Vem är jag

Livet är som en bergochdalbana. Ibland går det tungt uppför och ibland går det lätt nedför och då och då är det helt plant. Det gäller bara att försöka hitta nedförsbackarna så att allt känns lätt. Ett alternativ för alla som klagar på allt dom inte har är att gå ut i skogen, då inser man att man är fri och inte behöver så mycket. Det ska jag göra i morgon. Jag har för övrigt allt jag behöver -- nästan. Och egentligen inget att klaga på, men det gör jag ändå. Man får se till att hitta guldkornen i vardagen. Göra saker man gillar. Gillar man inte något ett tag får man ta en paus så att man hittar glädjen igen. Eller så kan man lyssna på en bra låt som är så bra så det bara spritter i benen. Det finns mycket man kan göra. Man kan till exempel skaffa nya vänner om man tycker att dom man har är trista.

Vi är nog många som kan känna igen oss i vad du skriver....åtminstone fram till "jag är lycklig" för DÄR tror jag att vi gärna fastnar. Vi inser inte att vi faktiskt är det utan grottar ner oss i i-landsproblem och att reta oss på saker/personer som vi inte kan göra något åt.

P: Det vore nog tråkigt om det inte gick lite upp och ned. Tänk om det var raksträcka hela tiden... Skulle man uppskatta nånting alls då?

Nä, lite dalar då och då piggar upp i efterhand.



Marie: Jag retar upp mig till vansinne på personer och saker som egentligen inte betyder nåt för mig. Men exploderar, slår på nåt, orerar vitt och brett om saker och ting, sen är det bra. Tills nästa gång. Men jag blir faktiskt inte olycklig p g a det.

I det hela betraktar jag mig som lycklig. Och fler skulle säkert kunna göra det om man bara vågade tänka tanken.

Det är lite fult att vara lycklig i samhället. Man ska vara lyckad, stressad, engagerad och you name it. Luta sig tillbaka och säga att man är lycklig är nog inte ett uttalande med prestige!

Men jag är rätt prestigelös också tror jag...