Gott slut och gott nytt
Nyårsafton.
Jag önskar alla ett gott slut på 2008 och en god start på 2009!
Åldersnoja överallt
Det löste sig.
Längst bak i kön på systemet i mikrobyn inser jag att kortkoden också runnit ur minnet. Borta. P försökte hjälpa till och chans-smsade 5362. Helt fel kände jag instinktivt, men var inte helt säker.
Det gick bra utan kod.
Gud vad jobbigt det är när man känner att man faktiskt inte har samma minne som för bara 10 år sen. Som för fem år sen. Det smyger på en lite lömskt bakifrån. Vimsig och tankspridd är jag till naturen, men siffror har jag alltid varit bra på.
Förr kunde jag rabbla sifferkombinationer fram och tillbaka hit och dit, både nyttiga och onyttiga. Nu kommer jag inte ihåg de man behöver. Gamla telefonnumren kommer man ihåg. Gamla bankomatkortskoder. Före detta kompisars födelsedagar. Sånt ligger inbränt i minnesskivan till ingen egentlig nytta: 12257, 16625, 61666, 460323, 670527, 464030, 8863, 680913, 414471, 8800 osv i all oändlighet.
Man är lite äldre än när man var tjugo, så långt hann jag tänka när jag funderade över mina sifferkombinationer, innan jag var tvungen att släppa det.
Pratar med H lite senare, och vi pratar om nåt som får henne att kläcka ur sig:
-- Ibland känner jag mig gammal.
H är född 85.
1985. Inte 1885.
Men så är det ju. Rätt som det är kommer man på att man har blivit äldre. Åtminstone i relation till förra året, och åren innan dess. Det har vi alla gemensamt. Oavsett om vi är tjugo eller hundra år.
(Måste tillägga att H är en mycket ung, sprudlande, intelligent och härlig tjej. I runda slängar ganska lik mig alltså - jag har bara en ytterst liten (pytteliten) minnesdefekt. Pytteliten, sa jag det?)
Orkanstyrka
Så här ser ett av mina gamla spinningpass ut på pränt:
Ja, ja - jag har eldat lite på det, ett värmeljus stod i vägen för mitt papper... i övrigt är det välarbetat och hyfsat snyggt nerpräntat.
I dag har jag suttit fyra timmar och slitit mitt hår för att få till ett nytt:
Jag älskar när min kreativitet tar sig utlopp likt en rasande orkan.
Vilar mig i form
Sa till mig på skarpen i går innan jag däckade på kudden att jag verkligen borde komma i väg på dagens spinningpass på gymmet. Det började för femton minuter sen och här sitter jag och knappar.
Frågade mig lite försiktigt om jag skulle kunna tänka mig en promenad lite senare? Blicken jag gav mig själv när frågan ställdes skulle kunnat skrämma slag på vem som helst.
Aha - jag visste väl det
Om Lasse Kronérs framträdande i den lila omgivningen i rutan.
Ett av lägren i vår familj var bergis på att han själv fått vara med och bestämma hur hans omgivning skulle se ut, den andra sidan var övertygade om att det fanns designers som bestämt utseendet.
Mitt lag vann.
Aftonbladet: Lila slips upprörde.
Överstökat
Så då var julen överstökad. Det gick smärtfritt.
Vet inte varför, men fick för mig att åka ut på rean i dag.
Jag gillar bland mycket, mycket annat inte:
- folk som tror dom är ensamma i affärerna, när varje seende individ kan konstatera att det är 10 personer per kvadratmeter.
- folk som kör som höns.
- folk som andas en i nacken när man står i kö.
Dessa tre saker införlivades. Förstås.
När jag kom åkande vid stadens brandstation kom en tant gasande i fel fil. Mot trafiken. I Vasaportens parkeringshus kom en dåre åkande mot oss 30 andra som körde åt rätt håll.
I en klädaffär vältes jag och en till omkull av en gubbe när han skulle ta en tunika från ställningen där vi utsatta stod.
I samma klädaffär kände jag hur kvinnan bakom mig blåste mig i nacken i cirka 20 minuter innan det till slut blev min tur. Ändå backade jag ett steg och trampade henne på tårna, vände mig om och tittade barskt på henne för att försöka få henne att fatta. Då upphörde flåsandet i nacken i hela 30 sekunder. Sen var det tillbaka... Usch.
Så sant som det är sagt
Hade jag inte varit så trött hade det dykt upp ett snyggt julmotiv till hälsningen ovan.
