Det där gick ju finfint. Alla on/off knappar satt där dom skulle och ingen blev döv av att jag bottade nåt volymreglage. 

Nu tar jag semester igen. I ytterligare fyra dagar, sen är det över för i år.

 

Vi hittade ingen passande fastighet i Spanien tidigare idag, jag och Anki. Men vi har lite andra planer som vi jobbar vidare på. Massor av idéer faktiskt (som spirat fram och tillbaka hur länge som helst) men vi har aldrig gått all in på nåt. Kanske dags nu? Att verkligen lägga allt krut vi har på nåt av det?

 

-- Hörru, Magnusson, vet du när det började, nära våra storslagna planer började gro? sa hon när vi stått och bligat ut genom fönstret på regnet och konstaterat att termometern visade 15 grader mitt på da'n.

 

-- Njae, inte på rak arm så här direkt kanske. 5-6 år sen?

 

-- Sommaren 1994.

 

(Ja så klart. Sommaren 1994 när Sverige verkligen fanns med (bokstavligt talat) i fotbolls-VM och ingenting, inte nåt, var besvärligt. Livet lekte, man kom hem fem på morgonen och studsade upp vid åtta-tiden och gjorde sina plikter. Hela tiden leende. Det man behövde äga var bikinis (i mängder), max tre linnen med matchande skira kjolar och kanske en klänning (om man ville svettas ihjäl, klänningar har en tendens att klibba).

Fram till lunch på midsommarafton hade regnet öst ner, och man hade frusit. Klockan 12 slår det om, som vädergudarna fullständigt blivit tokiga. Solen lyser från en nästan koboltblå himmel, temperaturen rasar upp till all time high. Sen var det över 23 grader dag som natt hela, hela sommaren. Hela jävla sommaren. Till och med augusti. Bästa sommaren! Vet att jag tjatat om det här förut. Men det blir ju så, bästa sommaren i mitt liv, alla kategorier.)

 

-- Det är jävligt längesen nu, la hon till innan jag ens hann tänka klart allt det där. Snart tjugo år sen. Vi kommer aldrig få uppleva det igen, det är lika bra att inse det.

 

Men för helvete, Anki, vad väntar vi på. Vi måste släppa sommaren 1994 nu! Arton år sen! Det är passé, det var once in a lifetime. Ska vi realisera nåt av det vi tänkt är det dags nu. Innan vi blir bittra på riktigt allvar och inte, som nu, kan gapskratta åt alltihop och ironisera över oss själva. För innerst inne är det på allvar. För oss båda.

 

Nä då, de flesta av våra idéer omfattar inte alls någon flytt utomlands till varmare breddgrader, och det innefattar inte det där köpet av nåt Spanienhus heller (det skulle bara vara en flykt undan den svenska sommaren). Handlar det hela om den gamla klyschan att förverkliga sig själv? Det är möjligt att drömmarna i sig gör att man håller sig flytande trots en längtan om något annat, att man känner sig delaktig med någon som har exakt samma värderingar om vad som är viktigt i livet. Våra drömmar går att konkretisera! Tror bara nån av oss måste ge järnet för att få stenen i rullning. Du eller jag?

 

Nåja, semester några dagar till. Jag låter det sjunka in. Träffar Anki på lördag igen. En heldag som omfattar auktion och sommarstugefest. Då kan det vara läge med stor lobbyverksamhet.