-- Vart har du varit, kört i femtio eller? skrek pappa när jag anläder tre minuter för sent strax innan sju på morgonen.
-- Jag blev lite darrig när jag höll på att fronta ett rådjur på vägen, svarade jag, därför fick jag sakta ner lite.
-- Du behöver väl inte köra så fort, svarade han.
Jag stirrade på honom och försökte få resonemanget att gå ihop. Det gick inte.

Jag, far och bror packade in oss i bilen och drog i väg mot destination Vimmerby. Gick bra. Ganska många mil. Sen kom dom. Fartkamerorna.

Då blev min far ett monster där han satt bakom ratten.
-- Men va f-n måste dom ha en kamera precis bakom ett krön? Vad är det för Stasi-samhälle vi lever i?
Jag och brorsan tittade på varandra och försökte att inte skratta eller, framför allt, inte säga nåt.
Varenda kameras placering kommenterades. Och när han ändå var uppe i varv drog han med finanskrisen, Anders Borg, de regerande partierna, oppositionen och samhällets orättvisor mot hyggligt skattebetalande höginkomsttagare i samhället.  
Kulmen kom när vi åkte nerför en backe där en kamera var strategiskt placerad framför en korsning.
-- Men vad i h----e. Är dom så fräcka så dom ställer kameran i nedförslut, skrek far hysteriskt, samtidigt som han satte upp fingret i framrutan innan kamerapassagen.
Då kunde jag inte låta bli:
-- Oj, vilken otur. Det blixtrade i den där du.
Whiplashskadan jag ådrog mig vid påföljande inbromsning får jag nog dras med ett tag.

Mil efter mil passerar. 
Fika! Tvärnit! Däcktjut in på vägkrogen. 

Jag står sist i kön. Pappa och brorsan framför, tar macka, bakelse, kaka och häller upp sitt kaffe.
Jag beställer, förstås, en caffé latte. Vad annars?
-- Vad sa du, skriker pappa. Vad är det där för skit? Ska du inte ha kaffe?
-- Jo. En caffé latte.

Vi väntar. Och väntar. Sen börjar till och med jag undra var sjutton gubben i kassan tog vägen.
-- Nu är ju vårat kaffe kallt, skriker ni-vet-vem, har han gått och lagt sig stolpskottet som jobbar här eller? Vad var det du beställde? Ska jag och H dricka kallt kaffe, eller?
-- Men gå och sätt er. Jag betalar så kan ni börja, sa jag.
-- Jag betalar! Vi väntar! Jag dricker mitt kaffe kallt, det gör inget alls. Inget alls, säger far, samtidigt som han ger mig onda blicken.

Till slut har vi i alla fall fikat klart och reser oss för att gå ut till bilen.
-- Inte nån jävla caffé blatte mer på den här resan, det ska du ha klart för dig, väser någon i vår lilla skara på väg ut till bilen.
Ni får själva gissa vem.