Men tyvärr måste jag stupa i säng, tittar bara med ett öga när jag skriver det här.
Då är man lite småsugen på att träffa kudden.
Den jävla idioten
Jag har varit på besök och träffat den jävla idioten förut. Men det var väldigt längesen. Nu blev jag varse att just precis den här jävla idioten inte finns längre, där har den jävla slutstationen nåtts. Det finns många andra likadana idioter tyvärr.
Efter att ha läst Maddes blogg (eller andras i samma situation) är man inte oberörd. Själv valde jag nog, omedvetet, att sluta läsa för det var för tungt att bära.
Mitt bidrag denna jul - ja, det får man nog anse att jag har råd till om jag kan slita snören av paket och äta köttbullar och godis så det krampar i truten - blir till Barncancerfonden och "Den jävla idioten".
Här skänker du pengar, om du vill, till Maddes minne. Gör det.
Förmodligen skrattar, sjunger och ler du där uppe, Madde.
Klipp dig!
Min allra käraste tomte är den som funnits i mitt barndomshem så länge jag kan minnas. Den lille tomten som alltid vaktade paketen under granen. Nu står han hos mig.
Granen har inte kommit in än, så den lille figuren står och bidar sin tid i hallen.
Men han borde verkligen göra nåt åt sin frisyr.
Eftertankens kranka blekhet...
20/12: Mmmmm. Kakaobeströdda chokladtryfflar. Julgodis med andra ord!
21/12: Vad har hänt här? Var det verkligen julafton i går? Ja. Tydligen.
Fy på mig. Det trodde jag inte om mig själv. Verkligen inte. Skäms!
Önskar jag hört fel
Kommer till HM och ser en sån där överklassfamilj. Mamman uppstylad som hon är på Nobel-fest, pappan med scarfes till matchande långrock, flickan klädd i ylle-jacka och spetskjol och den lille killen har fluga dagen till ära.
En "svensk" familj blev jag snart varse.
Skratt, högljutt prat och massor av utländska ord hördes plötsligt bakom min rygg när jag stod och iakttog den "svenska" fina familjen.
En utländsk storfamilj har äntrat klädavdelningen. Ingen kan undgå att se eller höra den uppsluppna skaran.
Den lille svenske gossen med fluga har plötsligt traskat ut på egna äventyr och den ljusa lilla tjejen i spetskjol följer glatt efter. Fina mamman och pappan står och tittar åt ett annat håll.
Plötsligt ser fina pappan att flug-gossen försvunnit - och ropar hans namn.
Fina mamman vaknar till:
-- Åh, herregud, bara dom inte gått bort till de där snuskiga blattarna.
Den ljusa lilla tjejen i spetskjol står precis då framför en av "de snuskiga blattarna". En lika liten tjej, också klädd i spetskjol, med mörkt långt hår. Dom tittar på varandra och skrattar och gör lite fäktande med armarna, så som barn brukar göra när dom försöker förmedla saker utan att använda språket, när dom är uppspelta av situationen.
Jag möter blicken på en av de andra "snuskiga blattarna", en äldre dam som förmodligen är mormor eller farmor, som står och tittar på de små tjejerna. Huvudet är lagt lite på sned. Hon tittar på flickorna, tittar på mig och ler. Slår ihop händerna och vaggar, vilket jag uppfattar som kvinnan tycker det är gulligt.
Jag ler tillbaka och nickar i samförstånd. Den gamlas ögon tindrar. För dom är bedårande söta, den "snuskiga blatte-flickan" och den lilla svenska spets-tjejen.
Precis där blir det söta aprubt avbrutet. Av den tjusig överklassmamman som bryskt rycker tag i armen på den ljusa lilla flickan och drar henne därifrån.
-- Kom nu, såna där pratar du inte med.
Jag känner hur jag min överläpp tappat kontakt med underläppen. Jag bara gapar av förvåning och, framför allt, av bestörtning. Den äldre damen, tittar på mig igen. Leendet är borta, glittret i ögonen är borta där finns bara sorg och kanske skymtar jag också stolthet.
Jag skakar på huvudet, och gör en konstig min. Hon vänder bort blicken och tar sin lilla "snuskiga blatteflicka" vid handen och sällskapet går ut ur affären.
Jag och den utländska storfamiljen stöter ihop igen. I en annan affär. Den mörka bedårande söta lilla tjejen tittar på leksaker intill mig. Jag tar en mjukisgroda och berättar att min brorsdotter älskar grodor och frågar om hon också tycker om grodor. Mormor/farmor rusar fram och ställer sig beskyddande bakom flickans rygg.
