Nu var det där med nej igen...
I dag vet jag med säkerhet att jag flera gånger - nja, kanske inte rätt ut - men jag sa åtminstone att jag faktiskt inte alls hade lust att köra sena passet klockan 19 i dag.
-- Du får ju säga nej om du vill, säger inte-lika-mycket-bästis-chefen-längre, men du är vårt sista hopp.
Japp - vad säger man då? Vårt sista hopp?!
-- Ja, ja - jag kör väl då. Det är lugnt!
(Det är lugnt?! Vet inte var jag får all humor från...)
 
Tror jag var i chockfas faktiskt. Efter att ha haft min gravida arbetskamrat tillika svägerska tillika vän liggandes kvidande på bordet i lunchrummet bland fruktfat, bordstabletter och saltkar pratandes i telefonen med förlossningen på sjukhuset. Hon fick pronto åka ut till sjukhuset...

Så jag var nog lite stressad - annars hade jag nog sagt nej med kraft!
Nästa gång kanske?