Träffade en gammal bekant i dag. En stadgad mamma som jag kanske inte har så mycket gemensamt med längre. Inte bara för att hon är stadgad och har barn, det har jag vänner som är. Men resonemanget... Jeezus.

-- Ja, det är ju mycket med barnen, du vet.
-- Jo, det förstår jag, sa jag. Så har vännerna runt omkring också.
-- Men jag har ju en man som inte ens vet hur man startar tvättmaskinen. Inte nån idé att ens försöka lära honom, det är lönlöst. Och spisen hittar han inte ens till... och så vidare i en lång harang.

Det är det värsta jag vet när man förnedrar sin man/sambo på det sättet, och sen vet jag inte ens hur man kan bo ihop med ett sånt miffo som han framställs som. Att säga att han inte klarar av att starta en tvättmaskin är att jämställa honom med en neanderthalare. Och man kan faktiskt packa barnens skolväska utan att behöva vara Einstein.
Vem som helst kan starta en tvättmaskin, eller hur? Att säga att ens själs älskade (som det borde vara) är dum i huvudet tycker jag är grovt.

Vore bättre att säga att: min man vill inte tvätta, inte ta ansavar för planeringen för barnen och inte heller vill han laga mat, därför gör jag det men kan ändå inte låta bli att klaga och framställa min man som en idiot och jag är en martyr och uppenbarligen älskar jag det!

Den som skulle bo tillsammans med mig och beklaga sig över att jag inte kan byta däck ska jag anmäla för förtal! Jag kan byta däck om jag vill, men jag vill inte! Det finns dom som gör det betydligt snabbare än mig och som jag kan betala en mycket symbolisk summa för att göra jobbet som då tar en halvtimme. Jag vill inte! Och jag skulle inte vilja tvätta, diska eller laga mat heller om någon gjorde det åt mig.

Ett bra exempel på hela grejen är att dra en parallell till mitt arbete i mikrobyn. Där finns en diskmaskin. Jag har aldrig förlikat mig med diskmaskiner eftersom jag inte tycker disken blir ren. Har aldrig haft någon när jag vuxit upp, har ingen nu. Men på jobbet finns en diskmaskin.
-- Vi kör väl igång maskinen, sa nån, och lämnade lunchrummet.
-- Hallå, hallå - hur gör man, skrek jag, när jag upptäckte att jag var ensam med diskmaskinen.
-- Tryck här och tryck här, sa nån, och sen körde den igång.
Två tryck, det kommer jag ihåg resten av livet. Jag kommer ju faktiskt ihåg de mjuka vokalerna, aouå, och hårda, eiyäö, fortfarande sen mellanstadiet.
Men... eftersom jag envisas med att diska halvtaskiga maskindiskade bestick innan jag äter har på nåt sätt mitt "ansvar" för att starta diskmaskinen blivit obefintligt. Nån annan gör alltid det.
Perfekt.
Nån gång har det hänt att jag yttrat: "Ah, nu är det nog dags för en körning igen. Hur var det nu man gjorde?"
Skitbra - låtsas jag vara idiot så kör nån annan igång diskmaskinen pekar stolt på de två knapparna igen! Herregud, jag är inte efterbliven. Men inser att jag slipper sätta på diskmaskinen om jag spelar dum!
Så lätt är det att slå blå dunster i ögonen på folk.

Min gamla bekant tog tag i sin kundvagn, rättade till kappan och frågade: Kan vi inte höras nån dag och gå ut och äta? Nej, tyvärr. Det kan vi nog tyvärr inte... en hel kväll orkar jag inte alls hålla god min. Men jag sa ändå: -- Visst. Ring mig.