Åkte ut på landet tidigare i dag - till brorsan, C och S. Vi skulle fixa till födelsedagspresenten till P.
En sån där korg med smått och gott ni vet, lite vin, några ostar, kex, konfekt och, som pricken över i, ett par exklusiva kalsonger. Nej, P äter inte kalsonger, men till någon som har allt köper man det som önskas alternativt blir uppskattat - därför blev summan av det hela perfekt, om än lite udda kombinerat.

Brorsdotter S är 3,5 år, och berättade glatt när jag steg in över tröskeln att katten blev livrädd när den såg såna som mig. Det värmde att höra.
Sen bar det iväg upp till S:s rum för att titta på 3787 olika gosse-djur, alla med olika namn, som man bör komma ihåg till nästa gång man kommer dit för att inte få onda ögat. Måste nog åka ut och småöva lite när S är på dagis nån dag, hade inte helt koll på riktigt alla namn i dag måste jag erkänna.

Klart för avfärd till födelsedagsbarnet. Brorsan och S försvann springande ut till bilen, för att undkomma regnet. Jag och C sod kvar och tittade på varandra... Vem tar vad? Korgen med kalsongerna? Teckningen som S ritat till P?
-- Du tar kalsong-korgen, så kan du hålla i den i bilen på väg bort, sa jag. Jag tar S:s teckning, den kan jag lägga på sätet när jag rattar bilen.
-- Bra, men ta S:s paraply här så slipper teckningen bli blöt.
Fällde upp det illrosa paraplyet med volanger och kastade mig ut i regn och blåst.
-- Du, Åsa, teckningen kanske inte är torr än förresten, skriker C.
Det var way too late. Jag hade redan en palett av regnbågens alla färger, och guld- och silver-glitter, på min vita jacka och tröjan innanför eftersom jag inte knäppt jackan...

Framme vid jubilaren. (Endast 50 m bort (30 m om man går genom kohagen) från huset vi nyss lämnat, men på landet åker man bil).
Glada tillrop och hurra-rop och den lite råa men hjärtliga stämningen förgyllde entrén.
Det var trångt på farstukvisten så jag stod längst bak i kön... under det illrosa paraplyet med volanger.
Teckningen fladdrade fortfarande - nu brydde jag mig inte om färgfläckar längre. Tänkte ett tag snyta mig i teckningen för att riktigt demonstrativt visa att jag minsann inte brydde mig om lite färgprakt här och där.

Till slut kommer jag fram till dörren. K står vid sidan av och ser mig inte förrän efter några sekunder...
-- Men jösses, vad är det ni har med er? skriker hon till de andra. En neger?

Visst. Jag blir brun fort och lätt på sommaren (nån gen med tattar-blod som fastnat hos mig förstås...). Och efter många timmars traskande på golfbanan, idogt trädgårdsarbete och att jag i princip befinner mig utomhus från morgon till kväll vid vackert väder, har mitt pigment nu visat sitt rätta jag. Men att kalla mig färgad är väl kanske att ta i...
Men kommentaren kom från hjärtat och hon hade aaaaaldrig sett så bruna händer.
Nej. K är inte konstig på nåt sätt. Hon är inte heller under 5. Hon fyller 62 snart.

Och resten av kvällen avlöpte i samma anda.