Den där golfen gick inget vidare om vi (alla närvarande) ska vara ärliga.Är man livrädd att slå ner klubban minsta lilla millimeter i gräs eller sand p g a smärta i höften om jag fullföljer svingen blir det liksom inga slag att skriva hem om.

-- Bläh, sa jag efter rundan, och pekade fulfinger åt de stackars klubborna som inte gjort en fluga förnär och haltade in och satte mig och pressade fram en tår.

Men hör här. Råkade träffa på några deltagande golfare ute på banan som visste om mitt höftdilemma.

-- Du ska ha en kortisonspruta i den där höften! Absolut! Det kommer hjälpa.

-- Ja, ja, kanske det, sa jag med förställt lugn och vände bort den panikslagna blicken och skyndade (så fort jag nu kunde med den sargade höften) därifrån.

Vad då kortison? Spruta?! Jag? Icke! Inte om jag inte är döende, då kanske jag tänka mig en väldigt väldigt trådsmal kanyl nånstans om jag inte är kontaktbar. Men frivilligt? I fullt medvetet tillstånd? Nix.

Och här kommer det fascinerande i sammanhanget: Idag gjorde jag ett hopp ner för muren på baksidan utan att vråla av smärta. Körde spinningen och kunde faktiskt vrida på rejält motstånd utan att stöna för varje tramptag. Och, hör och häpna, till och med sidoplankan på coren gick som en dans, utan att jag pratade i smärtfalsett när jag instruerade.

Hmmm - ska tänka kortisonspruta (för jag har faktiskt funderat på hur ont kan det egentligen göra liksom, kanske borde i alla fall - ja, ni fattar) in absurdum ett tag till så kanske jag självläker p g a nån egenvariant av placeboeffekten.

Kortisonspruta, kortisonspruta, kortisonspruta, kortisonspruta...