- Ja, är du kund förut?
-- Ja.
-- Men vad vill du då?
-- Jag vill ha ett fast avtal, nu har jag rörligt.
-- Då ska jag skriva ut papper och skicka dom till dig.
-- Dom har jag redan skrivit ut från nätet, sa jag.
-- Men vad (f-n, ville han säga, men det sa han inte) vill du då? Det är ju bara att skicka in papperen!
-- Ja, men det står att 29:e är sista dan att skicka in dom för att gälla från februari är...
-- Men herregud - skicka in dom bara. Det löser vi.
-- Då skickar jag dom i dag.
-- Visst. Tack och hej.
Pang på med luren i örat på mig.
Mycket skeptisk till att det skulle funka skickade jag då in mina papper någon dag för sent.
Döm om min förvåning när ett mail dagen efter bekräftade mitt avtal. Med mitt enorma elslukande hus tjänar jag nästan en 1000-lapp i månaden utslaget på året, vilket gör att jag förbannar mig själv att jag inte gjort det tidigare.
Tycker jag har ett otroligt flyt i kontakter med andra just nu. Jag blir positivt överraskad hela tiden. Undrar när det ska ta slut och allt blir som vanligt igen.
Nya tider
Johanna Sigurdadottir på Island.
Det ena eller andra borde inte kännas speciellt eller unikt med tanke på den tidsålder vi lever i. Men det gör det. På nåt sätt känns det som vi är ikapp tiden vi lever i först när rubrikerna inte fokuserar på hudfärg eller sexuell läggning.
Aftonbladet fokuserar på att Islands nya statsminister är homosexuell, och DN kan inte låta bli att nämna det.
Suck. Trist, ja visst.
Aftonbladet. DN.
Garanterat firmafest
Svänger ut på huvudgatan, åker cirka trehundra meter och blir invinkad.
Poliskontroll!
Typiskt. Tror dom ställer sig där jag far fram på ren pin kiv.
Men nåt är väldigt konstigt. "Invinkaren" ler. Ler! Då får man känslan av dolda kameran.
Åker snällt in i fållan för eventuella rattfyllerister, och tittar på kön framför mig.
Ser också att alla med uniform (alla - utan undantag) skrattar och flamsar och ser ut att ha det smågemytligt i duggregnet och snålblåsten där ute.
Till slut traskar det fram en leende uniform med tillhörande innehåll till min nedvevade ruta.
-- Jaha ja. Allt bra?
Allt bra? tänker jag. Är det en kuggfråga? Vad förväntas jag svara nu - hjärnan arbetar så det gör ont. Kan inte lista ut vad han är ute efter så jag piper:
-- Jo, tack. Bara bra.
-- Utmärkt. Det är ju fredag! Har man körkortet med sig tro, trots det dåliga vädret?
Hmmm... detta känns väldigt konstigt!
-- Jodå, här är det, alltid med, hehe, säger jag och överlämnar det genom rutan. Släpper det kanske lite hastigt, för det singlar ner på marken.
-- Det är lugnt, jag torkar av det på kläderna som du ser.
Jodå, jag såg att han torkade av det!
-- Nu ska vi blåsa lite, har du gjort det förut?
Ska "vi" blåsa? Räcker det inte om jag blåser?
-- Jodå, många gånger, sa jag övertygande.
-- Hahaha - vad bra. Då är vi överens, säger han småskrattande.
-- Klara, färdiga, gå - blås!
Det var på håret att jag klarade av att blåsa till "klicket" som bekräftar färdigblåsandet eftersom jag fortfarande hade känslan av att vara med i dolda kameran.
-- Hehe, så himla van var du minsann inte, sa uniformen.
Samtidigt passerar två andra uniformsklädda som nickar, ler och hejar lite i förbifarten.
-- Hej, hej, nickar jag ut genom rutan.
Är det ett mingelparty eller är jag i en nykterhetskontroll?
-- Ja, vad säger vi om det här då, säger "min" uniform, och tittar på mätaren.
-- Ingenting förmodligen, säger jag
-- Exakt. Nu får du ha en riktigt trevlig fortsättning på helgen! säger han och smajlar upp sig.
Men vad är det här? Vart är dom sura, odrägliga och dryga poliserna som man pekar finger åt under instrumentpanelen? Det här stör ju hela tillvaron.
Polismyndigheten i stan måste omedelbart be schemaläggaren titta över vilka som jobbar på kontrollerna, inte sätta in såna här j--la muntergökar så hela ens världsbild förändras.
Om inte schemaläggaren gjort en tabbe är min enda tänkbara förklaring att det var firmafest hos polisen på kvällen, därav den uppsluppna stämningen.
Eller också har jag haft extrem otur alla andra gånger i trafikkontrollerna med skitnödiga poliser.
