Det var mycket onödigt att lägga dom där i skåpet på gymmet. Man kan nämligen behöva en av dom på vägen hem om man tryckt igen hänglåset till skåpet.

Tanken slog mig redan när jag närmade mig skåpet - nycklarna!!! Dom hade jag i jackfickan ju. Ddär hänger låset och dinglar retfullt, jackan i säkert förvar.

Nåväl. Hämtar stora avbitartången (tänk inbrottstjuv) för att klippa upp låset. Hmmm, den tången hade sett sina bästa dar, minst sagt. Känner hur jag börjar bli lätt irriterad. Tar i allt vad jag kan. Se där ja, ett litet, litet märke blev det i metallen i hänglåset. Inget mer.
Nu börjar jag känna adrenalinet. Ett försök till. Skit! Skit! Skit!
(Det ska tilläggas att jag under under träningen som motivation haft bilden av chipspåsen som jag visste väntade hemma, och vid just den här tidpunkten var chipspåsen närmare än nånsin. Det ökade på adrenalinet.)

Precis när jag är på väg att fota till det där förbaskade låset allt vad jag kan hör jag en kille säga:
-- Ser ut som du behöver hjälp?
Jag vänder mig om och tänker fräsa:
-- Du, jag klarar mig alldeles utmärkt mitt kön till trots. Jag har hanterat värre verktyg i min dag än såna här ska du veta!
Tills jag såg vem det var. Då blev jag helt plötsligt fullständigt hjälplös, la huvudet på sned och tittade med stora beundrande ögon: 
-- Ja, tack, vad snällt. Det är nog bäst.

Han ångrade sig nog att han erbjudit sin hjälp redan efter några minuter - han fick kämpa rätt länge. Att klippa upp metallbågen med redskapet i fråga  var omöjligt. Till slut hade han i alla fall demolerat låset lite, och ännu närmare slutet lägger han ifrån sig tången, tar på sig handskarna och sliter sönder låset.

That´s my man!

Efteråt kom på att jag hade reservnyckeln till låset i väskan. Väskan stod inte i skåpet. Frustrerande.