Skjut mig

Status före träning: Typ övertaggad (alla som på nåt sätt framfört något av det minsta lilla intresse inför en grupp, satsat på att vinna ett OS-guld eller liknande och befunnit sig i det stadiet vet att det är inte 100% optimalt). Pytte-pytteont (efter en ruskigt effektiv dag som innehöll i princip konstant rörelse...).

Status under träning: Hell. Allt gör ont. Snäpper upp smärttröskeln ett steg och låtsas som inget. Ignorerar. 

Status efter träning: Näst intill deprimerad. Det hasande benet hemsöker mig. Igen. Och huvudvärk.

Ja, ja, ja din Messerschmitt - säg att jag ska vänta med att träna tills smärtfrihet uppstår.
(Inom parentes, bokstavligt talat som ni ser: Jag pratade nyss med E och sa exakt samma sak till henne kom jag på. Vila nån vecka och se om det inte känns bättre... hö hö hö.)

Nu funkar jag ju inte så. Under mina glada 25 levnadsår (har aldrig påstått att jag har nåt som ska va en vetenskaplig blogg och då kan man använda flytande tideräkning...) har jag aldrig någonsin vilat bort nån krämpa. Är i valet och kvalet om det inte är dags att börja nu. Not!







Håller med, nja, kanske inte alls...

Shoot!

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0