Plingeling. När telefonluren näst intill studsar ur sin hållare vet jag att det är pappa som ringer.
Vi kör lite kallprat och rekar läget på båda fronterna.
Sen lägger vi upp strategin inför tisdagen när det är dags att hämta kvarlevorna i Vimmerby.

-- Vi får nog åka tidigt, säger pappa.
-- Tidigt? Menar du vid sextiden, säger jag och slår mig på knäna över min humoristiska ådra.
-- Ja, nåt sånt.
-- Skojar du eller, vrålar jag, du och jag i en bil klockan sex på morgonen! Aldrig!
-- Du kör, säger pappa snabbt som en reptil.

-- Brorsan ska inte med, va? frågar jag.
-- Hehehehe, näpp, det ska han inte!
Kul. Ingen bror, ingen lugnande inverkan på nån av oss.

-- Ja, jag åker inte klockan sex på morgonen i alla fall. Jag kommer vara sur som ättika så tidigt, det går aldrig.
-- Tänk på mig då, skriker pappa, tror du jag kommer att vara munter vid den tiden? Du kör i alla fall!

Vi bestämde att höras i morgon igen.
Innan vi la på var vi i alla fall rörande överens om att vi skulle ta det lugnt ner och fika minst två gånger.
Tror han glömt den där caffé blatten. Men han kommer förmodligen att bli påmind.
Nåja, det är långt till tisdag...