I dag upptäckte jag att det faktiskt inte är kolmörkt när klockan är 16.45, snarare skymning bara. En sån där upptäckt gör att man bubblar av glädje inombords av vetskapen om att det faktiskt kommer en vår och det ganska snart!

Meddelade Sara redan i morse att jag tänkte gå på hennes aerobic-klass i kväll. I förebyggande syfte för att mota bort latmasken. Har man sagt att man ska komma, är det betydligt svårare att sjunka ner med arslet i soffan även om man vill liksom.

Ställer mig i salen. Ungefär en halvmeter från Sara och väntar på att hon ska säga nåt käckt. Vi brukar ju inte direkt tiga ihjäl varandra.
Nähä. Inte ens ett höjande på ögonbrynen åt lilla mig. 

Hon drar igång. Hälsar välkommen. Babblar en hel massa om grundsteg hit och dit - jag lyssnar och nickar.

Och se där ja. Efter nästan fem minuters prat avbryter hon sig mitt i pågående mening och skriker med uppspärrade ögon:

-- Men där är du ju! Jag undrade var du var, du skulle ju komma!

Hmmm. Ja, där var jag. På en halv, max en, meters avstånd. Stått där hela tiden. Alltid skönt att få bekräftat att man är en tillbakadragen liten beige och timid varelse som inte gör så mycket väsen av sig. 

Sen körde vi på så det stod härliga till. Med svajande höfter och skakande bröst. Typ. Jag svajade så gott jag kunde, men skakade nästan ingenting eftersom det inte är min påse.

Tack, härliga underbara Sara! Du är inte bara ruskigt rolig, du är grym också.