På väg ut från gymmet.
Stannar och pratar medans vi sätter på oss skorna.
-- Men Åsa, har du tagit med cykeln in? hör jag bakom ryggen.
En cykel står parkerad mitt bland alla skorna, framför förvaringsskåpen, upptäcker jag då.
-- Kasta inte sten i glasskåp, skriker jag till T, det är ju din. Typiskt dig att sticka ut, och sen inte våga stå för det.
-- Nästa gång kanske du åtminstone kan försöka vika ihop den och lägga in den i ett av skåpen är du snäll, fortsätter jag.
... och fortsätter...
... och fortsätter med massor (i mitt tycke) lustigheter som (förstås) eskalerar till absurdum..
Ända tills T säger till en kille som står och trampar otåligt precis intill oss:
-- Är det din cykel?
-- Ja, jag glömde låset hemma och fick ställa den här uppe. Det var snällt.

-- Åh, förlåt, det var absolut inte meningen. Jag menade inte så... det var bara så ovanligt med en cykel här inne... tja, tur du orkade bära upp den... klarar du dig ner för trappan? Trilla inte så jag behöver göra mig lustig över nåt mer i dag är du snäll... Vi syns nån annan dag då, jag vet ju att du är här om cykeln står här, eller om jag ser den i cykelstället utanför...

Sen hade han (förmodligen överlycklig att slippa ifrån galningen med mundiarré) hunnit ut genom ytterdörren... och hörde inte mer av mitt pladder.

Det hade räckt med ett enkelt
-- Sorry, jag har väldigt taskig humor.
Eller också inte gjort mig så fruktansvärt lustig över cykeln från början. Kunde väl åtminstone varit lite lågmäld.
Ska börja viska. Det är ett löfte.