-- Kvack, säger jag, och nickar med grodans huvud åt mormor/farmor.
Den gamla skrattar så hon håller på att trilla omkull. Hon har inte så många tänder ser jag.
-- Kvack, kvack, säger hon och sträcker fram handen till hälsning. Hon fortsätter skratta.
Den fina mamman stöter jag inte på igen, tack och lov.
Undrar om hon är stolt över sig själv, som visat sin lilla dotter hur man bemöter andra människor. Att man inte pratar med människor som inte är exakt likadana som man själv och att man kan kalla människor man inte känner för snuskiga för att dom råkar prata ett annat språk eller ha bruna ögon.
Det finns bara en enda "snuskig" människa i denna berättelse. Främlingsfientlighet och rasism är nämligen snuskigt, och att föra det vidare till sina barn är inte mindre snuskigt.
Julstämningen kryper närmare
Har redan nyårslöftet klart för mig. Ska bli ordningssam, skötsam och lite så där småredig. Kanske också lite stillsam.
I går på gymmet drog jag av mig överdragsbyxorna på och la dom intill ryggsäcken. La sen nyckelknippan på byxorna, lämnade alltihop och studsade iväg på toa. När jag kom tillbaka svepte jag med mig ryggsäcken och lät resten ligga kvar och blev jagad genom havet av maskinerna av omtänksamma människor som observerat min glömska.
Har sedan mitten av november plågat mina träningsdeltagare med Carola-julsånger för att få in stämningen. I dag, när det är grand finale, för min del åtminstone, innan julafton har jag cd:n hemma. Förr om året har jag alltid spelat Peter Jöback, men den är helt spårlöst borta. Ändå har jag letat!
Och sen ska jag bli en helt ny instruktör. Sansa mig, vara lugn och pedagogisk. Inte skrika hysteriskt på mina pass. Bara lugnt, proffsigt och stillsamt konstatera att det inte alls är en tävling, alla ska köra efter sin egen förmåga och inte alls försöka maxa de sista minuterna så det svartnar för ögonen.
Ja, detta var bara några reflektionerna jag gjorde under vistelsen på gymmet i går och i dag. Sen har jag ju ett liv i övrigt också där mitt nyårslöfte kommer väl till pass.
Skalvet
Haha. Garvar än.
Kolla in hos Alex.
Jag fick tvångslänkningssyndrom, kunde inte låta bli!
Nedräkning
-- God morgon. Hur står det till?
Sa jag glatt till min kollega.
-- Nja, det är så där om jag ska vara ärlig, svarade B. Hittar inte den där julstämningen, det stör mig.
Själv har jag lärt mig att julstämningen infinner sig den 23 december. När köttbullsoset ligger tätt i köket, glöggen puttrar på spisen och uppesittarkväll med bingolotto börjar (vilket vi alltid ångrar att vi tittar på eftersom skiten aldrig tar slut, en evighetsplåga).
Så jag bidar min tid, väntar snällt på julfrid och stämning.
En och en halv dag kvar att jobba innan julledigheten tar vid. Det känns som en evighet dit! En evighet.
Sen ska jag vara ledig nio (9) hela dagar från allt vad jobb heter. Till och med ledig från gymmet.
Lyckades med nöd och näppe att inte säga ja till att hoppa in och köra pass på söndag när bästischefen frågade för några timmar sen. Klämde inte i med ett rungande nej från tårna, det ska jag inte påstå, men sa åtminstone lite svävande "vi kan väl höras".
Om min dröm ska uppfyllas om de nio ledig dagarna är det nog bäst att jag åtminstone börjar tänka på att lägga mig.
Halv sju ska jag vara på jobbet i morgon. Har jag tänkt. Och vara effektiviteten personifierad. Undrar bara om hjärnkontoret hänger med på engelska språket så där tidigt på morgonen. Knappt jag själv hänger med på svenska innan halv nio på morgnarna.
Paus
Tar ett par, tre, möjligtvis fyra dagars blogg-paus. Om jag inte får extrem lust att säga nåt. Just nu har jag inget på hjärtat.
Kanske tittar in med ett foto eller nån länk. Möjligtvis.
Tills dess: Trevlig tredje advent!
Slutplädering Caffé blatte
Vi kom fram och tillbaka utan några större problem den här gången, jag och pappa Vindvirvel.
Efter 5 mil uppenbarade sig ett fik. Då återstod 18 mil av vår tripp ner till Vimmerby.
