Det uppgivna utseendet hos en frusen gurkplanta ute på altanen. Jag är full av empati. Vi har samma frysgener, jag och plantan. Man vill ge upp, men vägrar att helt tippa över kanten. Klamrar sig fast vid tanken på sommar och härdar ut lite till.

Ingen återvändo. Jag är redo för löparspåret denna underbara vårdag. Wish me luck.

Snart lördag. Väldigt snart faktiskt, eftersom man ska stå i givakt (nåja, hållningen kan väl diskuteras) på jobbet kvart i åtta i morgon.

Ska försöka ta mig i säng nu. Utan att böja det minsta lilla på nån endaste del av kroppen, eftersom här är en kropp med Träningsvärk (ja, fett och versalt T!). Kan kanske ställa mig på en stol intill sängen och bara falla åt gravitationshållet? Fast hur sjutton ska jag ta mig upp på stolen?

Tack till trevliga middagsgäster! Ser att ni lämnade kvar både massor av godis och chips. Inte bra. Inte bra alls.

Det här är inte min bilnyckel. Punkt.

 

Åndå fick jag just denna efter att ha utnyttjat PWG's tjänster när jag var i Grekland förra året i september.

Man ställer bilen på Landvetter, lämnar in bilnyckeln i en servicelucka, dom hämtar bilen och förvarar den under utlandsvistelsen, och väl hemkommen står bilen på plats igen och den tidigare inlämnade nyckeln ligger i handskfacket.

Smidigt, prisvärt och pålitligt. Gjort det flera gånger. Inga problem. Förrän nu då, upptäckte jag för ett par veckor sen.

Nyckeln som låg i handskfacket tog jag bara ur när det begav sig där i september 2011, la den i "nyckelskålen" och har inte tänkt på den mer än nödvändigt (nada tänk, med andra ord) förrän för ett par veckor sen när jag tog fram den för att använda den vid verkstadsbesök. Det är inte min nyckel! Den här nyckeln är utrustad med finessen för centrallås. Det har inte min Ford. Dessutom passar den inte i låset vilket är bindande bevis kan tyckas.

Ringde idag för att höra mig för hur vi gör nu. Ska inte trötta er med den konversationen längre än nödvändigt (-- Du kan inte ha fått fel nyckel! -- Men det har jag fått. -- Det är omöjligt! --Uppenbarligen inte, jag har fel nyckel - har den framför mig. -- Du tror inte du bara blandat ihop reservnyckeln och den vanliga? -- Nej, jag har nämligen inget centrallås, och den passar inte i låset. -- Det är i alla fall omöjligt för oss att blanda ihop nycklarna! -- Tydligen inte. -- Du kanske har blandat ihop den med nån kompis nyckel? -- Nä, inte om vederbörande inte varit inne och rotat i min nyckellåda - det känns inte relevant. -- Men så kan det vara! -- Nej, inte troligt faktiskt. -- Jo. -- Nej!)
Bruden som svarade försökte dessutom 400 gånger förklara för mig hur deras rutiner såg ut. Vilket inte hjälpte mig ett skit, nånstans har rutinen denna gång gått fel. När rutinen var på gång för den 401:a gången i luren lackade jag ur och hon frågade, i falsett, om jag ville prata med chefen.

Chefen rapade ännu en gång upp rutinerna örat på mig. Totalt ointressant, eftersom jag hade rätt bra koll på dom vid det här laget. Till sist gick chefen med på att titta i registret och se om det möjligtvis fanns nån mer Ford inlämnad (för till en Ford går åtminstone den nyckeln som inte är min) i närheten av min rent tidsmässigt.
Det fanns det. En. Kostar ju inget att kolla liksom.
Så chefen ska ringa tillbaka, vilket inte känns så troligt om jag utgår från min magkänsla. (Men till hans stora glädje ringer jag mer än gärna i morgon igen och frågar hur det gått, men det vet han ju inte än.)

Anledningen till magkänslan där ovan förresten beror på den här kommentaren:
-- Ja, men du vet... tänk om alla skulle ringa hit när dom tappat sin nyckel efter sju månader och tro att vi står för en ny?
Lille gubben. Helt fel människa du sa det där till. Inbillar du dig, att jag skulle komma på idén att, efter sju månader, ringa er för att få en ny nyckel om jag tappat den i närtid? Men herre gud, skärp dig! Jag ringer nu, efter sju månader, för att jag upptäckte det nu, din jubelidiot!

