Aha - kolla här:



(Länken går inte att klicka på för det är en screen-print... typ.)

Man får ta med sig en möbel till den fullt utrustade tapetserarverkstaden - "men man måste kunna bära möbeln själv ut och in ur lokalen".
Hahahaha - jag har en bäddsoffa jag ska klä om! Jag vill se dom som bara står och tittar när jag kånkar och sliter med min bäddsoffa ut och in ur Forden vid kurstillfällena utan att hjälpa till.
Ska kursledaren skrika:
-- Neeeej! INGEN hjälper våpet med soffan. En möbel som ska bäras in själv! Om tio minuter börjar kursen. Är inte hon och soffan inne innan dess får hon stå i fönstret och titta på!


Kanske ska ta en fåtölj förresten. Man behöver ju inte alltid provocera fram reaktioner. Det kan räcka med att jag är den jag är...

Det var då själva f-n att alla sorger och bedrövelser ska komma i klump.

Pratade tidigare i dag med en kompis för att bli lite piggare och muntrare i dag. Jaha, då går den människan med en nitroglycerindos i fickan. Bara uti-fall-att.

Och nu ska jag åka ut till akuten och hämta lilla mamma. Fick meddelande under tiden jag var på gymmet att hon fanns där ute. Lugn och fin, ingen panik. Det var absolut ingen fara. Men bara grejen med akuten, är för mig skitotäckt.

Är det nåt jag hatar att prata om och inte vill låtsas om att det finns så är det sjukdomar. En liten förkylning kan jag med ett uns av intresse ägna ett par minuter, men andra sjukdomar och skit låtsas jag bara inte om och vägrar kategoriskt prata eller "skvallra" om.

Ibland fungerar det dessvärre inte att vägra. Man måste.

Kan inte sova!
Kvart över ett vaknade jag pigg som mört. Och nu är klockan halv tre...

Sömnlöshet är ett främmande fenomen för mig - brukar vanligtvis kunna stå och sova
på ett ben om det skulle vara nödvändigt. Och nu vill jag att det ska va som vanligt.

John Blund! Jag kräver att du svänger förbi omedelbart!
Ska ju va på golfbanan tjugo över åtta i morgon bitti - då förstår du läget va, John?

Efter tvåtimmarspromenad i solskenet med Terriern och Spanieln kändes livet helt ok. Promenaden gick i sakta mak... Njöt av vädret helt enkelt.

T tyckte definitivt jag skulle göra äpple-paj, som jag i ett oövertänkt ögonblick sa att jag funderade på.

Så blev det. Inte en. Det blev sex stycken. Jag är så husfruaktig emellanåt (läs sällan). Nu ska det inte bli som det blev med dom där tryfflarna bara... Det är svårare.

Skövde AIK slog Sleipner (1-0) hemma i går och gick upp i topp i tabellen med tre poängs marginal.

Det är sex matcher kvar så än kanske man inte ska ropa hej, men det ser onekligen lovande ut.

(Varför gick jag inte och tittade på matchen förresten? Ingen aning...)

Höll på ute i trädgården i går. Då ser man inte direkt ut som guds gåva till mänskligheten.
Man är svettig, klädd i halvtaskig outfit, osminkad och allmänt ofräsch. Orka se ut som en i Desperate housewife liksom (inte för att jag någonsin gör det, men man kunde ju försökt så gott man kunde...).

Då stannar "hon". Ja , ni vet - hon som man förundras över kan vara så überchick vid alla tillfällen. Som alltid ser så rätt ut. Som hon stigit rätt ut ur vilket modemagasin som helst.

-- Åh, hej! Är det här du bor?

-- Ja, det är det väl, var jag tvungen att svara eftersom jag inte hittade nån ursäkt för att jag stod och grävde i nån annans trädgård.

-- Åh, vad fint du har det.

Säkert, tänkte jag. Jag ser att du ljuger. Men sa:

-- Tackar!

Sen blev det tyst. Vi har inte såååå mycket gemensamt.

-- Åh snygg är du dessutom. Du klär så bra i den där tröjan!

Tjenare, gumman. Säger du åh en gång till nitar jag dig, för det första och för det andra, vilken tröja menar du? Det vita urtvättade rosarandiga linnet från H&M som jag ärvt från J eller den vita collegetröjan med dragkedjan. Funderar på om det överhuvudtaget var en komplimang eller en förolämpning.

Avslutade samtalet med att simulera samtal på mobilen. Det funkade.

I dag, på Coop, ser jag samma scenario komma över mig.
Träffar en gammal kollega. Alltid fräsch som en nyponros och jag känner mig alltid som en disktrasa vid jämförelse.
Vi pratar lite. Diskuterar jobb.

Sen säger hon:
-- Vad fräsch du är förresten... Du ser härligt levande ut. Och så snygg. Man blir glad bara man ser dig.

Tänkte precis sätta ut alla taggar jag hade för att göra sorti på ett snyggt sätt utan att visa hur stött jag blev över den än en gång icke uttalade förolämpningen, när jag inser att hon faktiskt menar allvar efter att ha mött hennes blick.

Tittar på henne länge. Hon lägger sin hand på min arm, stryker några gånger upp och ner...

-- Härligt med människor som dig, Åsa.

