Efter en ruskigt irriterande dag slängde jag mig iväg (ytterst motvilligt, med den där känslan av att hellre hugga av mig en fot) för att leda klass på gymmet.

 

Blev lite mer muntrare med en gång när den lille killen, som var med mamma Karin på gymmet, lyckligt nickar när jag med stora ögon och avanudsjukt tonfall frågade:

 

-- Har du kakor med dig?!

 

Drog igång passet. Kollade på den lille killen i ögonvrån. Den pyttelilla foten med den brandgula (ja hur skriver man egentligen orange med det där a:t på slutet... oranga? orangea? eller bara orange utan a helt enkelt? Jag vet inte, hjälp mig gärna) träningsskon vickade i takt. Då är ju humöret redan hemma igen liksom.

 

Antalet deltagare var drygt 20. Och dom log. Rätt ofta. Vi höll på en timme. Säg att varje människa log sisådär 10 gånger (kan vara en underdrift) i snitt. Det blir drygt 200 leenden. Under en timma! 

 

Det, mina kära läsare, är helt fantastiskt. Ett leende förlänger livet, det är nog det bästa som sagts. (Talesättet säger väl skratt om man ska vara petig, men vem säger att man inte kan få ha egna varianter?)

 

(Jodå, dom där blickarna med "jag-hatar-dig-de-här-är-så-jävla-jobbigt-just-nu" kom med jämna mellanrum om jag ska vara ärlig - oftast är jag uppmärksam på vem som tänker det allra intensivast just då, och får via ögonkontakt vederbörande ändå att le mellan plågorna.)

 

Ska vi inte ta och le lite extra i morgon allihop? Till höger, till vänster, till kända och okända så gör var och en en egen summering av hur det kändes. Den som inte ler tillbaka om du ler är ju lite, lite störd. Typ. Eller?