Mailade lite fram och tillbaka i dag.
Och i ett av de inkommande mailen kom frasen ..."så är det när man är ett 32-årigt kylskåp"...
Svarar lite snabbt ungefär så här:
-- Haha, här är det ju stenkört för det här kylskåpet på snart 45.

45?! Är det verkligen siffran på mig?
40 kändes hyfsat ok att säga, men 45. Som jag skrev tillbaka till J: -- Att se siffran på pränt är helt overkligt.

Gick in i en djup ålderskris. Tror jag. Vet inte hur det ska kännas eftersom jag mig veterligen inte haft någon direkt kris avseende någon av mina åldrar. Men nu är den här. Eller? Jag ska i alla fall jobba på en sen 40-årskris, eller möjligen tidig 50-årskris, så man uppfattas som normal.

Att jag ofta har ont här och där är inte nåt krisaktigt. Man har ju tränat (hyfsat spänstigt) rätt många (ofantligt många) år och har väl alltid haft ont nånstans mer eller mindre, om det så är bara varit vanlig träningsvärk. Det går alltid att höja sin smärttröskel. Ett exempel är när jag opererade handleden och dagen efter körde på som vanligt. Ja vadå, man kan alltid köra armhävningar på knogarna. Inga problem. Om det gjorde ont? Ja, men va fn tror ni? Eller som när jag hade en riktig rejäl hälsporre. Gå var inte att tänka på, men det gick jättebra att springa några mil om man bara var vaksam på hur man satte i foten. Inte skogsunderlag - alldeles för instabilt, då kunde jag inte parera det onda - men jämn, fin, asfalt gick superbra! Gjorde bara "lite" ont ungefär var femte, sjätte fotisättning. Nån som har haft hälsporre? Fint, då ryser ni vid tanken på hur ont felisättningarna gjorde.
Att nu, vid min höga ålder, ha lite ont här och där är bara sunt, tänker jag.

Sur, bitter och vresig har väl alltid varit normalstatus för mig. Ingen kris.

Men dagens ungdom då, lite klagovisor om dom då? Näe. Inga problem där. Tycker dagens ungdomar är fantastiska. Kaxiga, framåt, orädda och otroligt behagliga. Det klart alla är väl inte guds gåva till mänskligheten, men det är ta mig sjutton inte vi stofiler heller.

Hur ska man bete sig i denna sena 40-årskris (bestämde mig snabbt för sen 40 istället för tidig 50)? Hur förväntas jag agera i krisen?

Jag kan ju i och för sig klä mig i lite utmanande tonårskläder. Lite too much så... Det är en idé. Den tål att tänkas på, så jag åtminstone visuellt verkar kommit in i den här normala krisen som man, om jag förstått det rätt, nån gång måste ha gjort vid min höga ålder.