Framme vid bygränsen. Ett pyttelitet samhälle strax utanför Vimmerby.
-- Hur är det man kör nu då? Är det rakt fram eller...
Tvärnit och full gas omvartannat tills far hittar en väg han tror sig känna igen.
-- Här ska vi in. Ja, här är det.
Jag nickar för mig själv i baksätet, det är faktiskt rätt.
Vi hinner göra en sväng i villaområdet. En till. Sen kom tvärniten igen.
-- Men vart är det vi ska nu då... ni tror inte ni kan hjälpa till, nån nytta kan ni väl göra när ni ändå är med?
-- Fortsätt rakt fram. Första höger, vågar jag mig på att pipa från baksätet.
-- Rakt fram? dånar det som svar, det är jag inte alls så säker på.
Av någon anledning jag inte alls förstår körde han ändå rakt fram. Det normala hade varit att far hade gjort en u-sväng och åkt åt andra hållet.
Normalstatus kom dock  tillbaka snabbt:
-- Haha - det visste jag väl. Här är det inte!
-- Jodå, det ligger ju där nere till höger. 
 Far svängde vänster förstås. Sen irrade vi runt i kvarteret ett tag innan vi kom tillbaka till ursprungspunkten och kunde svänga höger. Ner på rätt gata till pappas syster, min faster.

Faster ska sälja sin villa. Äntligen. Faster och farbror har flyttat ner till Helsingborg för flera år sen, men valt att ha huset kvar fram till nu. Syftet med dagen var att vi skulle ta reda på de saker vi ville ha av bohaget.
För mig som gillar loppmarknader och auktioner var det rena julafton. Hur mycket grejor som helst. Över allt. Högt och lågt, under och över, innanför och utanför.

Jag, far och bror hade var sin låda för att packa ner småsaker i. Vi började i arbetsrummet. Faster visade upp en sak, sen fick vi skrika vem som ville ha den. En del saker ville vare sig jag eller brorsan ha. Helt fel, helt enkelt.
-- Men snälla nån, bortskämda ungar, är det ingen som ska ha den där fina skålen. Den är ju värd en förmögenhet! Då tar jag den, skrek pappa och stoppade ner den i sin låda.
-- Den ska med, den kostar multum, den kan flickorna leka med, hördes det eka när en fruktansvärd porslinspjäs visades upp.
(Flickorna är mina brorsdöttrar, 3,5 år och 1,5 månad.) 
Efter ett tag upptäckte jag och bror att pappas låda dignade av saker och han gått över till låda två.
-- Men snälla pappa, sa jag, vi är ju bara i rum ett än så länge. Du kanske kan lugna dig lite?
-- Sköt du ditt så sköter jag mitt.

Vi höll på länge, länge. Låda efter låda fylldes med än det ena och än det andra. Det sista höll vi inte längre reda på vems låda som var vems, det östes ner hej vilt i lådorna.

Sen kom vi till möblerna. Massor av fina, stora och skrymmande bokhyllor, sekretärer, soffor, bord, stolar och allt möjligt.
-- Vi tar rubbet, vrålades det från köket till oss andra i vardagsrummet. Alltihop ska med till Skövde.
-- Vad säger han nu, frågar jag brorsan. Har det slått över fullständigt?
Pappa kom inlufsande och tittade uppfordrande på mig:
-- Du har ju hur mycket plats som helst i ditt stora hus. Vi ställer det i källaren så länge tills vi bestämt vem som ska ha vad.
-- Men snälla pappa, det är rätt fullt hemma. Ett förråd ockuperas ju dessutom av dom där hemska kontorsmöblerna från Kinnarps som du fick gratis från nån. Dom har stått där nere i tre år, när har du tänkt hämta dom?
-- Det är möbler med kvalitet ska du veta, inget man föraktar!
-- Nä nä, men du har inte varit i behov av dom på tre år och dom har stått i vägen de senaste två.

Då gick pappa ut i hallen, snubblade över en av otaliga lådor, tog muttrande ner ytterligare en kopparkittel från en hylla, lindade omsorgsfull in den i tidningspapper och la den i en låda samtidigt som han sa sin mest använda formulering denna dag: 
-- Den kan flickorna leka med.

Jag gick ut till pappa och klappade honom på armen och sa:
-- Tror det är dags för mat nu. En fars-dags-lunch borta på herrgården.

När vi kom bort till herrgården hade köket stängt för en halvtimme sen... fortsättning kommer i del tre.