Vinnarskalle

Visst är det härligt med vinnarskallar?! (Eller dåliga förlorare, kan det också heta.)

Såna som gör vad som helst för att vinna, oavsett hur betydelselös segern eller prestigen egentligen är.


Jag är en av dom.


Kom att tänka på det på träningen. Satt bredvid J, som precis som förra veckan, hetsade mig till att näst intill trilla av den där j-la spinningcykeln.

Efter ett munhuggande innan vi körde i gång drog vi i väg i 57,5 minuts tystnad oss emellan. Bara sneglande på den andra när det var motståndsökningar, tempoväxlingar eller vad det nu var.

-- 2,5 minut kvar, skriker H, instruktören.

-- Nu j-vlar, väser J, du är död.

-- F-n heller. Nu drar jag, säger jag.

2,5 minut passerar med lömska blickar som ackompanjemang.

-- Gött, jag vann! skriker jag när musiken tar slut.

-- I helv-te heller, du var 400 m bakom.


Löjligt! Japp. Men så skön känsla. Ändå. Gött, jag vann ju!


Under passet, trots den stenhårda kampen, hann jag dra mig till minnes hur många situationer som helst där man varit riktigt patetisk avseende sin vilja att vinna, slå, imponera, briljera, klara, mosa eller vad nu situationen i fråga krävt för verb.

Här kommer tre av de cirka hundra situationerna jag drog mig till minnes.


Bordtennis

Jag och en före detta skulle spela bordtennis för skojs skull. Jag är inte på nåt sätt dålig i bordtennis, men han var bättre. Vann nog nåt set i början, tror jag, men sen gick det sämre. Ju fler bollar han smashade in, ju argare och mer ofokuserad blev jag.

Vi tog en paus.

Försökte andas och köra nåt mantra för att peppa mig själv.

Igång igen. Yes! Boll efter boll gick in, och jag fick med mig några nätrullare. Leder stort.

Då upptäckte jag varför.

Aset spelade med vänsterhanden! (Ja, han är högerhänt) .

Jag knäckte racket över knät, trampade på en ping-pong-boll. Gick ut och satte mig i bilen.

-- Men jag skulle ju bara skoja med dig, sa han, när han gjorde mig sällskap. Kom vi går in och fortsätter. Du leder ju!

Så säger man inte till en vinnarskalle.

Det dröjde ett år innan vi kunde skratta åt det hela tillsammans. Innan dess var bordtennis ett tabubelagt ämne i vår kommunikation.


Golf

Nu har jag lugnat ner mig på golfbanan. Men förut var det värre. Därför berättar jag inte om mina utbrott på banan, för det är riktigt skämmigt.

Men däremot kan jag berätta om O, som också är en vinnarskalle.

Vi var ute en runda. Och det gick så där för O.

På ett hålen, nära klubbhuset, tar han klubban han precis missat med och drar allt vad han kan långt ut i skogen. (Han är lång och stark, så den kom en bra bit in.)

--  Hoppsan, sa jag. Den kanske blir svår att hitta.

--  F-n ta dig om du letar efter den. Den är död och begraven! Is no more, i min bag.

--  Men du har ju fina och dyra klubbor, sa jag.

--  Skiter i om den så kostar en miljon. Ingen kan spela med den, inte ens jag. Den ligger bra där den ligger.

Jag vet att O åkte upp dagen därpå (eller om det var senare samma dag) och letade efter sin klubba. Och tog dessutom hjälp av nån kamrat. Men dom hittade den aldrig. :-)


Stadskampen

Jag var med i Skövdes lag i Stadskampen som gick i TV. Om nån kommer ihåg det programmet.

I vår returmatch mot Norrköping stukade jag foten dagen innan sändning, när vi övade på grenarna.

Nån sa till mig att hoppa högre på studsmattan, och då hoppade jag högre. Landade på studsmattans kant och fick alla mina 60 kg på foten.

Satt på akuten hela natten. Laget hämtade mig där, jag haltade ut på kryckor.

En ersättare fick åka upp, ifall jag skulle behöva lämna wo.

Men vem försökte, två-tre timmar innan tävling, ignorera smärtan och bita ihop. Magnusson naturligtvis.