Konstigt. Trodde person två var exakt likadan som person ett. Person-ett-typen kan vi ju alla eller hur, såna måste säga nåt positivt i tron att får cred även om lögnerna lyser som neonljus.
Person två har nog aldrig kommenterat mig förut när jag tänker efter. Möjligt att hon i dag såg att jag var ledsen och ville muntra upp mig. Men det spelar ingen roll, syftet var gott och jag skäms över min förutfattade mening att hon skulle va nån slags översittare...

Tittade mig själv i spegeln när jag kom hem för att rannsaka och se verkligheten. Visst f-n såg jag fräsch ut. Ruskigt fräsch faktiskt! Klär i rosa.

Finns tydligen ingen återvändo. Det är höst - kan inte förneka det längre. De gula löven på bilden sitter förmodligen inte kvar längre, de har fallit av och lagt sig på marken.

Det är trist, mörkret kryper på, kala grenar väntar och känslan inför vintern är värre än någonsin.
Mår verkligen inte bra alls vid den här tiden på året. 

Dessutom tycker jag inte om oärliga människor... och nu har jag på nåt sätt fastnat i ett osunt beteende. Det gör att höst-/vinterångesten känns större. 

Men visst. Give me some darkness... Levande ljus är inte alls överskattat!


 

-- Den där spisen där borta vill jag ha! säger jag till elektronikförsäljaren (som jag känner som tur är, så jag behöver inte känna mig som en total idiot).

-- Visst. Det fixar vi. 220 eller 380?

-- Que? 70 bred och 85 hög typ.

-- Ja, ja - så långt är allt väl. Men eluttaget, hur har vi det med det? Vet du hur kontakten ser ut?

Kände bara att jag ville dö. Jag vet inte! Fatta! Jag har inte den blekaste j-la aning och jag ville verkligen få den här spisen fixad nu! På stört så jag slipper ha det hängande över mig.

---

Ringde på hos hyresgästen och frågade om vi kunde titta bakom spisen och se hur kontakten ser ut.
Självklart. Skjut mig. En fast elinstallation. Kör lite rysk roulette vet jag! Går säkert att mäta V på nåt sätt, men hur - utan att bli självlysande?
La ner projekt spis tills i morgon. Då spottar vi nävarna och kör igång igen, skam den som ger sig. Jag brukar ju lösa det mesta - en del saker tar lite längre tid än vad som var tänkt bara...

"Nu är det bara att se framåt."

Det är den värsta klyscha som finns när det gäller idrott. Eller hur?
Softa och luta sig tillbaka på gamla meriter? Nej.
Se tillbaka på misslyckanden? Nej.

För f-n, Sverige - här klarade ni er uppenbarligen undan med blotta förskräckelsen!
Jag missade matchen, vilket kanske inte gjorde så mycket om man ser matchreferatet.

Se framåt?
Jobba framåt för hel-e! VM eller?

Håller på och repeterar in nytt abs-pass, som man får förkoreograferat. Bara att gilla läget med musik och övningar alltså.

Den här låten gillar jag inte alls. Visst den är bra, men den känns rätt träffande just nu. (Tyvärr gick inte originalvideon att lägga upp men den hittas här. Och texten hittas här.)

Tur ska man ha om man ska vinna... för målet i sig var väl inte direkt skicklighet?
Men kul för Zlatan att den rullade in.

Får väl titta på Malta-matchen på onsdag också då...

Innan vi anlände till Högskolan i dag fick vi reda på att svininfluensan börjat härja där och att rekommendationer till eleverna gått ut att undvika folksamlingar. Nu räknades uppenbarligen inte mässan som en folksamling för det var väldigt mycket studenter stundom.

En tjej kom fram och började rafsa bland broschyrerna... och höll en scarfes framför munnen samtidigt som hon pratade.

-- Förlåt? Vad sa du? sa jag, eftersom jag inte hörde ett ord av vad hon försökte säga.

-- mummel, mummel, mummel...

-- Jag är ledsen, men jag hör inte vad du säger när du håller handen med scarfsen framför munnen så där.

Då fladdrade läpparna fritt helt plötsligt, och då hörde jag klart och tydligt, eftersom hon näst intill gapade fram:

-- Jag tror jag åkt på influensan förstår du, så jag tänkte va lite försiktig med att sprida mina baciller.

Jaha du. Och precis just nu släppte du ut en triljon baciller rakt på mig när du skrek så där. Och dessutom har du tafsat på varenda broschyr som ligger på bordet. Med dom händerna som du precis haft framför munnen.

Jag är inte överdrivet sjukdomsfixerad och får man svininfluensan får man den, inte mycket att göra åt liksom. Men det här tyckte till och med jag var lite too much.

Strax efter skulle jag gå och hämta kaffe åt mig och S. Smet faktiskt in på toan innan och spritade händerna lite med desinfektionsmedlet, som varje toa av klass är utrustat med i dessa tider. Tänkte hälla resten av flaskan över hela mig, men behärskade mig.

Ligger jag till sängs i morgon, så vet jag i alla fall smittkällan. Vet vem jag ska nita. Om jag överlever, det är själva förutsättningen för att smälla till nån överhuvudtaget...

Förstår inte alls hur jag tänkte när jag gick med på att va med på box-, step- och yogauppvisning på Högskolans hälsodag i morgon.

Yoga! Uppvisning! Jag?!

Kul att känna sig som en idiot. Verkligen.