Segrar för båda våra handbollsstoltheter i kvartsfinalen i kväll. Både tjejerna och killarna. Jubel och fanfarer!

Returerna går på söndag. Inte ens utstuckna ögon skulle få mig att missa denna nostalgitripp. Inte minst för att matcherna spelas i idrottshallen, vår gamla handbollsarenan. Man sitter skitobekvämt, det är trångt, taskig luft och det får ungefär bara plats en busslast folk i jämförelse med nya Arenan.

Men vilket tryck det varit i den där lilla hallen genom åren. Kan knappt bärga mig att uppleva fenomenet igen. Det där när man går ut efter matchen, vänder sig om, stirrar förvånat och tänker: -Hur fan kan byggnaden stå kvar efter den där dryg timslånga explosionen på läktaren?

Avslutade dagen med sedvanlig tisdagsträning på dryga två timmar efter ett rejält dagsverke med kroppsarbete runt om och i huset.
Då är man lite småhungrig så här på kvällskvisten. Eftersom jag inte är så mycket för överdrifter säger jag inte att jag skulle kunna äta en hel oxe, för då skulle jag ljuga. Men jag funderar allvarligt på hur mycket man måste krångla med myndigheterna för att få tillstånd för en småskalig grisfarm ute i trädgården. En grillad spädgris med mycket tillbehör skulle sitta finfint nu.

Se där ja. Jag är helt och fullt normal med vad jag trodde abnorma väderprognosbesatthet. De människor jag stötte på idag på jobbet som INTE talade om vädret och jublande konstaterade att det skulle bli snuskigt varmt i morgon kan räknas på ena handens fingrar.

Fast snubben som strålade som en sol och sa att det skulle bli hela 13 grader i morgon fick fick inte så många väderpoäng, 13 är ju bara peanuts, det har vi ju vant oss vid nu va? Martina däremot, hon tryckte upp väderbetyget i topp med sina 18 grader.

Min sedvanliga kvällsvädersurfs gav att jag såg att Martinas siffra kom från SMHI och Aftonbladet. Dom där 13 är från yr.no.

(Såg dessutom på alla tre prognoserna att det ska bli snö framåt helgen, men det är ju för det mesta fel på dom där prognoserna, eller hur?)
 

Våffeldagen idag då. Fast vi körde stora våffelbaket igår faktiskt.



Hemmagjord smet förstås. Inte nåt snabbmixande här inte. Ynka fyra deciliter vispgrädde i smeten för övrigt. Rena dietmaten.



Dom blev kanske inte vackrast i stan. Men utseendet är av noll betydelse i det här fallet...




... för med lite mer grädde på toppen blev smaklökarna så lyckliga så dom dansade rumba. Tryckte i mig tre (läs sju) stycken utan något som helst dåligt samvete eftersom det var rätt meckigt att göra den där smeten - anstränger man sig ska man belönas tänker jag.

Tyvärr blev det några (läs fem) över från gårdagen och då måste man (läs jag) tydligen trycka i sig alla rester precis innan man ska köra pass.

Skriver i anteckningsboken: Max en våffla innan träning, efter fem stycken är det omöjligt att röra på någon av kroppsdelarna. (Tror jag har en liknande anteckning sen tidigare gällande pannkakor vid närmare eftertanke.)

Lyckades förresten både fixa våffelbjudning och resten av dagen igår trots den lilla (läs gigantiska) hang overn efter fredagskvällen. Fast det blev inte direkt nåt nattsudd igår kväll. Somnade till Sommaren med Göran 10 minuter efter att den tryckts i spelaren vid 20-tiden. Vaknade igen 21. Startade om filmen och såg exakt samma 10 minuter innan det snarkades igen.

Rätt bra egentligen, då kör vi filmkväll ikväll istället, för idag är jag ruskigt pigg!

Nu är jag i mycket stort behov av empati efter bildomen i form av verkstadsoffert:



Sen tyckte mekar-killen att jag lika gärna kunde besiktiga Aset (i skrivande stund har bilen fått det passande öknamnet för att spegla mina känslor) ifall nåt mer dök upp på åtgärda-agendan. (Den där besiktningen sker nästa vecka förresten.) Tyckte att han la huvudet lite beklagande på sned, nästan bekräftande faktiskt, när han sa det där, men jag kan ha inbillat mig.

Någon ny vårgarderob till Köpenhamstrippen över påsk är tydligen inte aktuellt.
Snart aw. Kan man sitta och suga på en is-vatten hela kvällen utan att verka småsnål eller? Fast det klart, det märks väl att man inte direkt har spenderbyxorna på sig när man packar upp sin medhavda matsäck i ett desperat försök att spara några korvören.

Men vad gör väl en liten offert i det stora hela. Inte mycket. Solen skiner, kortbyxetemperatur (nåja, åtminstone trekvarts-dito) och vindstilla. Nu ger jag mig ut i friska luften och kvittrar i kapp med fåglarna. Och känner jag mig själv rätt har jag dom vanliga byxorna på mig i kväll, dom generösa, spenderande. 

Trevlig fredag på er!

 

Se så. Nu bänkar vi oss för handbollen. Sista matchen inför slutspelet. Jag sitter i soffan, vart är ni?

Jag vet, det är muppigt att sitta i soffan och kolla Svt24.