En av anledningarna till att jag behöver ha en fungerande reservnyckel är förresten att jag tänkte anlita PWG i augusti.

Min sämre kamrat Latmasken gjorde sitt allra bästa för att jag skulle trycka på avboka-knappen för spinningen idag. Det hade han (möjligtvis hon eller, fast det bär mig emot lite, hen) inte mycket för. Gav Latmasken en snyting på käften och åkte iväg till gymmet.

Nu har feel good-känslan infunnit sig. Tack, Andreas.

Gött trött efter dagens megaträning med Madde.

Nu undrar jag bara vad det är för mördarbakterie som håller på att sprida sig. Jag gick ut stenhårt med min onda höft (och fick höra massor av glåpord där höftled och ålder skadeglatt kommenterades - nu har åldersaspekten helt försvunnit vilket är ett intressant fenomen), sen sällade sig Madde till åkomman i fråga. På samma sida dessutom, vänster.
Ikväll höll jag på att svimma (nåja, men överdrifter är alltid käckt) när Terriern inte kunde visa en del av övningarna på cirkelpasset, för hon har ont i... jajamen, höften. Behöver jag skriva vilken sida?

Det känns inte alls som bra PR att tre av gyminstruktörer har exakt samma skada. Men vi tränar faktiskt helt olika allihop, Madde springer som en komplett galning, Hanna lyfter tunga grejor och jag kör lite random in between typ! Dessutom kom ju min höftskada till efter en svår fallolycka (det låter bättre än att jag halkade och landade på höften när jag skulle slänga soporna). Det läkte aldrig. Trots att jag vilade jättelääänge (ett dygn är en eon av länge). (Ganska exakt lika länge som Madde vilade sin höft efter sina första symptom, tror jag bestämt.)

En helt vanlig dag.

En liten eldsvåda inuti värmepumpen bara. Inget märkvärdigt, shit happens.



Den gode värmepumpsmekanikern hade lämnat kvar bevis. Vad skönt. Så jag inte trodde han ljög liksom.

Hela min jäkla morgon (någon långfrukost och tidningsläsande var inte aktuellt) gick åt att springa upp och ner, fram och tillbaka mellan garage, elcentral och annat för att se varför det bara var 15 grader i huset när jag gick upp vid halv fem. Propparna smällde som hagelgevär när jag försökte hitta nån lösning. Allt mixtrande till ingen nytta med facit i hand.

Sabbade morgonrutiner så där tidigt betyder uruselt humör resten av dagen. Så nu vrider ni på motståndet, ler, svarar glatt att det känns bra om jag frågar och trampar på utav bara sjutton på spinningen ikväll. Förstått? Och tar dom tyngsta vikterna på den funktionella träningen och bollar med dom som dom vore pingisbollar. Och ler. Hör ni det? Ler! Då ska vi nog klara oss igenom det hela utan några utbrott ska ni se.
Ni behöver inte säga att jag är bäst, för det vet jag. Och hallå, alla vet väl att Göteborg är en förort till Skövde?  

 

Snart avkast för IFK Skövde. Jag passar på att ta en stärkande promenad innan. Bort till Christer och Bittan. Har packat ner lite hälsokost eftersom det ryktas att det ska serveras flytande nyttigheter också där borta i tv-soffan.






Se så, nu har ni ganska exakt en timme på er att mysa till det och smörja upp stämbanden innan det är dags att bänka sig i soffan framför tv:n. Om ni inte är på plats i Partillehallen förstås, det är ju det optimala.

Så där ja. Då var vi halvvägs. Nästan. Två pass klara, bara tre kvar.
Med tanke på hur trött jag var när klockan ringde i morse så är jag redan nu imponerad av mig själv, att jag ens kom iväg till gymmet. Fick till och med använda kulstötarmetoden för att få in linserna i ögonen. Det är uppenbart tecken på trötthet.

Två frukostar (en fridfull, den andra panikhungervarianten), två träningstimmar och en dusch och klockan är bara elva. Då hinner man göra massor innan nästa omgång av kvalitativ egentid på gymmet.

