Om jag bara vore lite mer som...
Nej - inte avseende större bröst, lite smalare, bättre proportioner, 180 cm lång eller nåt annat kroppsligt attribut- det där har jag för länge sen slutat sukta efter. Min kropp fysiskt sett kommer jag väl överens med, vi är kompisar.
Men egenskaper. Egenskaper som saknas. Åh, vad det saknas bra egenskaper i den här 163 cm långa kroppen som skulle kunna förgylla min tillvaro, inbillar jag mig. Egentligen inte en önskan om att va nån annan, mer en önskan om att ha andras egenskaper.
Bara den senaste veckan har jag träffat hur många människor som helst, bekanta, flyktigt bekanta, arbetskamrater eller vänner vars egenskaper skulle kunna radas upp i en oändlig ström som åtråvärda.
Sen tänker jag efter en gång till - de personer jag på nåt sätt kanske beundrar, ser upp till eller som fångar min uppmärksamhet, är det inte så att de på nåt sätt är lite lika mig i alla fall? Även om jag inte på långa vägar är så "perfekt" som dom förefaller i mina ögon vad gäller de åtråvärda egenskaperna? Men visst har jag en bit av de goda egenskaperna?
Hoppas det är så. Jag ser inte upp till någon som är fördomsfull, elak, falsk, nedvärderande eller dryg. Och inte ser jag upp till någon som tycker människor har olika värde.
Så om jag bara jobbar lite på mina bra egenskaper, och låter de många dåliga egenskaperna blekna, då kanske man slipper den där önskan att vara lik någon annan?
(Jodå, dåliga egenskaper har jag... det vet jag, och det är väl bra om man är medveten om dom åtminstone?)
Jag tycker du är bra som du är. Det är roligt att du ilsknar till ibland. Alla ska vara olika, det är nog det som är grejen. Ingen kan vara perfekt. Men visst blir man lättare kompis med någon om man känner att man har något gemensamt. Typ humor. Sen finns det ju andra som man gillar vissa sidor av, men inte andra.
P: Tack, tack. Jag stör mig på att jag retar mig så jag kan bli tokig på så många människor. Den egenskapen är inget bra, det finns bättre... :-)
Varför skulle man vilja vara annorlunda än man är,ännu mindre önska sig att vara lik nå´n annan,ingen är perfekt,ingen är fullkomlig,vi är ju bara människor,inte gudar,.men å andra sidan,vem har sagt att gudarna är fullkomliga,.och tänk så tråkig världen skulle vara med enbart perfekta människor,ingen att se upp till,ingen att se ner på,ingen att jämföra sig med,känna sig bättre,känna sig sämre,nej,jag har aldrig velat vara nå´n annan än den jag är,på gott och ont. Ha det fint oj du ofullkomlig.
så träffsäkert! Vi har ju våra moraliska värderingar som vi vill leva upp till, och visst är det bra att se det positiva jämsides med det negativa. Då har man ju väl möjligheten att välja?
Brandon: Hehe - sett ur det perspektivet så har du rätt. Ökentråkigt om alla vore perfekta. Jag ska vara nöjd med min ofullkomlighet hädanefter och tänka att jag berikar omgivningen... Ha de fint du me´.
Dinokat: Jodå, det vore jätteenkelt om man rakt av kunde välja, men ibland bara rasar de negativa egenskaperna över en utan att man ens hinner tänka positiva egenskaper. Man hinner liksom inte välja... Men som sagt - man kanske kan jobba på det. :)
Det är mycket möjligt att man har de egenskaper man retar sig på hos andra... eller så får man försöka ha överseende med hur folk är... det finns undantag -- typ folk som skadar andra -- och dom egenskaperna ska man inte ha överseende med...
P: Tror du det är så? Att jag egentligen har alla de egenskaperna jag retar mig på? Så har jag inte alls tänkt. Det måste jag nog ta mig en allvarlig funderare på...
