Ingen jävla caffé blatte, del 4

Vi sladdade in vid ett halvskumt hak inne i byn.
-- Ja, här syns ju hur maten kommer att smaka, sa pappa. Men lite skulor har väl ingen dött av.
För att göra en väldigt lång historia kort hördes följande kommentar när vi lämnade det lilla, något sunkiga, matstället:
-- Det var det jag visste! Man ska inte döma katten efter håren. Utsökt mat. Sa jag inte det? Att ni inte ska vara så misstänksamma mot andra kulturer?
Och pappa satte av mot bilen med spänstiga steg.

Väl tillbaka i fasters hus följde samma visa igen. Jag och brorsan skakade tvekande på huvudet åt diverse saker. Och pappa skrek om igen:
-- Den ska med!

Dagen närmade sig sitt slut. Bilen var proppfull, upptäckte jag när jag tänkte pilla in en kartong med några snygga koppar, som jag tänkte använda direkt när jag kom hem.
-- Pappa, skrek jag, ska vi sitta alla tre i framsätet eller ska nån ta tåget hem?
Hela baksätet var fullt med grejor.
-- Men herregud, du är ju smal som en fiolsträng. Du får väl plats där i bak? Du tar den där lådan i knät bara, så är det löst, säger pappa och pekar.
-- Tror du jag ska sitta med en låda med kastruller och stekpannor i knät i tjugo mil är du helt fel ute. Då kör jag så sitter du i bak.
-- Jag kör. Sa pappa muttrande och bar tillbaka kastrullkartongen in i huset.

Så till slut, dags att summera dagen och göra upp planer när vi skulle hämta resten.
Vid en överblick av det vi skulle hämta, insåg vi allihop att nån kärra inte är tillräckligt för att få med allting hem. En lastbil är närmare övernsstämmande med verkligheten.
-- Men vad i hel-e, skrek pappa, kan ni inte behärska er när ni plockar på er en massa saker? Fattar ni vad det kommer att kosta att hyra en lastbil?

Jag och brorsan tittade på varandra, tittade på faster, tittade på pappa.
-- Men vi kanske kan låta en del av grejorna åka till Erikshjälpen ändå, försökte brorsan.
-- Du är tokig, inget ska slängas till Erikshjälpen, skrek nån.
-- Men då kanske vi skulle kunna fixa det med en kärra, försökte jag, om det bara är lite mindre saker.
-- Nu håller ni tyst. Jag fixar det här! Ni behöver inte bry er. Vill ni nu ha hem alla sakerna ska ni få det, dundrade pappa.
-- Men vi behöver inte...
-- Nu håller ni tyst. Tyst! Bara tyst!

Vi tog sats hemåt. Det gick bra. Brorsan körde halva sträckan. Det var ännu värre. Då kunde pappa koncentrera sig fullt ut på hur mottrafikanterna uppträdde och var kamerorna var placerade. Men hem kom vi...

Packade upp en av lådorna häromdagen. Och upptäckte den ena fula porslinspjäsen efter den andra, ett par skinkbestick, som absolut sett sina bästa dagar under 20-talet, och en vas i guld. Pappas!
Ringde pappa direkt och sa att jag hade en kasse med grejor från faster som är hans.
-- Nej då, jag har inte tagit det där, ljög han mig rätt upp i ansiktet, inte alls.
-- Jo, det är ditt, sa jag.
-- Ge den påsen till din bror, det är förmodligen hans grejor.
-- Det är INTE brorsans saker, det är dina.
-- Ja, ja - jag kommer förbi och hämtar dom nån dag.
-- Jag kommer ut med dom. Direkt.
-- Du tror inte du kan ställa dom bland Kinnarpsmöblerna så länge?
-- Nej.

Åkte med kassen till Gengåvan, och håller tummarna att han inte kommer att upptäcka att nån av de hemska porslinpjäserna skulle vara värda 10-tusentals kronor. För så skulle det kunna vara.

I början av december åker jag och pappa ner och är flyttfirman pappa anlitat behjälplig vid hemtransport av det kvarlämnade. Hoppas vi stannar och fikar på samma ställe på nervägen. Då ska jag nämligen beställa en caffé latte....

Håller med, nja, kanske inte alls...
Morrat av Emma

Jag vet inte vrf, men när jag läser ser jag din papppa som pappa Rudolf (Sunes pappa) haha.. Bara immiga glasögon som fattas typ:P

2008-11-22 @ 18:37:38
Morrat av Åsa

Emma: Ja de kanske är lika lika vid närmare eftertanke... ;)

2008-11-24 @ 20:38:17
Morrat av Åsa

Emma: Lite lika skulle det va...

2008-11-24 @ 20:38:53

Shoot!

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0