På teatern i går var det nån på raden lite längre upp som vinkade på mig.
-- Hej, hej, nickade jag lite tvekande och undrade om det verkligen var mig hon hejade på.
Sen började hon vinka med fingern, som om hon ville jag skulle komma dit. Då blev jag verkligen osäker om det verkligen var mig hon menade, eftersom jag inte var tvärsäker på att jag kände igen människan, och jag låtsades inte se henne - fast jag tittade på henne.
Men hon var ihärdig, och till slut pekade jag på mig själv och hon nickade.

Ah, då såg jag ju. Det var ju A i kören. Sjogerstads kyrkokör som jag var med i för en så där hundra år sen. Det trodde ni inte va? Kyrkokör minsann. Jodå!
Då gick traskade jag gladeligen iväg på julotta eller midnattsmässa på självaste julafton och sjöng för kung och fosterland. Och upp tidigt på söndagarna för att sjunga på gudstjänsterna. Nu var det inte varje söndag som tur var, för på lördagkvällarna på den tiden satt man inte hemma och tittade på melodifestivalen eller nån gammal engelsk deckare.
Och det ska nog erkännas att man nån söndag då och då kom i ett lite sämre skick än man borde, sett ur körledarens och prästens synvinkel...

Nu ska vi i alla fall ha jubileumsträff för alla som varit med under åren (kören lever än), upplyste mig den vinkande A på teatern om.
Undrar om vi ska sjunga? Får nog öva på lite sakrala strofer i förebyggande syfte....