-- Fika eller? skrek pappa.
-- Självklart! tjöt jag tillbaka.
Vi la liksom grunden för vårt resande redan där.
(Jag ville mest ut ur bilen till vilket pris som helst, i och för sig, eftersom nån resonerar som så att värmen i bilen är "gratis" - därför har man en nätt temperatur på mellan 40-45 grader i kupén...)
Tog fram kameran när jag var tvungen att andas lite mellan lådor, flyttgubbar, rivande och röjande.
-- Sluta upp med det där larvet, hör jag i örat. Hjälp till lite istället.
Riktar kameran mot pappa.
-- Smile!
-- Sluta! Är du inte riktigt klok? Hur gammal är du? Har du inte lagt undan den när jag räknat till tre stampar jag sönder kameran! Allvarligt!
Lyckades knäppa en bild innan jag tog mitt förnuft till fånga och la undan kameran. Man vet aldrig.
En stark krydda i tillvaron som jag inte vill vara utan förstås!
Fula fingret
Men ärligt, du låg ju och slickade mittlinjen i 50 km/h (30 vid fartkamerorna) på 90-vägen i 1,5 mil. Och just i dag när jag hade extremt bråttom till spinningpasset.
Självklart tänkte jag inte smyga förbi dig på insidan. Förstås. Så gör man inte.
Men spexa till det lite måste man väl få göra?
Spexade jag kanske en knivsudd för mycket när jag gled upp jämsides med dig på insidan?Jo, det gjorde jag nog. Det kanske var lite to much.
Funderar på kollektivtrafik faktiskt...
Nedrans teknik
Nu har jag suttit trekvart, minst, och försökt skicka en sketen word-fil via mail. Bara för att den är lite stor (12 Mb) funkar det inte.
Ja, ja - jag glömde dra ner storleken på några av bilderna innan jag presterade slutresultatet. Och nej, jag hinner inte ta ur dom ur word-dokumentet och göra om dom, nä - det är nämligen inte riktigt så enkelt utan att gå in på några detaljer.
Jag löste det till slut med nån komprimerings-knapp som jag hittade.
Jag, som vet vad bilderna föreställer, kan se vad bilderna visar. Hoppas de polska mottagarna också har bra fantasi!
Bläh. Jag som skulle skrivit nåt roligt i dag. Det blev inte så.
Sorry.
Vad enkelt det vore
Visst vore det coolt om alla tyckte likadant som jag?
Allt skulle bli så himla enkelt med en gång.
Ska vi inte ta en caffé blatte igen?
Vi kör lite kallprat och rekar läget på båda fronterna.
Sen lägger vi upp strategin inför tisdagen när det är dags att hämta kvarlevorna i Vimmerby.
-- Vi får nog åka tidigt, säger pappa.
-- Tidigt? Menar du vid sextiden, säger jag och slår mig på knäna över min humoristiska ådra.
-- Ja, nåt sånt.
-- Skojar du eller, vrålar jag, du och jag i en bil klockan sex på morgonen! Aldrig!
-- Du kör, säger pappa snabbt som en reptil.
-- Brorsan ska inte med, va? frågar jag.
-- Hehehehe, näpp, det ska han inte!
Kul. Ingen bror, ingen lugnande inverkan på nån av oss.
-- Ja, jag åker inte klockan sex på morgonen i alla fall. Jag kommer vara sur som ättika så tidigt, det går aldrig.
-- Tänk på mig då, skriker pappa, tror du jag kommer att vara munter vid den tiden? Du kör i alla fall!
Vi bestämde att höras i morgon igen.
Innan vi la på var vi i alla fall rörande överens om att vi skulle ta det lugnt ner och fika minst två gånger.
Tror han glömt den där caffé blatten. Men han kommer förmodligen att bli påmind.
Nåja, det är långt till tisdag...
Det kunde varit du eller jag
I dag upptäckte jag ett gästblogginlägg av Johanna Fredriksson. Ta ett par minuter och läs. Det är det defintivt värt.
Det kunde varit jag eller du, eller någon i vår närhet.
Vacker som en siames
| You Are a Siamese Cat |
 You are a very communicative creature. You're eager to express yourself - and do so often. You are very dependent and love attention. You will complain if you are not getting enough affection. Even though you are very loving, you can seem aloof, unpredictable, and stubborn in relationships. A relationship with you takes a lot of patience. |
Award
Spader har gett min blogg en riktigt hedersvärd utmärkelse:
Jag bockar och bugar allra ödmjukast!
