Golf kan ju faktiskt inte räknas till någon av dom mest fysiskt krävande aktiviteterna, mer mentalt påfrestande, så visst är det ganska ironiskt, eftersom jag kör ett och annat träningspass då och då som är betydligt mer ansträngande rent kroppsligt, att jag skadar knät under golfrundan. (Mitt i golfrundan dessutom, och jag gick inte av utan stegar naturligtvis vidare med mitt onda knä i de ytterligare två timmar rundan varade.)

Ännu mer ironiskt kan man tycka det är att det inte var golfen i sig som orsakade knäskadan utan en jättesöt vit liten hund. Vår fyrboll skulle släppa igenom en tvåboll (orkar inte förklara) där det (tyvärr) råkade vara en bedårande charmig hund med som bihang. Under tiden vovvens husse hålar ut väntade jag, sittandes på huk, vid den lilla vita ulltotten och pratade gulligt bäbisspråk och klappade medan den glatt hoppade och viftade på svansen. Så sött!

Tills jag reste på mig. Där tog det söta slut. Det knäckte till i knät, och det gjorde inte bara ont, det gjorde j-gt ont.

Jag traskar vidare. Hål efter hål... Vid 16:e hålet hade jag så ont så hade jag kunnat hade jag sprungit i fatt byrackan och gjort en dörrmatta av honom. Skulle va skitbra att torka av leriga skosulor på den där ulliga pälsen... Snyggt dessutom med en kritvit dörrmatta, om än opraktiskt.

Knät är svullet. Det gör ont. Pappa trodde jag hade fått rabies. Ja, man vet ju inte, men jag är lite osäker på den diagnosen.