Efter dagens glasstårta ute hos bror och svägerska skådade jag åter igen det där sockerfenomenet. En kvart efter att treåringen slukat sina glasstårtebitar fick uppenbarligen uranet, motsvarande mängden i ett kärnkraftsverk som kan försörja en större by, i den där lilla kroppen det bränsle det behövde för att reagera. Springa, springa, springa. Runt, runt, runt. För det är så praktiskt att man kan springa runt via kök, hall, storarum och lekrum där ute på landet. Ungefär fyrahundra varv, samtidigt som man kiknar av skratt. Sen kommer man helt plötsligt på att man jättelänge kan leka att den yviga rosa dammvippan är en svans. Och till sist kastas en orm på pappas axel ettusenfyra gånger och det kiknas precis lika mycket av skratt som när man sprang runt, runt, runt.

Själv hasade jag bara längre och längre ut på kanten efter glasstårtan där jag satt på köksstolen. Lyckades med nöd och näppe och en enorm kraftansträning resa mig för att traska ut i hallen för att sätta på mig ytterkläderna.

I går drack jag största glaset Cocacola någon skådat framför tv:n sittandes i soffan och slocknade som en sten efter en kvart. 

Och vad jag kan påminna mig har den där lusten att springa runt, runt, runt aldrig någonsin drabbat mig efter en påse lösgodis.

Tryckte nyss i mig ett (ja ja, fem då om vi ska vara petiga) Ballerinakex hos Elisabeth. Och hur mycket energi alstras det i den här kroppen just nu? Om vi säger som så att jag kollat på klockan fyra gånger den senaste kvarten och funderat på om det är sängdags när klockan i skrivande stund visar cirka 19. Då förstår ni att det alstras sockerenergi motsvarande en dynamo på en cykel utan hjul som står i cykelstället.

I min ålder is uppenbarligen den där sockerchocken no more. Synd! När man nu ändå är sockerberoende liksom. Vilka stordåd man skulle kunna göra med den där sockerenergin om den hade uppenbarat sig.