På ett av passen i dag gjorde jag inte min mest lysande föreställning om man säger så.
Först dundrar det in en pudding i lokalen så jag blir superstressad, och det var nog orsaken till att det ballade ur direkt.

När passet redan gått åt skogen ser jag en kompis jag inte sett på väldigt länge sitta och smyga i ett av hörnen. Hon är inte, och har aldrig varit under den tid jag känt henne, något träningsfreak därför blir hon liksom malplacerad i min hjärna. Kommer inte på vad hon heter! Det är ju helt otroligt, kan inte för mitt liv frammana namnet - tänker så det knakar och tabbar mig ännu mer i passet. Vad heter människan?

Efteråt pratar vi lite och går igenom vad som hänt sen sist, pratar gemensamma bekanta och så där. Fortfarande helt blankt vad gäller namnet. Har full koll på broderns, svägerskans och barnens namn, men inte hennes.
Är jag senil på riktigt?

Funderar och funderar. Tänker så det värker i hjärnan.
Aahh! Lotta! skrek jag till mig själv och höll på att ratta upp Forden på refugen i ren glädje. Lotta! Jaaa!

Det var en riktigt obehaglig upplevelse faktiskt. Fullständig minnesförlust i åtminstone 40 minuter.

(En vän jag pratade med nyss trodde jag bara var påverkad av den där puddingens närvaro - att det var därför det blev kortslutning i hjärnan. Ok, jag köper det. Då är jag ju inte senil än i alla fall.)