Det förpliktigar i och för sig att ta emot den. Man ska skicka vidare den till sju andra bloggar!
Nu kommer kruxet - jag vägrar. Alla bloggar jag besöker är förtjänta av utmärkelsen, därför vill jag inte ge den till enbart sju stycken.
Så: Alla bloggar jag besöker - ni är värda utmärkelsen! Grattis allihop!
Hoppas inte Spader tar illa upp att jag fuskar lite... men hon vet ju åtminstone att hennes blogg är en av dom jag besöker.
Long time no see
Tillsammans med fotot låg några tummade brev, skrivna i ett krigshärjat Bosnien.
År 1994. Sommaren vi alla minns. Vilken sommar! Jag skulle kunna skriva spaltmeter om den. Inte enbart på grund av soldat-polisen. Allt var en fest den här sommaren. Alla älskade Ravelli och svenska landslaget, och det var varmt. Satan vad varmt det var, man badade i fontänerna mitt i natten.
Sen blev det höst och november. Det blev avresa till Bosnien för polisen. Samma dag åkte jag till Rosersberg, beläget utanför huvudstaden, med kollegorna Lappen och Poliskollegan, för att gå kurs.
Kan inte förstå att det är 14 år sen alltihop utspelade sig! 14 år. Det är ju en evighet.
Jag och Bosnienresenären har haft viss kontakt genom åren, men nu är det ett bra tag sen. När jag snubblade över fotot började jag fundera över hur du har det.
I samma lilla låda där jag hittade breven från Bosnien låg också några andra brev från någon annan jag träffat. Betydligt äldre brev... men lika tummade.
Vi hade kontakt många år senare än när dessa brev var skrivna, för av nån konstig anledning korsades våra vägar på nytt.
Jag funderar över hur du har det också.
Men på ett helt annat sätt.
Long time no see.
Förstår inte riktigt
När jag var inne på facebook råkade mina ögon fastna på den här annonsen: 
Hur använder man den där supergrejen tro?
Lycklig
Lyckades säga två NEJ med stora bokstäver inom loppet av cirka fem minuter.
Det ena gällde om jag skulle cykla Vätternrundan.
-- NEJ! sa jag högt, klart och tydligt.
-- Men Göteborgsvarvet då?
-- NEJ! Been there, done that!
Jag har skrikit ja till mycket i min dag, men Vätternrundan har jag kategoriskt vägrat hittills i mitt liv och så ska det förbli!
Till min stora fasa jobbade det i hjärnkontoret på vägen ut från gymmet och kände nästan att tungan formade sig till nån form av bifall. Men nej, nej, nej - inte Vätternrundan!
Tragikomiskt
Fruktansvärt tragiskt.
Det komiska (om man nu har lite morbid humor) är att när olyckan inträffade var Vitamins mamma och hennes kompis ute på en promenad i omgivningarna runt spa-anläggningen där dom skulle tillbringat en hälsofrämjande tillvaro i några dagar.
Den hälsofrämjande vistelsen blev kort, bara några timmar faktiskt.
(Spa-anläggningen visade fingertoppskänsla och erbjöd ny vistelse längre fram bör tilläggas...)
Krisen
Det är kris inom bilindustrin och nu ska det bidras med miljarder till de stackars bilföretagen så de överlever. Aftonbladet.
Nåt som jag, en liten människa i ett kallt och snöigt land i Norden, inte förstår: Var f-n är alla vinster bilindustrin gjort tidigare? Det borde väl finnas lite kapital att ta till i krissituationer? Nåt måste väl finnas undanstoppat? Det ska fram mycket bevis för att jag ska tro att allt återinvesterats. För vinst har väl företagen gått med tidigare. Bra vinst, va?
Lämnar det hela inte en lite unken smak i munnen, ungefär som när man ätit grillchips...?
Nu är läget som det är, så det är väl bara att pröjsa...
Alex - jag kiknar
Själv hittade jag den inte förrän nu.
Skrattade riktigt gott och väldigt högt för mig själv (i mina värsta stunder låter jag som en bergborrmaskin när jag skrattar)! Så där så tårarna pressas ur ögonvrårna, magen krampar och uttrycket "vacker när du ler" inte är applicerbart.
Småskrockar fortfarande faktiskt. Vet inte om det beror på att jag känner en deja vú-känsla för situationen... eller om jag bara är väldigt trött.
Skit samma. Jag ska i alla fall gå till sängs med ett leende på läpparna. Det är bra. Oavsett orsak.
Jag vet vilken dag det är - vet du?
