Att ens försöka beskriva kvällens föreställning på teatern med ord är helt omöjligt.
Den måste upplevas med mage, hjärta och själ.
Jag hade skyhöga förväntningar när jag gick dit, då brukar man ofta få lämna föreställningen med en fadd smak av besvikelse. Mina förväntningar var extremt låga kan man konstatera så här i efterhand - vilken show.

Salongen fylls. Hälsar på lite löst folk här, och lite löst folk där.
Ljuset släcks. Ridån dras bort.

Ka-bang. Kabang-boom-boom.
Hela magen snörptes ihop, det vibrerade i halsen och rytmerna dunkade in i huvudet!
Jag andades inte på hela första akten och var stel i käkarna efter att ha suttit med ett saligt leende i ansiktet i ganska exakt en timme.
Tretton trummande japanska tjejer och killar med en fysik värre än de mest meriterade gymnaster håller mig fängslad - och jag känner hur jag vill springa upp på scen och rycka trumstockarna ur nävarna på henne som slår på bauta-trumman. Det ser så befriande ut - ka-boom, boom, boom.

Pausen var totalt onödig - vem vill pausa när man håller på att svimma av rytmisk eufori?
Fast jag passade på att ta i hand med turnéledaren och slänga några fraser - ja, man ska hålla sig framme, det har jag alltid sagt.
Sen blev jag illamående när mitt ex passerade och euforin försvann som en löning. Men sen körde föreställningen i gång igen och den härliga känslan i magen var tillbaka - ka-bang.
En timme till med djuriska rytmer och en glädje bland trumspelarna som gick direkt in i hjärtat.

Yamato. Kolla upp om Riksteaterns turnéplan passerar din stad den närmaste tiden. Har man inte sett denna föreställning innan man lägger näsan i vädret har man missat nåt av livets goda.

(Kuriosa: Turnéledaren berättade att japanerna strukit isbitar på sin raider efter Sverige-turnéns inledning i Norrland...)

Hmm... 6:e april ges föreställningen i en stad nära mig. Man kanske skulle... Ja, tål att tänka på.