Varför ha en telefon som fungerar

Jag och B var väldigt effektiva i kväll när vi planerade vår födelsedagsfest som går av stapeln i mars. Vi fyller hela 90 år ihop - helt fantastisk siffra, inte många som slår den är den spontana tanken. Vi kör en mix av våra nära, kära och annat trevligt löst folk från bådas sidor så blir det sketabra.

Hann med nöd och näppe sippa ur mitt vinglas (man planerar bättre med lite rödtjut, det är vi alla överens om?) innan C började gapa "sisten in i bilen är en skit" för att speeda upp tempot så vi skulle hinna till kyrkan till 18.

Jodå. Jag är flitig gäst i kyrkan nu för tiden. Denna gång bar det iväg mot Skultorps kyrka.

Efter fem minuters färd ringer K, som skulle möta upp vid kyrkan, till B och skriker panikartat:
-- Det börjar inte förrän 19. Och man måste ha biljetter! Visste ni inte det eller?

-- Men snälla nån. A sa ju att det började 18 - han ska ju sjunga så han borde veta. Han är väl inte senil eller? sa jag och såg ut som en fiollåda i ansiktet i baksätet.

-- Ringer du A, väser B från framsätet.

Tror jag har pratat om min telefon förut va? Den funkar inte om den inte vill, särskilt inte om det är kallt och synnerligen inte om det är snö. Tryckte som en vettvilling på A:s nummer. Inget händer. Och förmedlade det på skonsammast möjliga sätt till framsätet.

-- Men för hel-e. Ge mig numret då så ringer jag...

Då tvärdog min telefon. Den blev helt svart. Svårt att leverera ett telefonnummer då liksom.

Vi cirkulerade sju, kanske åtta, varv i rondellen eftersom vi befann oss i en bubbla där det var oklart om vi var en timme tidiga och biljettlösa.

Till slut uppdagades missförståndet. K stod nämligen vid en helt annan kyrka och trampade där det uppenbarligen erbjöds något annat som vi inte skulle på.

Ett sista varv i rondellen, plockade upp K nere i centrum, drog iväg med däcktjut mot förortskyrkan och vårt lilla följe dundrade in med några sekunder till godo innan kyrkklockorna började ringa.

Nån mindre begåvad i mitt sällskap påstår att jag med dunder och brak rev ner en hel radda psalmböcker när jag trängde mig in på bänken nästan längst fram, men jag hävdar med bestämdhet att det är lögn. Möjligtvis en. En liten, som singlade ner som nysnö på golvet. Hördes knappt alls.

Besviken på psalmerna. Kunde bara den sista, och då har jag ändå sjungit i kyrkokör - vilket förmodligen kan tyckas ofattbart, av de fem som erbjöds pöbeln i bänkraderna.
Och märk väl, i den psalm man nu råkade kunna, skulle kören ensamt köra dom tre första verserna - sen fick vi andra på nåder komma in och kvittra i de två sista verserna. Snåljåpar!

Sammanfattningsvis ger jag fem altare av fem möjliga i betyg! A bjöd på skönsång så stråna reste sig och kören gjorde sitt för att bidra till julstämningen. Tusen tack!







Håller med, nja, kanske inte alls...

Shoot!

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0