Man ropar väl inte ut båda Lars Norrman-tavlorna i samma utrop, pucko?

 
Man slänger inte handväskan över axeln i brådrasket och sveper ut genom dörren med den svala sommarklänningen svepande runt benen den här sommaren. En heldag på loppis och auktion kräver en klädplanering motsvarande en weekendresa för utom-att-ifall vara garderad för varierande väderförhållande.
Som exempel kan vi ta skodonen som packades ner för att ni ska få ett perspektiv på det hela. Tre par skor, två par sockar. Sandaler, om solen eventuellt (mot förmodan) pressar sig fram nån timme. Converse (med sockar), lite sådär svenskt lagom mittemellan om det bara blir mulet, inget regn, men ändå för kallt för sandaler. Gummistövlar, med två par sockar (ja, dom är lite för stora för att få plats med riktigt tjocka raggsockar under höstarna, då man främst tänkt sig använda dom) vid det mest förmodade scenariot - ösregn de lux.
 
Men som den sanna opitimist jag ändå är, trots det hällande ösregnet, tog jag på sandalerna (och packade ner resten av skorna i handbagaget tillsammans med långkalsongerna och fleecetröjorna) när jag åkte iväg och hämtade upp Anki och Johanna. Ifall störtskurarna blåst all världens väg innan vi nått slutdestinationen nära Mariestad, tänkte jag.
 
Blicken jag fick av Anki när hon fick syn på mina sandaler sa mer än tusen bilder och en miljon ord.
-- Men din kossa, Magnusson, har du sandaler? Har du fullständigt tappat greppet?
Hon sa inte ordagrant så, men det lät jättelikt och utifrån blicken jag fick var nog tolkningen klockren. (Kossa sa hon i alla fall, det är jag bergsäker på.)
 
Sen stack Otto upp huvudet från källaren och sa ungefär samma sak. Fast han formulerade sig lite mjukare och frågade om jag inte ville låna ett par stövlar.
 
Mina kamrater trodde alltså att jag hade hade tänkt gå runt i ösregnet, i lervällingen på gräs- och grusytorna på loppisområdet, en hel dag, i sandaler?
 
-- Trodde ni verkligen på allvar att jag skulle ha sandaler på mig? frågade jag i bilen hem.
 
Den frågan är ännu inte besvara. Den liksom gleds förbi på nåt oförmärkt sätt. Så jag lever lyckligt ovetande vidare om  huruvida mina kamrater tror jag är helt dum i huvudet eller bara lite korkad. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Håller med, nja, kanske inte alls...

Shoot!

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0