Snygge-L kom och våldgästade i dag. Pang bara så knackade det på dörren och där stod han. Uppstånden från ingenting, utan förvarning.

Epitetet "snygge" fick han för att jag och min kompis, A,  skulle reda ut vem människan var. Skövde är litet så det kan hända att man vet vilka folk är, som är i liknande ålder som en själv. Vi dividerade fram och tillbaka och till slut sa A:
-- Ja, ja - det är han som ser rätt bra ut. Snygg helt enkelt.
-- Japp. Han är det, sa jag.

Då får man heta Snygge-L hädanefter. Namnet sprider sig och alla vet vem man pratar om, jag behöver inte lägga till:
-- Han som hyrar förråd av mig, du vet.

Varje gång Snygge-L befinner sig i närheten av mitt hus ser jag ut som nåt katten släpat in och dessförinnan ruskat runt i munnen i trettio minuter.

Eftersom han hyr ett förråd av mig ska det betalas med (mer eller mindre) jämna (men jag är flexibel som tur är) mellanrum - då konfronteras vi.
Han plockar grejor fram och tillbaka i förrådet i tid och otid - då konfronteras vi emellanåt.

När jag går hemma och bara skrotar är jag inte precis uppstylad till tänderna på kvällarna när klockan är 20 eller senare, om jag inte väntar besök. Det är dessutom mycket troligt att jag tagit ur linserna och satt på mig något av mina tre par glasögon som är mer eller mindre skeva efter ett otal stenhårda insomningar framför tv:n. Mina favoritpar, som jag oftast använder, sitter rakt om jag sätter en skalm på örat och den andra fem cm över det andra örat. Ser lite konstigt ut, men jag ser bra ut genom dom.

Inte heller är jag direkt stylad när jag "hus-arbetar"... vilket ofta händer vid vackert väder under sommarhalvåret.
En av de första gångerna jag träffade Snygge-L var när han pejlade möjligheten att hyra förråd hos mig och jag höll på att skrapa garageportarna...
Det var varmt ute och solen stod i zenit och sken rätt på mig. 55 grader eller nåt ditåt.
Därför hade jag de kortaste och fulaste målarjeansshorts med passform not, och linne med minst sagt lika taskig passform som sett sina bästa dagar för länge sen på mig. Höll mig krampaktigt med ena handen i stegen , som jag för tillfället var uppflugen på, och körde värmepistol och skrapa i den andra.
Svetten lackade, gråa färgspån hade fastnat både i håret och på svettiga armar och ben.
Då bromsar han in med bilen och vi för vår första konversation. Jag tyckte han var urkorkad som störde mig i mitt arbete med en sån trivial bagatell som att hyra förråd. Vilken idiot. Han tyckte nog jag var konstig.

Därefter har han sett mig i de mest värsta hemma- och arbets-kreationer... Orkar inte ens beskriva dom alla. Men tro mig, inget man är stolt över precis. Jag har aldrig någonsin varit guds gåva till mänskligheten när vi träffats (det är jag aldrig i och för sig - men ibland kommer nog till och med jag över gränsen till vad gud har glömt när jag anstränger mig - tror jag) det kan vi nog vara rörande överens om.
Men det kanske är därför. Ja, därför vi har så mycket att prata om jämt - det bara forsar ut en massa prat när vi träffas, vi hinner knappt andas mellan meningarna. Båda två drar hela sitt livs historia om vad som hänt sen sist. Rakt av bara, utan krusiduller.

Som sagt, i dag dök han upp som gubben ur lådan, för att betala några månaders hyra.
Jag höll på att städa, svetten lackade, mascaran rann, task-jeans och sunkig t-shirt som dagens outfit och nåt som inte vare sig kan eller får kallas håruppsättning....
När klockan är halv tio säger han...
-- Nä, nu måste jag nog åka, nu har vi stått här i trappan och tjatat i en timme, dax för avfärd...
-- He, he. Kul. En timme, ge dig.
-- Jodå. Jag kom hit halv nio och nu är klockan halv tio....
-- Trodde det gått tio minuter, sa jag.
Pratar lite till - sen får han bråttom. ICA stänger tio, han är tvungen att handla....

Snygge-L är bra. Jag är den jag är, han är den han är. Vi är kompatibla.
En sån där människa som man känner ett stort förtroende för bara för att man får vara sig själv.
Det finns fler än Snygge-L i min omgivning, som uppskattar om man är sig själv. 
Som jag umgås betydligt mer med. 
Ni är guld värda.