Ibland hoppar det ur saker ur munnen som man inte alls tänkt säga.
Då brukar Sunda förnuftet lämna min kropp, ställa sig intill mig och fråga med föraktfull ton:
-- Vad sa du nu, Åsa? Var det verkligen nödvändigt att stapla just de orden till en sammanhängande mening? I värsta fall kan mottagaren uppfatta innebörden i den där meningen, och det vill du väl inte?

Då brukar jag skamset svara:
-- Nä, det var väl kanske inte så jag hade tänkt.

Det Sunda förnuftet brukar vid de här tillfällena vara rasande och skälla ut mig efter noter.
Jag står med sänkt blick och skrapar med foten och försöker fundera ut en bra bortförklaring som kan blidka Sunda förnuftet. Oftast finns ingen ursäkt att tillgå - då går jag till attack istället:

-- Men var befann du dig då? Du som är så duktig. Är det inte din uppgift att se till att sånt där inte händer? Du missköter dig på jobbet helt enkelt. Är ute och rumlar runt med Intelligensen, Svartsjukan och Självkänslan förstås? Skulle inte förvåna mig om du lurat med Humorn och Vemodet också. Från och med nu är det slutfestat. Du sitter på din plats och är pigg och allert när det är dags för kommunikation eller beslutsfattning. Hör du det?