Efter omöjliga ansatser från min sida på de mest enkla grenarna utbrast till slut M, vår lagkapten:

--  Ge dig nu! Kan du inte springa runt området utan att kvida får du faktiskt överväga att inte vara med.

Jag var inte med som tävlande i direktsändningen på kvällen. Sur som ättika.

Men sen var det party. Då åkte kryckorna all världens väg och jag, tillsammans med dom andra, visade alla våra moves på dansgolvet!

Tog ett tag innan foten hämtade sig efter det.

(Som revansch fick jag vara med en gång till i vårt Stadskampslag. Den enda i "historien" som varit med som tävlande två gånger för sin stad. Det ni. Det är ju en sån där vinnar-skalle-grej som värmer ens själ.)

Vi förlorade båda gångerna. Både mot Norrköping och Lidköping. Otur naturligtvis.


Om ni har nån vinnarskallegrej eller dålig-förlorar-grej att bidra med så är ni hjärtligt välkommen att skriva ner den.


Trevlig tisdagskväll.


Håller med, nja, kanske inte alls...
Morrat av P

Hehe! F tycker jag är ruskigt farlig i pingis. Han skulle bara veta hur du är. Typ värre. Skojig text.

2008-04-01 @ 21:14:27
Morrat av Åsa

Japp! Vet att ni spelade pingis. Mig vill han nog inte möta. ;-)

2008-04-01 @ 22:06:10
Morrat av Anonym

DU i ett nötskal, ha, ha! Får se var vinnarskallen är framemot halvåtta tiden ikväll...!/M

2008-04-02 @ 09:25:22
Morrat av P

Nä, särskilt inte nu när du och jag ska på pingisagressivitetsavvänjning i en husvagn i skogarna kring dals långed. Du fick tre år, jag fick bara ett. Den slökorviga guiden ska vakta. Vi ska tydligen ha husvagnen fastkedjad kring vristerna. Jag sa att du är jäkligt stark och när vi kommer därifrån kommer vi vara värsta combattjejerna och då är det redigt synd om kuckelibongot.

2008-04-02 @ 09:56:37
Morrat av Åsa

M:
Hallå eller... halv åtta i kväll kommer jag vara som starkast. You bet! Guldmedaljen är min! ;-)

P:
Bha. En liten sketen husvagn kedjad vid vristen, då kan man ju till och med vara ute och jogga lite... ;-)
Men det ska bli intressanta år.
Slökorven som vakt? He, he, är det ett bra val?

2008-04-02 @ 10:10:45
Morrat av M

Jag klär mycket bättre i guld än du...sikta in dig på silvret! Min pakethållare är fö ledig annars...

2008-04-02 @ 10:18:35
Morrat av P

Det skulle tydligen vara någon vakthund också sa F och föreslog min pappas hund som visserligen är bjäbbig men inte ett dugg farlig om man känner henne och det gör ju jag...
Vi kan lura guiden att släppa oss när han druckit brännjack och vino shitto.

2008-04-02 @ 10:19:29
Morrat av Åsa

M:
He, he. Vi får väl se, vi får väl se.
K kanske vill vara med i medaljstriden också?

P:
En bjäbbig vakthund låter bra. Den tar jag mig nog förbi också.
Guiden känns redan besegrad. ;-)

2008-04-02 @ 10:43:39
Morrat av P

Precis. Jag ska säga till kuckelibongot att det är lönlöst. Förresten sa jag till honom att han skulle få sitta på en snötopp i hadangervidda i fem år för sin blockomani. Han får ha med en skrivmaskin och fingrarna blir rastlösa. Stundom kommer det att flyga förbi plan med banderoller där det står saker som: Det finns ingenting att köpa!

2008-04-02 @ 10:56:43
Morrat av P

Om fingrarna blir rastlösa ska det stå...

2008-04-02 @ 10:57:22
Morrat av P

Ja, det var vakthunden du såg. Inte direkt skräckinjagande.

2008-04-02 @ 11:41:56
Morrat av Åsa

P:
Vart får du tag på en skrivmaskin då? Finns dom fortfarande menar du?
Vakthund... tssss. Jösses.

2008-04-02 @ 15:16:41

Shoot!

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0