Jag är på så fruktansvärt dåligt humör. Väderdepression-humör. Då blir hela tillvaron lite stingslig.
Början av helgen var becksvart, sen toppades det hela med snö som övergick i regn i istappsform. Jag hatar (ja, faktiskt) vintern. Ser ingen som helst tjusning med den. Noll, nada.
Den absolut värsta månaden är, som jag sagt oändligt många gånger, mars. Och den är vi i nu, och ett infernaliskt dåligt (väder)humör infinner sig. 

Helgen som gått har varit bra med trevligt ungänge, inte tal om annat. Men trots det ligger mitt taskiga humör som ett snötäcke (för att nu vara lustigt metaforisk) över tillvaron.

(Fräste till och med lite i går när K inte kunde hålla mitsarna på rätt sätt i en skapligt svår boxkombination. Det ger väl viss indikation på att jag borde överväga att emigrera under Sveriges vinterhalvår...)

Nu kan jag i och för sig glädjas åt att det varit strålande solsken i dag, men det vore ju mycket roligare om man fått se skymten av ljuset som uppenbarat sig. I mikrobyn har kontoret inget fönster. Efter ungefär 10 minuter i bunkern har min hjärna slaggat ihop till en torkad lins. (Har ni sett en kontaktlins som lagts utanför burken? Nä, det är inte så konstigt - man ser den knappt, den skrumpnar ihop till storleksordning dammkorn.) Man kan lätt räkna ut hur effektiv man är i det stadiet också...
Så paradoxalt nog önskar jag att det i morgon är lika mörkt som det var i helgen eftersom bunkern i mikrobyn väntar i morgon igen. Då skulle min bunkervånda bli lite mindre... om man vet att det ändå är en gråpalett ute spelar det inte riktigt lika stor roll.

Att likna mig vid en solstråle just nu, är alltså helt fel.
Intressant är att jag instruerar två pass på gymmet i morgon. Efter bunkern. Det kan bli spännande...