Vardag igen, och ska man vara ärlig är det ju rätt (läs fucking) boring

Flyget landade med lite mindre bravur än önskvärt, det var massor av moln att ta sig igenom så det var turbulent, om man uttrycker sig snällt. Men en applåd var det värt. Har man minsta gnutta humor klappar man handflatorna blodiga bara för sakens skull liksom.
 
Om jag haft det bra? Ha ha ha ha!!! Har påven lustig luva?
 
Varje morgon möttes vi av den här synen från balkongen. Blir man inte gråtfärdig av lycka där, då har man ett hjärta gjort av sten. (Mitt är av bomull, ögonen fuktas bara jag tittar på bilden...)
 
Ber er observera granatäpplet längst upp i bild, lite till vänster. Tyvärr vägrade Marie häva sig ut från balkongen för att plocka fast jag erbjöd mig hålla ett stadigt tag i fötterna (ändå lovade jag att inte skoj-släppa för att vara rolig).
 
Det var inte bara min lycka som spred sig på Kreta under veckan. It was dessutom love in the air. "Hemlig" förlovning minsann. Där flödade tårarna igen. Lysekil är numera begåvat med det mest lyckliga nyförlovade par jag sett. Firades med skumpa medelst sugrör till närvarande gäster. Stort lycka till!Och fortsätt bjuda på er själva på ert härliga sätt, det gillas skarpt.
 

Sen tårades ögonen mest hela tiden förresten, i form av kik i magen. Skratt förlänger livet säger dom ju, och efter denna vecka har jag nog uppnått den aktningsvärda åldern av 150. Minst. Jag var bara sur en enda gång (då var jag så irriterad så jag självstraffade mig själv med att inte äta nån lunch (till ingen nytta eftersom ingen märkte att jag var förbannad på riktigt - what a waste!). Återkommer till det, det är sånt man gärna berättar för att inte den höga självkänslan ska bli ohanterbar.
 
Så nu är jag alltså tillbaka i blogosfären efter en veckas uppehåll. Lucky you!

Håller med, nja, kanske inte alls...

Shoot!

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0