Vill inte ligga här som en krympling och tycka synd om mig själv längre.
Jo, jag tycker synd om mig själv! Det får man göra när man är så här nära döden som jag är.
Jag är rastlös som en kamel på nordpolen, men vad hjälper det när man med nöd och näppe orkar borsta tänderna.
 Abbe ringde och frågade hur jag mådde i dag, det var snällt, men han tyckte inte jag lät sjuk.
Sen ringde P. Hon tyckte jag lät fräsch.

Men herregud - måste man låta sjuk också. Räcker det inte med att man är sjuk.
Nu har jag i alla fall repeterat sjuklåtandet - den showen jag kan bjuda på nästa gång jag är sjuk, den ger garanterat nån form av pris. En Oscar är inte alls långt borta, tro mig.
Nästa gång... sa jag det. Ja, jag räknar med att vara frisk i morgon bitti! Det gjorde jag även i morse och stod i givakt när klockan ringde klockan fem. Kvart över låg jag raklång i sängen igen, kvart över tio låg jag fortfarande kvar.

Jag har ingen mjölk heller! Försök förstå hur livet ter sig utan mjölk i kylskåpet.

Men snart (i morgon bitti?) ser jag lika nöjd ut som den här lille rackaren: