Ni sitter som på nålar för att få läsa mitt första hata-vinter-inlägg... erkänn!

Får göra er besvikna. Snödepressionen lyser med sin frånvaro.
 
Jag och Ulrika (som är hyfsat lik mig vad gäller kyla/snö) konstaterade att det inte alls är så illa. Själv har jag inte fällt en enda tår i ren hysteri när ett iskallt jeanstyg råkat nudda benet när jag misslyckats gå mitt i jeansen utan gått helt normalt (sådär kobent, ni vet) hela kalla perioden som varit det senaste.
 
De normala vindstyrkorna som brukar råda (knappt 35 sekundmeter) häromkring har uteblivit.
 
Förra året (och de 20 åren innan) låg luftfuktigheten säkert i snitt på 135% under större delen av vintern. Då biter kölden genom märg och ben redan vid -2, jag lovar. Huden fryser till is bara man sticker ut näsan. I den torra luften som omger oss nu, finns inte tillstymmelse till fuktmolekyl NÅNSTANS. Ansiktet är, som jag tidigare meddelat, som läskpapper - det kan liksom inte frysa.
 
Och snön är fjäderlätt! Fyller lungorna med luft bara och på ett andetag har man blåst av snön från bilen liksom. I morgon ska jag andas rent garageuppfarten.
 
Fick faktiskt för mig att ta en långpromenad idag (nu gjorde jag inte det eftersom inte tiden räckte till, men låt oss fokuserar vi på själva tanken). Jag. Tänkte. Ta. En. Långpromenad. I. Minus. 10. Grader.
 
Nu får jag nog ta tempen. Det här är inte alls jag.
 
 

Håller med, nja, kanske inte alls...
Morrat av Spader Madame

Allvarligt. Jag känner litet samma lika. Och då har vi ändå total jävla snöstormskaos. Jag är i alla fall kär. Kanske du också? ;-)

2012-12-05 @ 20:09:02
URL: http://spadermadame.blogspot.se/

Shoot!

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0