Snart fredag, raskt följt av en Stockholmslördag och söndag.
Läser. Och konstaterar att "det här ska jag nog härda ut".
Det där med att härda ut var förstås lite humor från min sida. Det kommer väl snarare att bli så att vaktmästaren får slita ur mig ur salongsstolen på Göta Lejon (flera timmar efter att föreställningen avslutats), ta tag om mina axlar och bryskt ruska om mig samtidigt som han skriker "-- Det blir ingenting mer nu! Föreställningen är slut! För tre timmar sen! Jag vill gå hem! Ola Salo har gått hem, alla har gått hem! Gå, människa, gå - du har inget mer att hämta här!"
Vi har biljetter till lördag, har jag riktig tur kanske jag hinner gå en extragång på söndagen innan vi åker hem så kanske vi kan slippa den där vaktmästarscenen.
Annars då? Jo, tack, träningsvärken från helvetet har precis landat. Som jag har väntat. (Vilket ännu en gång visar på den där störningen de flesta av oss träningsnördar besitter!) Man är riktigt lycklig när man måste lägga tandborsten på handfatskanten, böja sig framåt (väldigt långsamt, för det gör också ont) och sen försöka flina upp sig och gnida tänderna mot borsten genom att röra huvudet. Armarna använder jag INTE sörru. Inte idag, inte i morgon - på lördag kanske jag kan borsta håret om jag lutar huvudet väldigt långt ner mot axeln.
Bitch ekar i huvudet, skyll dig själv - det finns ju så många andra låtar
Man vet att man kör lite, lite bättre än alla andra (så tänker jag) när man funderar på om inte instruktören ska säga till om en motståndsökning snart. Men man vill ju inte förekomma Madde och råka ut för en dubbelhöjning liksom. Nu råkade jag liksom ändå. Råkade till och med ut för en trippel faktiskt. Mitt i den här, och då var jag inte riktigt så kaxig som innan. Smart att lägga den i slutet, när man vill gå fram och käftsmälla. Istället sjunger man med, högre och högre!
Bra start på denna söndagsmorgon på en i övrigt heltaskig helg.
(Stackars Hanna som jobbar eftermiddag, men hon spred budskapet att det inte är någon större idé att komma till gymmet från klockan 16 och framåt, servicen kommer inte att slå rekord om man säger så. Tills matchen är över. (Det kan i princip bli fram till stängning - i värsta, mest spännande, fall kan det ju bli förlängning!) Se så, inget rantande på gymmet i eftermiddag, nu visar vi lite sportsmannasolidaritet mot arbetarna.
Kan ni vara så vänliga att sluta kvittra så infernaliskt högt!
Här övas det inte på frivolter idag, det är nåt som är säkert. Fokuserar mest på att överleva och inte glömma av att andas. Kvart över fyra bröt vi upp och beställde taxi. Det är ju ungefär då jag brukar gå upp vanligtvis.
Grym är jag, men man bleknar ju i jämförelse med deltagarna på spinningen
Det där gick ju finfint. Alla on/off knappar satt där dom skulle och ingen blev döv av att jag bottade nåt volymreglage.
Nu tar jag semester igen. I ytterligare fyra dagar, sen är det över för i år.
Vi hittade ingen passande fastighet i Spanien tidigare idag, jag och Anki. Men vi har lite andra planer som vi jobbar vidare på. Massor av idéer faktiskt (som spirat fram och tillbaka hur länge som helst) men vi har aldrig gått all in på nåt. Kanske dags nu? Att verkligen lägga allt krut vi har på nåt av det?
-- Hörru, Magnusson, vet du när det började, nära våra storslagna planer började gro? sa hon när vi stått och bligat ut genom fönstret på regnet och konstaterat att termometern visade 15 grader mitt på da'n.
-- Njae, inte på rak arm så här direkt kanske. 5-6 år sen?
-- Sommaren 1994.
(Ja så klart. Sommaren 1994 när Sverige verkligen fanns med (bokstavligt talat) i fotbolls-VM och ingenting, inte nåt, var besvärligt. Livet lekte, man kom hem fem på morgonen och studsade upp vid åtta-tiden och gjorde sina plikter. Hela tiden leende. Det man behövde äga var bikinis (i mängder), max tre linnen med matchande skira kjolar och kanske en klänning (om man ville svettas ihjäl, klänningar har en tendens att klibba).
Fram till lunch på midsommarafton hade regnet öst ner, och man hade frusit. Klockan 12 slår det om, som vädergudarna fullständigt blivit tokiga. Solen lyser från en nästan koboltblå himmel, temperaturen rasar upp till all time high. Sen var det över 23 grader dag som natt hela, hela sommaren. Hela jävla sommaren. Till och med augusti. Bästa sommaren! Vet att jag tjatat om det här förut. Men det blir ju så, bästa sommaren i mitt liv, alla kategorier.)
-- Det är jävligt längesen nu, la hon till innan jag ens hann tänka klart allt det där. Snart tjugo år sen. Vi kommer aldrig få uppleva det igen, det är lika bra att inse det.
Men för helvete, Anki, vad väntar vi på. Vi måste släppa sommaren 1994 nu! Arton år sen! Det är passé, det var once in a lifetime. Ska vi realisera nåt av det vi tänkt är det dags nu. Innan vi blir bittra på riktigt allvar och inte, som nu, kan gapskratta åt alltihop och ironisera över oss själva. För innerst inne är det på allvar. För oss båda.
Nä då, de flesta av våra idéer omfattar inte alls någon flytt utomlands till varmare breddgrader, och det innefattar inte det där köpet av nåt Spanienhus heller (det skulle bara vara en flykt undan den svenska sommaren). Handlar det hela om den gamla klyschan att förverkliga sig själv? Det är möjligt att drömmarna i sig gör att man håller sig flytande trots en längtan om något annat, att man känner sig delaktig med någon som har exakt samma värderingar om vad som är viktigt i livet. Våra drömmar går att konkretisera! Tror bara nån av oss måste ge järnet för att få stenen i rullning. Du eller jag?
Nåja, semester några dagar till. Jag låter det sjunka in. Träffar Anki på lördag igen. En heldag som omfattar auktion och sommarstugefest. Då kan det vara läge med stor lobbyverksamhet.
6-0 till Marcus i matchspelet, men fick ju släppa upp grabben, han är ju så ung
Totalt uppgiven på de sista hålen och orkade knappt ens låtsas koncentrera mig. Gud va uselt spel, jag skäms.
Som tur är blev jag lovad revansch.
Nu gör jag nåt jag för tillfället är betydligt bättre på. Softar.
Att jag inte skulle glömt nån viktig ingrediens är väl inte särskilt troligt
Jösses vad vi ska äta och dricka i morgon kväll tydligen. Nu är det bara det lilla kruxet kvar att det ska slängas ihop också. Som den förträffliga husmor jag är (ni får kalla mig Ria) förbereds alldeles strax desserten. Håll tummarna att inte sirapen hamnar på golvet, jag upptäckte precis att det bara finns exakt de två deciliter som behövs i skafferiet.