Stod och glodde på mobilen för att E skulle ringa och med beklagande röst säga att "Tyvärr, jag hinner inte träna i dag, gör det nåt om vi hoppar över i dag?". Jag skulle ju självfallet låtsas bli skitbesviken och låta stött ända ut i fingerspetsarna över hur hon ens kunde komma på tanken att INTE gå till gymmet trots snöstorm, driv-is och 59 minusgrader. Nu ringde ingen E så jag behövde inte låtsas...

Ut till bilen. Borstade snö, drog i väg. Självklart bakom en bilist som tror hastighetsbegränsningen sjunker till 5 km/tim vid väglag med snö.

Aahhh, äntligen. Framme vid arenan. Öppnar dörren... öppnar dörren... Öppnar INTE dörren alls - den rör sig inte ur fläcken.
Kravlar mig bak till baksätet. Öppnar dörren. Går ut. Stänger dörren.

Och här gör jag dagens misstag med stort M. "Testar" centrallåset i förardörren. Klick. Där gick alla dörrar i lås ja. Och inuti bilen ser jag träningsväskan. Låser upp... låser upp... låser inte alls upp. Inget händer.

Kokar av ilska. Kokar över faktiskt, eftersom jag fryser. Fryser så axlarna är uppdragna 15 cm ovanför huvudet. Ja, det är rätt skickligt att få upp dom så långt, jag vet.

Öppnar bagageluckan. Kryper in, kravlar mig fram till baksätet öppnar dörren går ut... och vad gör jag min intelligensbefriade idiot. Slår igen dörren! Utan träningsväskan.

Tar om allt igen. In genom bagageluckan. Tar ryggsäcken denna gång - ja, jag är förvånad själv att jag kom ihåg den. Ut. Slår igen bakdörr, bagagelucka och stapplar upp till E på gymmet och är sur som en hel påse citroner när jag kommer upp!

Hatar snö, hatar kyla, hatar vinter. Hade den här lilla episoden av oflyt inträffat under högsommaren med strålande sol och tjugofem grader varmt hade jag kunnat skratta åt det efter 5 minuter.
Nu kommer det dröja flera veckor innan jag skrattar åt det.

Va? Ja, jag fick naturligtvis krypa in genom bagaget när jag skulle åka hem också. Vad trodde ni?