När vi stiger ut genom portarna på Arenan hör jag en främling som gick hack i häl utbrista:  
-- Jaha, då var helvetet över oss igen.
Då ville jag vända mig om, springa fram och krama om honom och säga:
-- Jag vet hur det känns. Det blir snart bra igen ska du se. Framåt maj. Då... då ska du se att vi kan le och skratta igen!

Nu kramade jag inte. Jag nöjde mig med att vråla mitt gillande över denna kommentar, 
för att visa att han hade min djupaste sympati. Det lät som han uppskattade stödet om man ser till vårt meningsutbyte.

Nu gör vi så här mot snön, allihop på en gång...



... sen går vi in och drar täcket över huvudet och hoppas det töar i morgon!

(Jag ber om ursäkt för fulfingret, men det bara dök upp helt spontant från ingenstans... )