Om någon missade nattens skidbragd är det bara att beklaga. Jag missade det inte. Och får fortfarande en klump i halsen över prestationerna.
När man såg Olsson svepa fram i stor ledning, med stavar och skidor svischande, varenda muskel på helspänn och förmodligen med en mjölksyra som jag med all säkerhet aldrig varit i närheten av, blir man fylld av alla möjliga konstiga känslor. Framför allt en bubblande lycka.

Stort av Södergren och Hellner som bromsade tempot för de bakomvarande. Det är värt medalj i sig. 

Vid slutspurten hade jag nog lika hög puls som både Olsson och Hellner, fast jag tuggade inte ståltråd som Olsson uttryckte det i intervjun efteråt.

Man kan inte säga att det var annat än vackert när Hellner passerade mållinjen som guldmedaljör, och Olsson lyckades ta tredjeplatsen.

Om man inte tagit en OS-medalj kan man aldrig föreställa sig känslan naturligtvis, men i natt var jag nog så nära man kan komma. Eufori.

Sen är det extra roligt att kommentatorerna då och då påpekar att Hellner kommer från det lilla samhället Lerdala utanför Skövde. Sånt ska definitivt poängteras.

Läs Anrells krönika i Aftonbladet, han beskriver det hela klockrent.