En hel jäkla natt med huvudvärk och bara ett enda samelsurium av snurrande av lakan hela natten. Vid åtta hade jag varit uppe tre timmar och insåg att det kanske inte funkar att jobba senare på dan/kvällen när man knappt har kraft att hålla i luren för att ringa sig sjuk eftersom huvudet bara dunkar så fort jag viskar.

Vid tolv flyttade jag mig från sängen till tv:n. Skid-touren. Har ni kollat på skidor, sprint, utan ljud? (Ljud var inte läge med min huvudvärk, kan jag lova!) Blir man inte distraherad av dom där kommentatorerna hinner man fullt ut använda syn-sinnet och ser vilka fruktansvärda maskiner skidåkarna är, bara muskler högt och lågt, fram och bak. Både tjejer och killar. Kisade mest när det var damloppen måste jag medge, men när herrarna spurtade iväg så snön yrde runt de välvallade rumporna skidorna satte jag mig nästan, smålutande åtminstone, upp i soffan.

Nu ligger jag i sängen igen. Surfandes. Och förbannar denna dag. Huvudvärken är egentligen bara en bagatell i sammanhanget:
DET FINNS INGEN MJÖLK I HUSET!
Då är livet inte mycket värt. Det betyder inget kaffe, för utan mjölk kan det kvitta. Nån gång, för länge sen, när jag var i samma situation provade jag, i ren desperation, om det inte kunde funka att röra ut lite vetemjöl i kaffet. Testa inte det. Det är inte samma sak, jag lovar.

Ska se om jag kan hasa mig upp och hitta nåt att käka, har man inte fått någon näring sen i går kan det vara dags. Men så fort jag rör mig i upprätt läge börjar den där lille gubben inne i hjärnan hamra. Vad är det för snubbe? Nåt illa har jag gjort honom i alla fall.