Men eftersom jag jobbat 95% av föregående hemmamatchkvällar känner jag ingen större press över att sjunka ner i favoritfåtöljen när jag nu är hetl ledig. Nu väntar jag på speldatum för slutspelsmatcherna så jag kan närvara fysiskt. Om jag inte jobbar då förstås.

Vad roar man sig med när det är fredag om man inte har nåt liv? Jo, man går och tränar förstås. Fullständigt dödar kroppen innan man sjunker ner i soffan.
Cirka tre timmars träning är fullständigt normalt (om man nu alltså inte har en tillstymmelse till liv förstås, då kan det tyckas lite extremt).

Cirkelträning med Terriern, power med Kusinen och som avslutning på gourmetmenyn vad gäller träning blir det spinning med The champ.

Tre timmar går ju så fort, ruskigt fort. (Har huggit av mig alla fingrar så jag inte av misstag kommer åt avboka-knappen.)

Ska ni me'?

Det trodde jag aldrig efter det kompakta motståndet från centrumhandlarna. Nu kanske man inte längre behöver cirkulera i runda sängar fyra timmar för att hitta parkering i stan om man har ett ärende till butiken i fråga.

Nu tror jag starkt på IKEAs intåg i stan också.



 

Bokningssystemet vad gäller gruppträning är verkligen helt värdelöst ibland.
Pang, bom så har man avbokat morgonens power bara för man råkade ha lite grus i ögonen när man slog upp de gröna.

Det är för lätt att avboka helt enkelt. Tänk vad vältränade vi morgontrötta skulle vara om avbokningsmomentets svårighetsgrad vore i paritet med att åka till månen eller vinna flera miljoner på Lotto.

Nu börjar powern om ett par minuter. Och jag ångrar att jag inte åkte dit för nu är ögongruset borta för länge sen. På fredag finns en ny chans för morgon-power. Bokar väl in mig där då...



 

Helst skulle jag vilja vara hemma hela dagen och njuta av vädret. Påta i trädgården. Städa altanen. Sitta i solväggen. Njuta av krokusarna i rabatten.
Efter att jag putsat fönstren då. Det står inte bara överst på listan, det är skrivet i ilsken neonfärg så jag ska förstå allvaret med den punkten. (I och för sig är det ju bara att slänga en blick ut genom valfri ruta och bara se ett randigt gräddvitt och suddigt mönster för att få en hint om att det är dags för fönstersanering.)

Men jag får väl sätta fart mot jobbet om ett par timmar och hålla tummarna för att fönstren självrengjort sig tills jag kommer hem.

Vilken jäkla tur att vi efter mina påtryckningar köpte på oss lite mer för att undvika torka på festen.




Nu fick vi motion i dag med. Av att kånka tillbaka det som blev över efter gårdagen. Och vi behöver inte tänka på att gå till bolaget inom en överskådlig framtid - tänk vad tid vi sparar.

Trots att vi fick mycket drickbart över kan jag med bestämdhet säga att det inte på något sätt ransonerades. Bästa kommentaren på festen igår kom från en av de yngre deltagarna efter att någon lagt en spya i handfatet:
-- Oj, jag trodde vi har vuxenfest. Men det ser ut som en 20-årsfest.

En fantastiskt rolig kväll blev det! Skoj, skoj.



Lena och Sean tackar alla inblandade som gjorde festen strålande.

(En grov miss var att jag inte kom på att sätta på mig mina Lena-handskar förrän efter ett par timmar in i festen. Orutinerat.)

Häromdagen sydde jag.

Äntligen klar! Och slutresultatet blev strålande, jag tar nämligen en annan outfit än den jag tänkt. En som inte kräver ett enda stygn helt enkelt. Så jobbar jag, eftersom jag nu inte har ärvt den minsta lilla molekyl av mammas sy-gen. Nästa gång symaskinen ska fram i det här huset (den har i och för sig inte packats ner än, den står som ett monument i köket över ännu ett misslyckande i den extremt hårda modebranschen) ska mamma få äran att parkera sig intill mig och inte lämna min sida förrän jag är klar. Vartenda klipp, stygn och söm ska övervakas innan hon över huvud taget får röra sig. 

Fast jag har ju förstås bestämt att jag ska sy nya överdrag till dynorna till trädgårdsmöblerna nu i vår. Det gick jättebra sist. När mamma till slut kom till undsättning efter att jag avverkat några rullar tyg och funderade på hur man bäst snörpte ihop mina misslyckade alster till en rejäl snara som skulle hålla för cirka 60 kg.
Jag kommer ihåg att mamma mätte mycket noggrannt. Sen klippte hon. -- Jahaaaa... inte klippa på en höft med ögonmått alltså?
Hon nålade fållarna. -- Det där att vika in allt eftersom är inte ett bra eller? 
Extra svåra sömmar ströks. -- Eeeh, strykjärnet? Ja, var är det nu då?
Listan på svårigheter som uppstår under själva sömnaden och som vi inte riktigt angriper på samma sätt, jag och mamma, kan göras hur lång som helst.

Mitt angreppssätt är "Fort som attan, och där blev det jäkligt fel då".

Nåväl. Ser de nya möbelöverdragen framför mig. Lite ryschiga så där. Lantlig stil. Med lite "rynk" runt själva sitsen och spets runtom. Massor med spets förresten. Spets på både rygg- och sittdyna. Rynkad spets också förstås. Kan knappt bärga mig. Nu blev jag ivrig! Åh vad snyggt det ska bli. Fokus bara, hur svårt kan det va eller? Nån gång måste man ju lyckas.