Då säger vi tack för den här gången

Häromdagen sydde jag.

Äntligen klar! Och slutresultatet blev strålande, jag tar nämligen en annan outfit än den jag tänkt. En som inte kräver ett enda stygn helt enkelt. Så jobbar jag, eftersom jag nu inte har ärvt den minsta lilla molekyl av mammas sy-gen. Nästa gång symaskinen ska fram i det här huset (den har i och för sig inte packats ner än, den står som ett monument i köket över ännu ett misslyckande i den extremt hårda modebranschen) ska mamma få äran att parkera sig intill mig och inte lämna min sida förrän jag är klar. Vartenda klipp, stygn och söm ska övervakas innan hon över huvud taget får röra sig. 

Fast jag har ju förstås bestämt att jag ska sy nya överdrag till dynorna till trädgårdsmöblerna nu i vår. Det gick jättebra sist. När mamma till slut kom till undsättning efter att jag avverkat några rullar tyg och funderade på hur man bäst snörpte ihop mina misslyckade alster till en rejäl snara som skulle hålla för cirka 60 kg.
Jag kommer ihåg att mamma mätte mycket noggrannt. Sen klippte hon. -- Jahaaaa... inte klippa på en höft med ögonmått alltså?
Hon nålade fållarna. -- Det där att vika in allt eftersom är inte ett bra eller? 
Extra svåra sömmar ströks. -- Eeeh, strykjärnet? Ja, var är det nu då?
Listan på svårigheter som uppstår under själva sömnaden och som vi inte riktigt angriper på samma sätt, jag och mamma, kan göras hur lång som helst.

Mitt angreppssätt är "Fort som attan, och där blev det jäkligt fel då".

Nåväl. Ser de nya möbelöverdragen framför mig. Lite ryschiga så där. Lantlig stil. Med lite "rynk" runt själva sitsen och spets runtom. Massor med spets förresten. Spets på både rygg- och sittdyna. Rynkad spets också förstås. Kan knappt bärga mig. Nu blev jag ivrig! Åh vad snyggt det ska bli. Fokus bara, hur svårt kan det va eller? Nån gång måste man ju lyckas.


Håller med, nja, kanske inte alls...

Shoot!

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0