Nu ska jag dra igång projekt städning, vilket skulle gå lättare om huvudvärken ville ge med sig. Huvudvärk är djävulens påfund tycker jag.

Nyss hemkommen från jobbet. Och känslan som infinner sig när man konstaterar att man ska vara där om cirka åtta timmar igen är inte direkt nån feel-good-upplevelse. Snarare lite ångestframkallande, eftersom jag måste (inte förhandlingsbart) ta mig igenom min morgonrutin med fridfull frukost, SLA (lokalblaskan) och tusen små andra ticks man har för sig innan man känner sig redo för en ny dag. Så klockan står på 04.30. Grattis till mig.

Tur att Madde piggade upp mig nyss med sms:et där det ståra att hon hänger på mitt tänkta träningsläger (näst intill i alla fall, kom inte på nåt bättre ord för galenskapen) på fredag. Två träningstimmar på morgonen. Tre på kvällen. Att det finns två så sjuka människor som jobbar på samma ställe är fantastiskt.

Förresten ska jag åka och köpa ett par löparskor i morgon.
(Om ni lovar att inte berätta för någon kan jag berätta att jag faktiskt var ute och provsprang lite igår. Ungefär 400 meter. Max 400, kan ha varit 200 vid närmare eftertanke. Skornas fel att det gick trögt. Ja, dom är faktiskt jääättegamla. Och då känner man sig förstås som en elefant när man kommer dundrande i terrängen. Näe, nya skor är grejen. Då kan jag liksom sträcka ut och mer liknas vid den antilop jag egentligen är. Så tänker jag mig i alla fall det hela.) 

Handboll i morgon. Fjärde kvarten för IFK Skövde som måste vinna mot Sävehof för att leva kvar i slutspelet. Stort tack till Prinsessan som tar mina klasser i morgon så jag kan gå och kolla på matchen!

Hemma igen. Efter påsken i Köpenham. Jag åkte med trots feber. Med facit i hand blev lördagen rätt dryg eftersom jag fick köra hela vägen ner till Helsingborg. I min fantasi hade jag tänkt mig ligga ihopkrupen i feberfrossig fosterställning i baksätet hela vägen, och vakna som en ny människa nere i Köpenhamn, men nu blev det inte så, och därför slog jag inte direkt alla klackarna som fanns i taket på påskaftonskvällen på grund av smärre trötthet (läs dödslängtan). Men trevligt var det. Förstås. Alltid skönt att resa bort.

Under helgen, på Glypoteket, stötte jag på den här snubben som var ett av inslagen i Buddha-utställningen, och bara måste dela med mig. Hur obehagligt vore det inte att ha den där statyn chillandes i ett hörn? Men ändå lite spännande, va? För han har onekligen glimten i ögat. (Pjäsen i fråga är i min storlek förresten, det är inte nån liten prydnadssak vi pratar om.)

Välkommen till min verklighet.



Observera den lilla kycklingen på näsdukspaketet. Påskstämningen är på topp!

Bitterheten har fått ett ansikte.

Förkylningen är på topp kan meddelas.
Jag kände mig fräsch när jag vaknade - big mistake. Sprang runt på stan i förmiddags. Första anhalten var JC för att lämna en grej till Sandra och fick kasta mig ut ur butiken näst intill mitt i samtalet när jag kände svetten börja rinna nerför ryggraden.
Därefter tog stora skosnöresjakten vid. Inte en enda butik i hela sta'n har ett par skosnören till ett par höga stövlar. Åh, vad irriterande. Svetten fortsatte lacka, huvudvärken tilltog och snoret rann mer och mer för varje butik jag besökte.

Väl hemma, efter ytterligare några svettiga ärenden, vilades det lite innan lunchen serverades vid halv två.  



Lax brukar alltid pigga upp. Men nä. Inte idag.
Avbokade mig precis från kvällens träning. Då förstår ni hur sjuk jag faktiskt är.
(Jag åt inte upp maten heller, det säger nästan mer om sjukdomsstatusen än den inställda träningen...)

Denna morgon började med fyra kg snor i näsan. Jäkligt onödigt!

Men nu hinner jag faktiskt inte ta nån hänsyn till det. Låtsas som inget.