Önskar jag hört fel

En dag på stan i julrushen gör mig inte på gott humör. Tvärtom, man kokar av ilska i trängseln. Sen kan den här ilskan spädas på av annat dessutom...

Kommer till HM och ser en sån där överklassfamilj. Mamman uppstylad som hon är på Nobel-fest, pappan med scarfes till matchande långrock, flickan klädd i ylle-jacka och spetskjol och den lille killen har fluga dagen till ära.
En "svensk" familj blev jag snart varse.
Skratt, högljutt prat och massor av utländska ord hördes plötsligt bakom min rygg när jag stod och iakttog den "svenska" fina familjen.
En utländsk storfamilj har äntrat klädavdelningen. Ingen kan undgå att se eller höra den uppsluppna skaran.
Den lille svenske gossen med fluga har plötsligt traskat ut på egna äventyr och den ljusa lilla tjejen i spetskjol följer glatt efter. Fina mamman och pappan står och tittar åt ett annat håll.
Plötsligt ser fina pappan att flug-gossen försvunnit - och ropar hans namn. 
Fina mamman vaknar till:
-- Åh, herregud, bara dom inte gått bort till de där snuskiga blattarna.

Den ljusa lilla tjejen i spetskjol står precis då framför en av "de snuskiga blattarna". En lika liten tjej, också klädd i spetskjol, med mörkt långt hår. Dom tittar på varandra och skrattar och gör lite fäktande med armarna, så som barn brukar göra när dom försöker förmedla saker utan att använda språket, när dom är uppspelta av situationen.

Jag möter blicken på en av de andra "snuskiga blattarna", en äldre dam som förmodligen är mormor eller farmor, som står och tittar på de små tjejerna. Huvudet är lagt lite på sned. Hon tittar på flickorna, tittar på mig och ler. Slår ihop händerna och vaggar, vilket jag uppfattar som kvinnan tycker det är gulligt.

Jag ler tillbaka och nickar i samförstånd. Den gamlas ögon tindrar. För dom är bedårande söta, den "snuskiga blatte-flickan" och den lilla svenska spets-tjejen.

Precis där blir det söta aprubt avbrutet. Av den tjusig överklassmamman som bryskt rycker tag i armen på den ljusa lilla flickan och drar henne därifrån.
-- Kom nu, såna där pratar du inte med.

Jag känner hur jag min överläpp tappat kontakt med underläppen. Jag bara gapar av förvåning och, framför allt, av bestörtning. Den äldre damen, tittar på mig igen. Leendet är borta, glittret i ögonen är borta där finns bara sorg och kanske skymtar jag också stolthet. 
Jag skakar på huvudet, och gör en konstig min. Hon vänder bort blicken och tar sin lilla "snuskiga blatteflicka" vid handen och sällskapet går ut ur affären.

Jag och den utländska storfamiljen stöter ihop igen. I en annan affär. Den mörka bedårande söta lilla tjejen tittar på leksaker intill mig. Jag tar en mjukisgroda och berättar att min brorsdotter älskar grodor och frågar om hon också tycker om grodor. Mormor/farmor rusar fram och ställer sig beskyddande bakom flickans rygg.
-- Kvack, säger jag, och nickar med grodans huvud åt mormor/farmor.
Den gamla skrattar så hon håller på att trilla omkull. Hon har inte så många tänder ser jag.
-- Kvack, kvack, säger hon och sträcker fram handen till hälsning. Hon fortsätter skratta.

Den fina mamman stöter jag inte på igen, tack och lov. 
Undrar om hon är stolt över sig själv, som visat sin lilla dotter hur man bemöter andra människor. Att man inte pratar med människor som inte är exakt likadana som man själv och att man kan kalla människor man inte känner för snuskiga för att dom råkar prata ett annat språk eller ha bruna ögon. 

Det finns bara en enda "snuskig" människa i denna berättelse. Främlingsfientlighet och rasism är nämligen snuskigt, och att föra det vidare till sina barn är inte mindre snuskigt.





 

Håller med, nja, kanske inte alls...

Shoot!

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0